x

My Bloody Valentine – berättelserna bakom bullret

My Bloody Valentine – berättelserna bakom bullret

Vad som följer härnäst är ett utdrag ur en närmare fyra timmar lång seans mellan GAFFAs Jonatan Södergren och My Bloody Valentines shaman Kevin Shields. En resa baklänges ner i kaninhålet. Ljudväggarnas mästare pratar om bandets långa paus, om Metallicas kostsamma volymlösning och om myrornas empatiska sida.

Ett spöke går runt i Europa – coronapandemins spöke. Våra konsertlokaler stod redan halvtomma innan eländet sparkade in den sista spiken i kistan. Hey, hey, my my, rock’n’roll could really die. Men någonstans på den irländska landsbygden väcks kalla kårar och en rysning går genom kroppen: liket lever i allra högsta grad.

Tiden är ur led.

Spöktimmen är särskilt förknippad med övernaturliga fenomen som spöken och gengångare. Mycket väl, när klockan slår midnatt dyker självaste Kevin Shields upp i Zoom-rummet. Vi börjar bakifrån och går baklänges ner i kaninhålet. My Bloody Valentine har sajnat med brittiska indielabeln Domino som återutger stora delar av deras katalog. 

Tiden är ur led.

Samtliga tre fullängdsalbum (Isn’t Anything, Loveless och M B V) samt EP’s 1988-1991 And Rare Tracks dyker upp på Spotify för första gången. En intensiv diskografi som sträcker sig över tre år (ja, 1988-1991) och en tolv år försenad eftersläntrare. Lägg därtill att My Bloody Valentine i skrivande stund arbetar på ytterligare två album som – med en gnutta optimism – släpps innan årets slut.

Tiden är ur led. 

100 PROCENT SJÄLVGÅENDE

Kevin Shields har tidigare sagt att det krävs en världsförändring för att han ska ändra på sig. Nu har världen förändrats, men har han?

– Det är ett märkligt mönster med alla våra album. Det är som att vi är hopplöst ihopkopplade med någon slags våglängd. Jag har bara tillräckligt med energi för att skapa när saker och ting har nått en kritisk punkt; detta sammanträffar med att genuint världsomvälvande händelser inträffar samtidigt.

Hur har ni arbetat under lockdown?

– Som vanligt faktiskt. Den enda skillnaden är att vi vanligtvis skulle hyrt in en studiotekniker som tar hand om det jag hatar: att sköta datorn, tekniska saker. Men eftersom det är lockdown går inte det. Min fru, som är både tekniskt och musikaliskt lagd, tog över rollen som studiotekniker. Plötsligt var vi 100 procent självgående igen. Vi kan göra allt själva förutom att Colm [Ó Cíosóig, reds. anm.] måste spela trummor och Bilinda [Butcher, reds. anm.] måste sjunga. När det kommer till inspelning och produktion är vi helt självständiga. Det kristalliserades under corona.

2018 gav ni en handfull konserter, däribland på Robert Smiths Meltdown. Hur kom det till?

Han skrev till oss. Jag tror han skrev till samtliga band personligen. Tydligen tackade alla band ja. För vår del var det något av en ovanlighet, för vi var på väg att göra oss redo för turné men det kom lite för tidigt. The Cure har faktiskt tillfrågat oss att turnera med dem vid tre-fyra tillfällen sedan 90-talet. Men det har aldrig varit möjligt. Varje gång har vi varit tvungna att tacka nej. Jag var trött på att tacka nej till Robert Smith. Den här gången tänkte vi: “Det var just typiskt, vi är nästan redo för att spela men Meltdown kommer för snart.” Sedan tänkte vi: “Just do it” och jag är glad att vi gjorde det.

Ert senaste album gav ni ut på egen hand 2013. Jag återvände till det när det var dags att kröna 10-talets bästa musik här i GAFFA och slogs av hur tidlöst det lät i efterhand. Inte alls retro. Hur var det att återvända till shoegaze-träsket som är så starkt förknippat med 90-talet?

– Jag påbörjade albumet i oktober 1996 och fortsatte in i 1997. Sedan tog pengarna slut så vi kunde inte betala ljudteknikern. Så jag pausade inspelningen med tanken att jag skulle plocka upp det igen senare. Men så gjorde jag en Primal Scream-remix. Det ena ledde till det andra och plötsligt spelade jag med dem. Jag började göra fler remixer men var medveten om att jag inte ville bygga en karriär på att göra remixer. Det slutade med att jag spelade med Primal Scream i tre års tid. Jag trillade in i det och började se på albumet som något som gått förlorat, något jag en dag kanske skulle återvända till och göra en EP av. Det var ett sidoprojekt. Men 2006 när jag gick igenom hela min CD-hög och remastrade allt för första gången insåg jag att känslorna jag hade, allting hade bara växt starkare, atmosfären från 96-97 hade blivit mer intensiv. Det var faktiskt ett album, inte ett sidoprojekt. 

Hur stor del av albumet spelades faktiskt in på 90-talet?

– 70 procent av albumet spelades in 2011-2012. Så när vi var färdiga kändes det väldigt “nu”. När albumet släpptes 2013 sa jag att det skulle dröja ett par år innan folk skulle fatta albumet. Det var först 2018 som albumet började bli begripligt. Nostalgi blandat med en känsla av att någonting är på väg att ta slut och medvetenhet att du är på väg in i något nytt. Vad som gör skivan begriplig är en låt som heter Nothing Is. Det är ett helt instrumentalt spår som låter som att det är en loop. I själva verket är det ingen loop, utan vi spelar allt på repeat. Det fångar känslan av att någonting är på väg att förändras, som en föraning, ett mörkt moln som måste få passera. Så den sista låten på albumet var den första vi spelade in. Det blev som en positiv slutsats till stressen över att det kändes som att allt var på väg att ta slut. Det behöver varken vara bra eller dåligt, bara intensivt. Och den första låten är den sista vi spelade in. Det är återigen ett positivt synsätt på alltihop. Jag tänkte att om ett par år skulle det vara uppenbart. Folk kommer inse att saker är annorlunda och att vi är fucked. Även när jag sa det så insåg jag att det lät som bullshit. Varje gång någon försöker förutspå framtiden är en viss grad bullshit inblandad. Ingen kan se in i framtiden, men utifrån sannolikheter och möjligheter, om du ser ett mörkt moln kan du gissa dig till att det blir regn även om du inte kan vara 100 procent säker. Du skulle inte satsa ditt hus på det, men kanske en hundralapp. 

FRÅN NOSTALGI TILL DYSTOPI

Det låter som att nostalgin inombords har övergått i någon form av dystopi på ett yttre plan varpå albumet blivit mer begripligt?

– Den typen av fenomen har varit en del av vår kultur så länge jag kan minnas. Folk säger att vi går mot en vändpunkt, men den vändpunkten blir bara mer och mer extrem. Lite som en bil som kör rakt mot ett stup, om du svänger precis innan stupet blir det en extrem svängning, du kan göra en jämnare svängning om du är ute i god tid. Vi vet inte vart samhället är på väg. Är vi på väg utför stupet? Jag tror vår överlevnadsinstinkt är för stark för det. Hur som helst, anledningen till att jag tar upp allt det här är att jag börjar känna mig bekväm i att prata om albumet nu. Det har gått fem år så det känns inte som att jag kommer förstöra “den rena upplevelsen” genom att prata om albumet. För koncept är inte rena, det är bara ord som har applicerats på saker. Jag utgår aldrig från koncept när jag skapar musik, bara känslor. Efter albumet kom Greta Thunberg och Extinction Rebellion. Förändring kom inte ovanifrån utan underifrån, från folket. Corona har satt tillfälligt stopp för det, men energin kommer inte försvinna, det är en del av ett större mönster. För sedan hände Black Lives Matter. Albumet representerar det, men mer som en graffiti-tag än ett statement. För vi kommer inte med några lösningar. Det är bara en positiv ståndpunkt. Vi försöker inte förutspå något. Det säger egentligen ingenting. Det är bara en graffiti-tag som säger, “Jag var här och det här hände”. Om vi överlever hundra år från nu beror det inte på att några företagsmän med egenintressen styr politik och policy, den världen är äntligen över. 

MYRORNAS KRIG

Musik förenar människor, men hur är det att bli en myt genom vilken världen blir mer begriplig för andra?

– Från ett biologiskt perspektiv skulle människan kunnat ha utvecklats till att bli brutalt självisk i sina drifter. Men någonting händer med alla biologiska varelser. Se bara på myrorna, de är briljanta. Myran får människan att framstå som iskall. När en myrstack krigar mot en annan myrstack tar de hand om alla sårade, de låter dem läka. Sedan återvänder de till kriget med saknade ben och allt möjligt. Men de lämnar inte kvar någon som är sårad. Aldrig. Det är ett intressant faktum om myror. Vad jag försöker komma till genom att använda myror som exempel är att människan kan framstå som psykopatisk genom att bara se världen från sitt eget perspektiv. Vi vet att empati går ut på att sätta sig in i någon annans känslor utifrån egna erfarenheter. Men när det kommer till musik och myten kring ett band – världarna det skapar, världarna du kan ta del av – i slutändan är det ändå något som är unikt för var och en. Men faktum kvarstår att det finns en känsla av gemenskap bortom det nuvarande ögonblicket. Det är precis som med internet, allt är sammankopplat på ett konstigt, holistiskt sätt. Vissa typer av band lockar fram det hos folk, men andra får ut precis samma upplevelse från att följa ett fotbollslag eller att spela Fortnite. Det får enskilda individer att känna sig del av något större.

2003 bidrog du med soundtracket till Lost in Translation, hur var det att ha både ljud och bild i åtanke?

Den ursprungliga idén var att hålla sig till musiken som Brian Reitzell höll ett vakande öga på. Men i takt med att filmens ton blev allt mer My Bloody Valentine-orienterad ville Sofia Coppola involvera mig i större utsträckning. Flera av låtarna valdes eftersom de påminde om My Bloody Valentine ändå. För henne var det ett lager av filmens tema. Så jag blev inblandad medan de fortfarande höll på att skriva manus, innan de ens börjat filma. Jag fick ett manus som jag gick in och ändrade i. Det var fantastiskt att bevittna hur en film blir till, att få en inblick i det. Jag experimenterade med olika typer av musik i olika scener för att se hur det påverkade sättet filmen uppfattades på. Men jag hade ärligt talat en ganska liten roll, det var bara kul att få vara med på ett hörn.

Filmen utspelar sig i Japan, vilka intryck har du därifrån? Det känns som att ni ofta spelat där.

– En gång var vi där tre gånger på ett år. Sammanlagt har jag nog spenderat ett par dryga månader där. Vi ser på Japan som modernt men det är också traditionellt. Till och med byggnaderna blandar nytt och gammalt. Första gången jag var där häpnades jag över hur många Fender-gitarrer de hade i olika färger och material. Jag var som ett barn i en godisaffär. När tillverkare gör effektpedaler måste de alltid göra speciella japanska utgåvor som är mycket snyggare för att tillfredsställa den japanska marknaden. Av alla ställen i hela världen var Japan också den plats där de verkligen uppskattade You Made Me Realise. Mittpartiet kan ibland förlängas upp till 40 minuter och den japanska publiken gick verkligen igång på det. Det uppstod mindre problem än på andra ställen. Vi hamnade ofta i trubbel med bokare. De antog att vi förstörde deras PA-system genom att spela så högt. I själva verket har vi knappt haft sönder ett enda PA-system i hela vår karriär. Jag minns första gången vi spelade på Fuji-festivalen, det enda kravet de ställde var att vi inte skulle ha sönder deras PA, allt annat var lugnt. Men saker har förändrats. Sist vi spelade i Japan var det en gräns på 105 decibel. Vi var tvungna att förhandla om att få spela högre. 

Regler är svåra att kringgå …

– En kul grej är att vi delade presskontor med Metallica. De löser det genom att lägga in böterna i gaget. De räknar med att behöva betala 50 000 pund till kommunen, det är en del av gigget. Sedan får de böter för att de spelar för högt, men de ignorerar restriktionerna och gör sin grej. Det är grymt om du är så stor, vi löser det genom att vara resonabla. En annan sak med Japan är att jag är vegetarian så det brukar vara svårt att hitta mat – allt innehåller fisk – men de har underbara italienska restauranger där. De har en förståelse för nudlar som är på en helt annan nivå. Jag var på en italiensk restaurang i Japan och – jag överdriver inte – de hade mer än 70 sorters spagetti tillagad till perfektion.

Jag tänkte fråga om den så kallade “holocaust-sektionen” i You Made Me Realise

Vi har själva aldrig kallat det holocausten. Aldrig. För oss är det bara mittpartiet. Vi har gått till extrema längder för att bli av med den terminologin. Du minns presskontoret jag pratade om, som vi delade med Metallica? Enda anledningen att vi hyrde in oss där var för att vi var så trötta på den stämpeln och ville få bort den. Det bästa sättet var tydligen att göra en tävling, att få folk att tävla mot varandra för att ändra namnet. Självklart höll det inte, det är så internet funkar. Jag har sagt det hundratals gånger att vi inte kallar det för holocausten, men det är lönlöst, så länge det inte står på Wikipedia är det inte sant. 

gallery_large

HÖG PÅ SÖMNLÖSHET

Isn’t Anything spelades in i efterdyningarna av You Made Me Realise och Feed Me With Your Kiss. Slutet av 80-talet måste ha varit en intressant tid för indie och alternativ musik?

Du måste komma ihåg att det här var innan Nirvana, så indie var ännu ett underground- fenomen. Till och med Primal Screams succé med Screamadelica var underground. Att spela på Top Of The Pops i Storbritannien innebar inte att du var mainstream. Det samma gällde hiphop som för mig var en stor influens, det fick mycket gitarrmusik att framstå som tråkig. Det fick mig att vilja skapa något som kändes äkta. Det var en blomstrande tid för indiemusik. Det kom massa bra musik, sedan kom Nirvana och det blev tänkbart att band både kunde vara alternativa och dra in pengar åt stora skivbolag. Innan dess var det bara The Cure som kunde fylla arenor. R.E.M. var i någon utsträckning kopplade till den alternativa scenen, men de var så otroligt mainstream. Efter Nirvana blev det naturligt att den så-kallade alternativa musikscenen blev en trädgård för stora skivbolag att snylta från. Det förändrade stämningen och energin. Det är intressant att Warp, ett av de bästa indiebolagen, kom från den elektroniska scenen. De försökte inte ta fram ett nytt Nirvana. Det samma gäller Domino idag, de gjorde succé med Arctic Monkeys men har inte försökt sajna tio nya Arctic Monkeys. 

I det här numret har vi en stor Creation Records-special. Kan du berätta lite mer om inspelningen av Isn’t Anything som släpptes via bolaget?

– Vi hade en intressant vana som mynnade ut från att vi alltid fick möjligheten att spela in album innan vi kände oss redo. Vi har aldrig varit ett band som repar hela tiden. När vi spelade in Isn’t Anything hade vi bara några låtidéer. Det började 1987 när vi spelade in Ecstasy-albumet. Vi hade en vecka på oss och ville egentligen inte spela in ett minialbum, men skivbolaget låg på oss eftersom de inte ville att vi skulle släppa en EP. Så vi skrev och spelade in allt material på fem dagar vilket innebar att vi knappt fick någon sömn. Det konstiga är att vi fick en buzz av sömnbristen. Det tog oss till ett förhöjt tillstånd. När vi spelade in You Made Me Realise sov vi en och en halv timme per natt. Det blev en grej att vi medvetet använde sömnbrist som ett verktyg. Det fungerade utmärkt i två månader fram tills att jag kraschade. Men det var en användbar teknik som fick den yttre och inre världen att smälta samman. Jag minns flera bisarra incidenter från inspelningen av Isn’t Anything som uppstod till följd av trötthet. Konstiga, hallucinatoriska upplevelser. Sömnparalys blandat med gud vet vad. Det var som att ta psykedeliska droger utan att ta några droger alls. Som metod förlitade vi oss på det ända tills vi spelade in Loveless, då blev det för mycket och insåg att du inte kan hålla på så mer än ett par veckor innan du kraschar. 

Dessförinnan spelade ni in en EP i Berlin. Vad minns du av det?

Vi spelade in vårt första album där. På den tiden var Berlin som en ö i Östtyskland, så du behövde ta dig igenom den östtyska tullen för att ta dig in. Det kändes som en kvarleva av andra världskriget. Staden präglades av byggnader som plötsligt upphörde och mynnade ut i tomma utrymmen där det var uppenbart att en byggnad hade stått innan all förödelse. Du kunde se det överallt, det var en del av landskapet, varje gata hade en sådan yta som stod tom. Vi kom dit genom Gavin Friday från The Virgin Prudes som hade försett oss med kontakter för ett gig. Det var på den vägen vi kom iväg från Irland enbart med några få kontakter. Det var som ett enda stort kollektiv. Flera byggnader var ockuperade av kollektiv, så det var politiskt. 30 personer bodde ihop i en byggnad som kanske kunde ta uppemot hundra personer. Vi bodde själva i ett sådant kollektiv i några veckor. Precis intill Berlinmuren, så det var hela tiden nya personer som anlände via Östtyskland utan några som helst kontakter. 

Berätta om mötet med Dimitri Hegemann.

– Vi hade gett honom en demo för ett gig, han ville spela in ett helt album med oss, men vi hade inte tillräckligt med låtar så vi spelade in ett mini-album [This Is Your Bloody Valentine, reds anm.]. Det var en liten budget och vi hade fyra dagar på oss. Sedan hade vi fyra timmar att mixa allt. Det gick snabbt och var mer som en ögonblicksbild. När vi var klara var vi redan på väg någon annanstans. Det var väldigt spontant. Jag gissar att Berlin fortfarande har samma anda. Vi föll tillbaka i ett mönster där vi vaknade klockan åtta på kvällen och gick ut klockan ett på natten. Vissa klubbar öppnade inte ens förrän klockan två och höll sedan igång till tolv på dagen. Det var som att tid inte existerade. Skillnaden mellan natt och dag var obefintlig. Sedan älskade vi band som The Birthday Party som hade bott i Berlin. Eller Bowie och Iggy Pop, det är en unik stad. Både myt och sanning.

SVENSKA ARTISTER OM MY BLOODY VALENTINE

gallery_large

(foto: Pressbild/Skiva)

Jukka Rintamäki (Silverbullit, med mera): “Jag kunde inte sluta lyssna på det”

Hur upptäckte du My Bloody Valentine och vad var det i musiken du fastnade för? 

– Hösten 1995 var första gången jag hörde My Bloody Valentine, alldeles för sent. Men det här var före internet och i Vasa, Finland, där jag bodde fram till 1994 och spelade indie och shoegaze med vårt band Mr.Hedgehog så hade vi hört Ride, Slowdive, Lush, Spacemen 3, Spiritualized och en massa andra indieband, men missat My Bloody Valentine. Hösten 1995 då jag flyttat till Göteborg fick jag låna en Loveless-CD och kapade den i ett år, jag vägrade lämna tillbaka den, gömde den, det var det bästa jag hade hört. Jag fattade inte att man kunde göra så bra shoegaze, jag fattade inte hur det var spelat. Jag kunde inte sluta lyssna på det. 

På vilket sätt har bandet inspirerat dig?

– My Bloody Valentine influerade en hel del av oss i Silverbullit vad gäller gitarrmangel och harmonik. Det influerar mig fortfarande idag vad gäller ljudideal. Oberoende om jag gör indiemusik eller instrumental musik med stråkar och blås. Jag antar att My Bloody Valentine influerat mitt sätt att använda stråkar på nu när jag tänker på det. Jag jobbade mycket med I Break Horses på deras första skiva och då var Loveless också en stor inspirationskälla och go to när det gäller ljudideal. Även med mitt indieprojekt The Northern East (specifikt låten Inwards Upwards) är väldigt influerad av My Bloody Valentine. Jag tror de finns med mig i allt jag gör. 

Vilken låt eller skiva är din favorit?

– Låten Only ShallowLoveless, öppningsspåret. Det tar mig omedelbart tillbaka till Göteborg 1995 och den tiden, jag älskade shoegaze så mycket och gör det fortfarande. Mycket på grund av den här låten specifikt. Det är något med harmonierna och sättet att böja gitarrtonerna som låter helt magiskt.

Jukka Rintamäki är för närvarande aktuell med EP1 som släpptes under eget namn, 28 maj.

gallery_large

(foto: Rikkard Häggbom)

Anders Eckeborn (ViVii, till vänster i bild): “Skaver för känsliga öron”

Hur upptäckte du My Bloody Valentine och vad var det i musiken du fastnade för?

– Som gitarrnörd så upptäckte jag nog MBV i samband med att jag snöade in på "offset-gitarrer" såsom jaguarer och jazzmasters. Går ju inte att undgå att MBV är storanvändare av dessa. 

Det som slog en direkt är den annorlunda ljudbilden som inte lät direkt som något annat man hört tidigare. Stora ljudmattor med en sång långt bak inbäddat i själva musiken. 

På vilket sätt har bandet inspirerat dig?

– De stora väggarna av ljud där man ofta använder sig av gitarr istället för synt för att skapa syntliknande ljud eller stora ambienta landskap, det är något vi använder oss av mycket i vår musik. Kanske ofta upplevs som syntmattor men är som oftast faktiskt gitarrer. 

Vilken låt eller skiva är din favorit?

– Finns många favoriter men skulle nog säga Soon från skivan Loveless. På den låten hörs väldigt tydligt det typiska vibratoarmsvajandet som de är så kända för. Att liksom lyckas få ett skevt ljud som skaver lite för känsliga öron men blir så unikt behagligt för den som gillar sådant. Skönt beat och en fantastisk basgång dessutom. 

ViVii är för närvarande aktuella med albumet Mondays som släpptes 21 maj.

gallery_large

(foto: Tobias Bauer)

Julia Bjernelind (Westkust, Typical Girls): “Mer av allt”

Hur upptäckte du My Bloody Valentine och vad var det i musiken du fastnade för? 

– Jag minns inte hur jag upptäckte My Bloody Valentine, men jag minns att det var sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet. Jag fastnade för alla olika intressanta ljud och det hypnotiska i musiken.

På vilket sätt har bandet inspirerat dig?

– My Bloody Valentine har en väldigt ”pampig” ljudbild som jag också har velat eftersträva. Mer av allt typ, samtidigt som det kan ha en enkel grund med ganska få ackord till exempel.

Vilken låt eller skiva är din favorit?

– Jag tycker mest om Ecstacy And Wine då jag tycker det är bra poplåtar med bra melodier. De mest kända skivorna tycker jag ärligt talat kan bli lite långtråkiga även om ljudbilden är tilltalande.

Julia Bjernelind är för närvarande aktuell med trion Typical Girls som hon har tillsammans med Hugo Randulv och Felix Skörvald och som i skrivande stund har släppt tre låtar.

HELA VÅR CREATION RECORDS-SPECIAL:

INTERVJU MED ALAN MCGEE: “Drogerna var ett högt pris att betala för framgång”

KLASSIKERN: My Bloody Valentines Loveless – "När tortyr låter som en kärleksförklaring"

SKAPELSEBERÄTTELSEN: Rebellen som skapade världens största band – av misstag

KRÖNIKA: Utan Ed Ball inget Creation Records?

LISTA: 8 underskattade Creation Records-släpp – i skuggan av giganterna

INTERVJU MED MY BLOODY VALENTINE: Berättelserna bakom bullret


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA