x

KRÖNIKA: Jag vill inte välja själv vad jag ska lyssna på

KRÖNIKA: Jag vill inte välja själv vad jag ska lyssna på

Är det bara jag, eller har det hänt något med Instagrams algoritmer den senaste tiden? Förut upplevde jag att de musikannonser som kastades i mitt knä medelst Instastories oftast handlade om etablerade artister, men nu blir jag tilldelad allt mellan himmel och jord. På gott och ont, bör tilläggas. I huvudsak är det förstås trevligt att få en inblick i vad som händer utanför majorbolagens utbud, och kanske även en möjlighet att hitta ett nytt litet guldkorn att klämma in i spellistan. Men det gör mig också trött. Avtrubbad. Förvirrad. Och allt som oftast slår jag faktiskt dövörat till. 

Det blir nämligen svårare och svårare att skilja agnarna från vetet. Jag matas med så mycket likriktad och välproducerad musik att jag inte längre har förmågan att uppfatta när någonting är bra. I alla fall inte på de få sekunder som en Instagramannons tar i anspråk. Allt låter exakt likadant, och inte heller bildspråket säger längre något om den musikaliska kvaliteten. Ibland dyker det upp en låt där jag tänker “det här är nog någon ny, stor mainstreamartist jag missat” men när jag sedan besöker vederbörandes konto ligger följarantalet på typ … 900. Och ibland är det precis tvärtom – en låt som i mina öron framstår som vilket hemmasnickrat Logic-projekt som helst visar sig vara en global hit med miljontals streams och fans över hela världen. 

“Sen när blev det mitt jobb att identifiera vilka låtar som är bra?”, är en tanke som farit genom mitt huvud. Sedan insåg jag att det faktiskt är precis det en musikjournalists gärning går ut på. Trist. Mitt case blir istället att jag inte vill behöva jobba när jag är ledig. Då blir jag helst serverad det dyraste och finaste på menyn, gärna handplockat av någon med rätt touch och expertis. När det blivit lättare att marknadsföra sin musik på Instagram än att skaffa ett mobilt bank-ID förvägras jag tyvärr den tjänsten, och plötsligt är det upp till mig att forma en egen åsikt. Helt oavlönat. Är det inte för jävligt? 

Jag saknar att ha en gatekeeper. Någon som hjälper mig att sortera och prioritera bland de miljontals aspirerande artister som finns där ute. Någon som talar om vad jag ska lyssna på. Fram till för några år sedan var ett skivkontrakt en kvalitetsstämpel som guidade vilsna konsumenter i den musikaliska djungeln. Det betydde förstås inte att man gillade allt som var sajnat, men man kunde ändå vara rätt säker på att det mesta med ett bolag i ryggen besatt någon form av verkshöjd. Så är det inte längre. Idag skulle jag snarare hävda motsatsen – de riktigt begåvade klarar sig alldeles utmärkt på egen hand och har inte alltid lust att stöpa om sig i den konventionella form som de stora jättarna har att erbjuda. Det gör musikindustrin till en trevligare och mer innovativ plats att vistas i, men det ställer också högre krav på den som lyssnar.

För visst är det tröttsamt när du för 511 gången låter dig luras av en välproducerad videoannons, och finner dig själv lyssnandes till någonting du själv hade kunnat slänga ihop på lunchen? Tur då att GAFFA finns. Med hyllningar och sågningar som är alldeles gratis.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA