x

KRÖNIKA: Eurovision påminde mig om att musik kan vara sexig

KRÖNIKA: Eurovision påminde mig om att musik kan vara sexig

Den där rubriken trodde jag aldrig att jag skulle skriva. Men nu är vi här. Jag har precis som resten av världen blivit helt hooked på årets vinnarbidrag Zitti E Buoni och det italienska bandet Måneskin som framförde det. Anledningen stavas Damiano David, som med sin förlamande karisma och löjligt starka röst tog halva Europa med storm i slutet av maj. När han stövlade fram över scenen i sina röda läderbrallor satt jag bara och gapade. Jag hade glömt att det var så här det kunde kännas. Jag hade glömt att musik kan vara sexig.

Det fick mig att fundera. Varför känner jag så? I hela mitt vuxna liv har jag matats med artister och låtar som på allt mer explicita sätt anspelar på sex, så det är knappast ett nytt fenomen. Tvärtom har vi snarare blivit så vana vid det sexualiserade att vi inte ens lägger märke till det längre. Fuktade läppar, vickande höfter, förföriska blickar och bara bringor anfaller från alla håll. I tunnelbanan, på bussen, längs gatan och på sociala medier. Ingenstans är man fredad. Det är inget jag har en särskilt stark åsikt om, utan bara ett simpelt konstaterande. Men grejen är, att sex inte alltid är särskilt sexigt. 

“Generation Z måste ha smällt av när de såg Måneskin, de har ju vuxit upp med Harry Styles som den ultimata sexsymbolen”, sa en kompis till mig för några veckor sen. Det ligger något i det. Inget ont om Harry Styles och hans gelikar, men den typen av sexighet som de representerar är något helt annat. Det är en konstruerad, måttbeställd sexighet. Som en matematisk formel man arbetat fram i ett labb och sedan applicerat på en söt kille för att uppnå maximal effekt. Det är hjärna, och inte så mycket hjärta. 

När jag tittar på Måneskins framträdande ser jag den absoluta motsatsen. Det de gör på scen känns rått, äkta och ofiltrerat. De deltar i en tävling som inte är särskilt cool, med en genre som varit ohipp i flera decennier, men de gör det helt utan ursäkter. Det finns inga explicita sexanspelningar i deras rörelsemönster, utan Damiano David låter rösten, musiken och texten tala för sig själv. Jag bemästrar visserligen inte italienska, men om jag ska tro på de översättningar som gjorts är det ingen Watermelon Sugar de skrivit, direkt. Ändå är det så jävla hett. 

Min första impuls när jag började skriva den här krönikan var att slå mig själv på fingrarna. Inte bara för att Damiano David är 22 (!!!) år gammal, utan framför allt för att det kändes så förutsägbart och trött stereotypt att falla för en man som stövlar fram utan ursäkter samtidigt som man avfärdar mjukare och mer feminina värden. Men jag insåg snart att det inte alls är vad det handlar om. Måneskin må ha en del klassiskt maskulina attribut, men de är också normbrytande. Männen i bandet sågs kyssa varandra i direktsändning, Damiano David slängde upp ett välsvarvat ben med höga klackar i luften under Eurovisions presskonferens och den kärlek som medlemmarna i bandet tycks ha till varandra går rakt igenom rutan. 

Löjligt vore förstås att förneka att den karismatiske sångaren även har generna på sin sida. Ja, han är förbannat jävla snygg, men det är Harry Styles också. Good looks är ingen garanti för sex appeal. Det krävs något mer, något som är svårt att sätta fingret på men som Damiano David och Måneskin uppenbarligen har.

Det är varken sex eller drugs – men jävligt mycket rock’n’roll. Och det är så oerhört sexigt. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA