x

KLASSIKERN: Tankeläsande garagerock som infekterade världen med en svart, röd och vit färgskala

KLASSIKERN: Tankeläsande garagerock som infekterade världen med en svart, röd och vit färgskala

Nuförtiden är vita blodkroppar högt eftertraktat som en del av kroppens immunförsvar för att skydda mot infektionssjukdomar som virus, men för 20 år sedan så var White Blood Cells istället namnet på skivan som gav den smutsiga garagerocken en återfödelse genom amerikanska duon The White Stripes minimalistiska värld som bara innehöll färgerna rött, svart och vitt. GAFFAS Jim Knutsson skriver om det idag 20-årsfirande albumet där bandet såg framgången som infektionen de inte visste om de var säkra på att de ville ha i kroppen.

2021 så ligger det döda löv på den smutsiga mark som en gång tillhörde återfödelsen av garagerock, men låt oss tillåta oss själva en tidsresa tjugo år tillbaka i tiden när syskonparet eller kärleksparet eller skilsmässoparet Jack och Meg White lät som ett helt rockband med bara hjälp av gitarr respektive avskalade trummor. På samma sätt som de lekte och experimenterade inom den pånyttfödda musikgenren så drev de även med media när de påstod sig vara syskon tills äktenskapsbevis och skilsmässopapper grävdes fram.

Nyligen skilda så fick de äntligen sitt stora genombrott på sitt tredje album där Jack Whites karakteristiska låga tenorröst med både kraft och skörhet hördes över hela världen i explosiva rockdängor som skivinledande singeln Dead Leaves And The Dirty Ground.



De kanske hade lämnat varandra i privatlivet men på scen var det dynamiken och det tankeläsande samspelet mellan dem som fick publiken att storma till, någon bitterhet märktes inte av utan istället kändes dem som det skyddande syskonpar de utgav sig för att vara. Inget kändes svårt och konstlat utan enkelt och rent vilket uttryckte sig i form av att skivan spelades in på bara några dagar i Memphis, Tennessee med Jack själv som producent. Meg var inte helt nöjd med att det skulle spelas in så snabbt då vissa av låtarna var nya och ogenomarbetade men det var just detta som bidrog till populariteten då de lät mer levande.

Förstasingeln Hotel Yorba vars musikvideo ska porträttera hotellet som ligger bara några kvarter från Jacks barndomshem visar på en obrydd Meg som kan spela trummor på vad som helst, medan Jack spelar en frenetisk och akustisk countrypopdänga där han är trött på att spela tuff och från och med nu istället kommer att göra vad han själv känner för. Likt det riktigt sunkiga hotellet så är det inte en perfekt ljudbild som eftersöks utan att istället fånga den råa primitiva känslan i musiken som hade gått förlorad runt denna period som annars mest bestod av plastig pop och förprogrammerad elektronisk musik. Hotellet gjorde ett starkt intryck på Jack i barndomen då det gick ett osant rykte om att The Beatles skulle ha bott där, och ett annat kanske lika osant rykte är att bandet förbjöds att vistas där då de tyckte att duon spred ett oförtjänt dåligt rykte om hotellet till omvärlden.

Duons skilsmässa fortsatte att lämna spår efter sig i deras musikvideos där Meg följer med som Jacks bagage in i den nya fiktiva relationen som utgör historien utanför hotellet. Och uppbrottet har även en tydlig plats i många av Jacks texter som blandar hopp och svek, dock samtidigt som han försöker ta det hela med en skämtsam klackspark.



Deras lekfullhet gav sig uttryck i genombrottssingeln Fell In Love With A Girl där musikvideon byggs upp av legobitar. Två minuter senare så föll fans världen över på knä inför deras råa men catchiga och simplistiska garagerock där Megs crashcymbaler får sig ett brutalt kok stryk i ett tempo av 192 slag i minuten, medan Jack levererar en manisk sånginsats utan att andas för att försöka hinna med innan de välbehövliga korta pauserna är över. Punkbandet Ramones livespelningar framstod plötsligt som långsamma i jämförelse. 

Hypen blev så stor att företaget Lego hörde av sig trots att de tidigare hade nekat förslaget från duon om att ge ut legobitar som kunde byggas upp i formen av Jack och Meg i samband med varje såld singel. Helt plötsligt tyckte företaget att förslaget lät bra och ville genomföra den. Lego fick nu istället kalla handen av duon eftersom de tidigare hade avfärdat idén innan de visste att singeln skulle bli en succé.



Ingen förväntade sig rockens stora återtåg från Detroit-duon men Jack beskriver det bäst själv i minimalistiska och inte ens en minut långa Little Room

"Well, you're in your little room
And you're working on something good
But if it's really good
You're gonna need a bigger room
And when you're in the bigger room
You might not know what to do
You might have to think of how you got started
Sitting in your little room
Da, la, la, la, la..."

Det är tydligt att de inte är ute efter framgång och rikedom men när en lägger ner hela sin själ och hjärta i något så kan det bli så bra att det ändå bidrar till just detta. Som tur var så kunde de hålla fötterna på jorden medan världen försökte få dem att lyfta med sina unisona hyllningar för deras råa och primitiva rock 'n' roll utan bas, där bluesen och finliret från deras första två album fick stå tillbaka ett snäpp. 

Ett exempel på just detta är sista och oskyldigt nostalgiska singeln We're Going To Be Friends där Meg inte ens orkar vara vaken i musikvideon utan ligger och sover i soffan på trottaren, medan Jack minns tillbaka till när skolklockan ringde in på skolgården där han stod i sina nya skor. Skor som snart skulle bli lika smutsiga som skoluniformen medan han letade efter myror och maskar i jorden på rasten. Han sjunger naivt och härligt tramsigt om sin skolgång över enbart en akustiskt plockande gitarr där han hittar en vän att gå till skolan med. 

När balladen är slut så puttar han nätt till sin sovande bandmedlem och hon vaknar till och det fungerar som en skämtsam blinkning över hur trist hon i synnerhet tycker det är att lyssna på honom, och i allmänhet tycker det är med snubbar som plockar fram gitarren på fester.



Det skämtsamma skivomslaget, där duon är omringade av ett mörkt hot i form av journalister, skulle visa sig att bli verklighet i samband med hysterin kring världsturnén som följde. Även filmbolaget Warner Bros. fick upp ögonen för bandet när de insåg att The Union Forever baserade låttexten på stycken från den klassiska filmen Citizen Kane och en stämning hängde i luften, men blev aldrig verklighet. Bandet själva fick också nästan hota med en stämning när basisten Steven Shane Macdonald från poppiga punkbandet Red Kross gjorde ett konstprojekt där han la upp hela albumet på nätet efter att han hade lagt på bas på den annars basbefriade skivan, men han gick istället med på att ta bort det. 

Ofokuseringen som gör albumet levande gör också att det blir aningen för långt där det ibland går på tomgång om man nu ska hitta en svaghet bland de vita blodkropparna, och kanske hade det behövts ännu en mästerlig cover som de brukade bjuda på under de tidigare skivorna. 

Infektionen av garagerock vaccinerades till slut bort och nu 20 år senare så har världen en mer färgrik skala än bara svart, vitt och rött, men tänk vad skönt det kan vara med doser av minimalism ibland!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA