x

9 grymma album med gräsliga omslag

9 grymma album med gräsliga omslag

Visst är det något frustrerande när en samling låtar som får dig att kasta lovord ramas in av en bilolycka till omslagsdesign? När du bara vill kliva in i sagoslottet som ett bra album bygger upp, och så är dörrens utformning så motbjudande att du gång på gång måste påminna dig om vad som finns där bakom. Å andra sidan ger ju fenomenet upphov till roliga teorier, anekdoter – och listor. Här är nio personliga favoriter med gräsliga konvolut.

Therion –
Theli (1996)

Det är svårt att komma på någon typ av musik som hade gift sig med den här förpackningen, men det kanske hade passat en kazakisk piratkopia på en rysk piratkopia på ett lågbudgetspel till Windows 95. Vem är hökmannen? Varför är han så tvådimensionell och orange? Vad är det för mur han vaktar, och varför är operametalbandets signatur-nonagram utsträckt och rosa? Therions seriösa framtoning i mötet med det porriga skägget är definitionen av kognitiv dissonans.

Mew – And The Glass Handed Kites (2005)

Förmodad konstnär: en nioåring som precis har lärt sig bemästra MS Paint och nu lagt vantarna på Photoshop. Med årtalet i bemärkelse finns inga ursäkter om dålig teknik – Queen lyckades få till sömlösa övergångar i missfostret som pryder The Miracle redan på 80-talet. Danskarna är inknölade i varandras munnar, den ena med dummare ansiktsuttryck än den andra. Fult med flit är en konst som M/M Paris (som även ligger bakom omslag till Madonna och Kanye West) inte lyckades med den här gången.

 

Iron Maiden – Dance Of Death (2004)

I en forumdiskussion om omslaget frågar sig några kids om inte all datoranimerad grafik såg ut såhär 2004. “Hitta Nemo kom ut 2003, det finns inga ursäkter”, svarar en annan. Maskoten Eddie som lieman är en cool idé, men vad i hela helsefyr händer runtomkring? En skallig kvinnogestalt med kalkonhals och mjäll på tutten. En kutryggig man i briefkallingar och grismask. En enbent person som står på händer, ett barn i ringbrynja och röda byxor, och så en liten varelse i glittrig bikini som surfar på en hund som surfar på en orm. Allt är metal if you're brave enough?

Tiamat – A Deeper Kind Of Slumber (1997)

Här får man väl någonstans ha förståelse för att estetiken låg i tiden, men ett av de bästa svenska albumen genom alla tider är prytt av en bajskorv utan dess like i Tiamats katalog – som har gott om skitsnygga omslag. Symboliken i blekfisversionen av Johan Edlund med blombukett flyger mig över huvudet, även så den orangea gröten i bakgrunden. Någon har kikat på Wildhoney och försökt återskapa den i budgetprogrammens budgetprogram.

 

Kent – Du & Jag Döden (2005)

Titeln travesterar på Emil i Lönneberga och omslaget på Ingmar Bergman. Men här är Döden en ballongskalle med fjäderhatt och världens längsta ben. Max von Sydow är Jocke (?) som är en stornäst plattfot i badbyxor och chipstuttar. Schacket är utbytt mot det klassiska kortspelet ”ruter tolv” som ju gärna kombineras med öl av märket Öl. Disney-korpen i fedora tittar på med samma skepsis som varje människa som någonsin plockar upp det här mästerverket.

Mark Knopfler – Sailing To Philadelphia (2000)

Flera av omslagen på listan kritiseras för att dom är plottriga, och då är det tacksamt att räkna upp alla fula inslag. Här finns inte många detaljer att snacka om. En suddig flygplansnos (på tal om sailing?) mot en enfärgad himmel som har fått mig att ogilla en färg. Vi kan kalla den fisblå. Några av Knopflers vackraste, mest levande och utstuderade solokreationer paketeras i fisblått. Nåja, med lite fantasi ser flygmaskinen ut som en gapande haj.

Pure Reason Revolution – Amor Vincit Omnia (2009)

Listans största doldis är en fullpoängare där progressiv rock och metal sömlöst möter superba sångharmonier och industriellt med doft av drum’n’bass. Men det finns en anledning till att jag aldrig kommer köpa den på vinyl. Basisten och sångerskan Chloë Alper har fångat albumets tema, kärlek, genom att arrangera nakna kroppar och lemmar i formen av vad man efter några års vändande och vridande kan lista ut ska föreställa ett hjärta. Färgskalan är hemsk, inte minst det gröna skenet som mest liknar mögel. Och varför är extremitetkringlan inte centrerad?

Mogwai – Come On Die Young (1999)

Samma kategori som Sailing To Philadelphia – en färg, något mög i ena hörnet. Basisten Dominic Aitchison tittar fram som skäggiga besten i lådan med ketchupläppar och blodsprängda ögon i ett försök att efterlikna demonen i Exorcisten. En inspiration som inte går att lista ut utan att läsa sig till. Jag funderar på om placeringen sammanfaller med gyllene snittet, och i så fall har jag motbevisat teorin om fenomenet. Det är inte bara fult, det ser förjävla osymmetriskt ut.

Black Sabbath – Sabotage (1975)

Här slår vi kanske in en öppen dörr till ett resultat av kaos och missförstånd som inte ens bandet själva är nöjda med. Startskottet till idén kom från trumteknikern Graham Wright, även känd för att inte förstå sig på speglar, och vad medlemmarna trodde var en testfotografering kom att bli det faktiska omslaget. Rent och skärt sabotage från de ansvarigas sida, passande nog. Ozzys klänning och platåskor i all vanära, men guldmedaljen för gräsligast utstyrsel på ett omslag som pryder ett grymt album går till Bill Ward och hans älgknoge i frugans knallröda brallor.

LÄS OCKSÅ: Kontroversiellt black metal-band spelar i Sverige


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA