x

KLASSIKERN: En låtsasvän i mörkret

KLASSIKERN: En låtsasvän i mörkret

Brittiska The Cures frontman Robert Smith sa nyligen att nästa studioalbum, som fansen redan har väntat på i över 12 år, kan komma att bli deras sista när det släpps. Vi ger därför en återblick över hela deras gedigna katalog av studioalbum fram till att den nya skivan kommer, och kanske då också sätter stopp för en lång och fantastisk karriär som redan är musikhistoria. GAFFAs Jim Knutsson skriver om debutalbumet Three Imaginary Boys som släpptes en vårdag i maj 1979. En skiva som är precis så spretig som en debut brukar vara.

Energisk post-punk, pop och new wave samsas om utrymmet tillsammans med en oväntad Jimi Hendrix-cover, där skivbolaget tog vara på sin makt när de osäkra debutanterna inte ens fick bestämma omslag eller låtar. Robert Smith blev inte helt nöjd med detta vilket är fullt förståeligt då omslaget består av en lampa, en kyl och en dammsugare medan covern egentligen inte var ämnad att släppas.

Efter ett sakta uppbyggande intro med en pumpande bas så vaknar inledande 10:15 Saturday Night till liv drygt 30 sekunder in, innan refrängen regnar ner över de miserabla lyssnarna som kan känna igen sig i vardagsrealismen. Där kranen droppar och droppar i vasken medan en väntar på telefonen som aldrig ringer, precis som vanligt.  

Låten släpptes först som B-sida till deras första singel någonsin, Killing An Arab, som konstigt nog inte är med på debutalbumet även om en kan förstå att de inte ville bli kända av fel anledning. Titeln skapade ju mycket kontrovers bland de som missförstod den som rasistisk. Den var dock med när det var dags att återlansera debutalbumet på den nordamerikanska och australiensiska marknaden som ett samlingsalbum med flertalet nya låtar under titeln Boys Don't Cry, där titellåten fortfarande är en av bandets mest populära. De mindre lyckade låtarna från debutskivan hade då också tagits bort. 

Men tillbaka till 10:15 Saturday Night som skrevs redan när Robert Smith bara var 16 år och satt vid bordet i köket och kände sig dyster medan han drack sin pappas hembrygda öl. Det var demoversionen av denna låt som fångade skivbolagbossens intresse på det då nyligen grundade skivbolaget Fiction. Den släpptes till slut även som singel, men då enbart i Frankrike, och med andra låten från debutskivan, Accuracy, som B-sida. 

Grinding Halt är en upptempo-poppärla där texten sätter tvärstopp för all existens genom att versraderna alltid inleds med ett "no". 

"No light,
No people,
No speak"

Och själva musiken dör också ut till slut på ett perfekt koordinerat sätt som om batteriet hade tagit slut.

Smith verkar hypnotiserad av soliga östern då han drömmer sig bort från sin gråa vardag vid fönsterrutan som bara nås av regnsmatter i England. Och dessa ljusa dagdrömmarna förför en att även följa med på den mörka resan när han håller sig inom hemlandet och når den nattliga tunnelbanan där en kvinna känner sig förföljd på vägen hem, till ljudet av en lika skrämmande som hypnotiserande basgång. 

Det blir dock tydligt till slut att skivbolagschefen Chris Parry har tagit allt för mycket makt från bandet när det plötsligt dyker upp en ofokuserad och oigenkännbar cover på en av gitarrguden Jimi Hendrixs mest välkända singlar, Foxy Lady. Bandet trodde att de bara slösade bort lite tid med att spela den under en soundcheck med basisten Michael Dempsey på mikrofonen, och så valde Chris Parry att inkludera låten på skivan och det blev då sedermera den enda gången som Robert Smith inte är huvudsångare på en The Cure-låt. Frustrationen över att Chris tog beslut över huvudet på bandet gjorde att Smith i fortsättningen försäkrade sig om att ha full kreativ kontroll över kommande skivor. Så denna cover var så klart inte med på återlanseringen på de nya marknaderna med samlingsalbumet Boys Don't Cry.



Meat Hook visar prov på grotesk och svart humor med rader som "the butcher man was some lady, who really stole my ... I lost my heart to a meat hook ... there's a meathook in my heart, it's tearing me all apart, it's ripping out my insides but I just can't get away" medan basen trippar fram på tå. Och i efterföljande So What så blir det tydligt att Robert inte hade vässat pennan tillräckligt som textförfattare än.

"Cake icing and decorating set
Special offer
Only 3 pound 30
Save 1 pound 52 on recommended retail price
Give your cakes and pies a professional look
With this superb
Decorating set
I'm not meant to be here
But so what?"

Musiken går också på naiv tomgång ibland även om den ungdomliga nerven hela tiden finns där och det är ibland mer hjärta och vilja än kunskap som råder. Men Fire In Cairo blir både beviset på att många av de andra låtarna saknar den totala skärpan samtidigt som den visar vilken enorm potential det finns i detta debuterande band. Det är en solig poptrudelutt där Smith i högt tempo bokstaverar fram låttiteln och den får stå som det bästa exemplet från denna ljuvliga start av ett av världens mest legendariska band. 



Smith själv var inte nöjd med skivan men lyssnarna och musikkritikerna tog åtminstone emot den med nästan helt öppna armar. Det är lite som att följa med ett tåg som har spårat ur och hamnar lite varstans under den primitiva resan, från melankolisk men ändå sprittande punkig pop till att närma sig ett mer lättillgängligt Joy Division vid andra tillfällen. Det är melodiöst och passionerat där Robert bär känslorna utanpå men samtidigt är bandet smått förvirrade över vad de vill uppnå med sin debut. Ibland vackert romantiserande om östern och ibland görs ett försök till att chockera. Rädslan för att göra fel gör att det ibland ekar tomt men oftast hittar de rätt redan på debuten, som i titelspåret som sakta kryper in under huden och in i huvudet och tankarna. Och där har The Cure sedan stannat som ett slags låtsasvän som kryper bakom en tills ett nytt släpp kräver all ens uppmärksamhet. Där de tonsätter de ensamma tankarna som uppstår så fort ögonlocken sänks.

Den spretiga skivan avslutas sedan så klart med ett gömt lättsamt bluesspår med glimten i ögat, som är en instrumental hyllning till den numera avlidne jazz- och bluesmusikern Bert Weedon. Ett bevis på att bandet skulle bli bättre framöver på att göra mer sammanhållande verk med en röd tråd och mer distinkt riktning. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA