x

KLASSIKERN: 17 sekunder innan dagen blir till evig natt

KLASSIKERN: 17 sekunder innan dagen blir till evig natt

Seventeen Seconds inleds med en drygt två minuter lång instrumental passage där lyssnaren har tid att reflektera över om den är redo för att stiga in i den mörka värld The Cure skulle måla upp på sin andra skiva. GAFFAs Jim Knutsson går vidare i sin avhandling kring The Cures hela diskografi av studioalbum.

Det stundtals lekfulla soundet från den spretiga debuten är borta och det är en mognare och mörkare ljudbild som inleder 80-talsresan som blandar gotisk rock med new wave. Frontmannen Robert Smith ville ha mer kontroll över slutprodukten efter att han var besviken med debutalbumet och därför var han medproducent för första gången tillsammans med Mike Hedges. Basisten Michael Dempsey ersattes av Simon Gallup direkt efter turnén som följde upp förra skivan, samtidigt som keyboardisten Matthieu Hartley blev officiell medlem. Och resan in i de djupare, dimmiga och mörkare sinnesstämningarna som skulle utgöra Seventeen Seconds blev underligt nog också en framgångsrik en istället för ett karriärsjälvmord, trots att den krävde mer av lyssnaren än den mer naiva föregångaren.

Mycket av denna framgång kunde tillskrivas den trevande, okommersiella och atmosfäriska singeln A Forest som först vaknar till liv i en mörk och hemsökt skog nästan en minut in i introt. Rytmsektionen av bas och trummor har bråttom att springa därifrån medan sångaren gärna stannar kvar för att locka in dig närmare och närmare genom träden. Ett ekande "again and again and again and again ..." följs upp av ett lågmält gitarrsolo där instrumenten till slut försvinner in i mörkret ett efter ett, innan det bara är basens puls kvar innan den också till slut dör ut. Det är tydligt att ingen tar sig ut från den snåriga skogen levande efter att ha förvirrat sig in i den, och låten sitter än idag kvar på näthinnan som en ofrivillig hit.



Robert Smith var relativt ointresserad av kommersiell framgång men det var omöjligt att undvika med så starka teatraliska verk som Play For Today och M. Eller för att använda hans egna ord ur den sistnämnda som sägs vara inspirerad av den klassiska filmen från 1931 med samma namn: "twist and turn but you're trapped in the light, all the directions were wrong". Strålkastarljuset var på honom och han kunde inte ta sig ut ur det hur mycket han än skulle försöka, och vilka vägar han än skulle ta.



Det var mörka och tunga låtar som dessa som fick den tidigare basisten Dempsey att lämna strax innan de fick sitt genombrott, då han inte gillade den nya riktningen som Smith rörde sig mot. Med en ljudmatta av enklare basslingor och statiska trummor som sången kunde röra sig fritt över. Sången tog också ett steg bakåt som när Robert viskar hemligheter så tyst att de nästan är ohörbara. 

Det är som att träffa en gammal kär vän som nu känns som en främling. Minnet säger att det fanns embryon till denna ljudbild redan på debuten, bara att de inte var mogna nog för att förverkliga och förvalta dem. Den nytillkomna likbleka synten hjälper dessutom musiken till att klättra upp ovanför den mörka skogen ibland, för att få se himlen och känna en sval bris. Ett svagt syre som behövs för att det inte ska bli för tungt att bära ångesten en annars vadar igenom. 



Den statiska och mardrömsliknande musiken mal på tills du glömmer tid och rum, och du till slut vaknar upp i ett kallt parallellt universum till depression och galenskap och evig natt. Dagen existerar bara i 17 sekunder till, när du väl har bestämt dig för att den gör det.

KLASSIKERN: The Cure – Three Imaginary Boys: "En låtsasvän i mörkret"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA