x

Wormwood: “Att vara kreativ i en tortyrkammare”

Wormwood: “Att vara kreativ i en tortyrkammare”

Tobias Rydsheim i Wormwood berättar om begravningsbyråbråk och domedagsprofetior – resan som nu resulterar i det nya albumet Arkivet.

5 januari 2020, Holländargatan 1

– Då var det dags att hålla bandets årsmöte och kickoff på en förhållandevis tom krog mitt i Stockholm city. Jag och Nine (sång) hade under ett par månader spånat på konceptet för den nya plattan som var planerad att spelas in under året. Efter att vi slängt i oss var sin burgare och några pilsner välkomnade vi session-basisten Oskar till att gå med i bandet som fullvärdig medlem med bakgrund till att han under 2019 hade visat sig vara av rätt virke. Sen berättade jag och Nine om den idé som vi hade för kommande skiva. Danne var lågmäld och sa inte så mycket, Jerry var skeptisk men intresserad av få höra demos och Oskar – aka Snoppen – började spåna iväg och mumla om något annat som ingen riktigt förstod. Hur som helst, skivan skulle heta Vita Arkivet och avhandla muntra ämnen som naturkatastrofer, pandemier, upplopp, politiskt kaos och samhällets förfall i svensk miljö. Vi ville att det skulle kännas realistiskt och verklighetstroget. Om vi bara visste …

Skörda frukterna

– Vår tidigare platta Nattarvet gick bättre än förväntat. Den genererade ett  – för oss – stort pressuppbåd, listplaceringar, nomineringar till det ena och det andra, bokningar till mer välrenommerade scener och en inbjudan till P3 Guld som grädde på moset. Nu hade bollen satts i rullning och det var bara att blåsa på hela våren och sommaren, parallellt skriva färdigt materialet till skivan och repa oss studioklara tilll hösten.

Zombievirus och apokalypsen

– Det visade sig att vi inte fick stå på scen så mycket det året. I tidningarna började det ryktas om att pesten var på väg och att den med största sannolikhet skulle slå även mot Sverige. Som den självutnämnde domedagsprofet jag är var det en självklarhet, det hade bara varit en tidsfråga innan något av denna magnitud skulle inträffa. Men många omkring mig satte på sig skygglappar och såg på det hela med lugn. 7 mars 2020 stod vi på scen för sista gången på vad som skulle bli en väldigt lång tid. Vid den tiden hade fler och fler arrangörer börjat blåsa av sina tillställningar, och det var tydligt att just detta event inte hade i närheten så många besökare som först beräknat. “Äh, larvigt. Det här är över om ett par veckor” sa någon.

Att föreställa sig den totala undergången

– Istället för att vara ute och härja på gig fick det bli att fokusera 100 procent på att skriva färdigt materialet. Lite tråkigt men ganska skönt att kunna fokusera på endast en sak i taget ändå. Vardagarna bestod i att jag i vanlig ordning kunde hittas på en fullkomligt outhärdlig och livsutsugande arbetsplats, samtidigt som jag på rasterna bollade låtar och texter med Nine som satt på sitt håll 15 mil bort. Inget passar väl då bättre än att föreställa sig den totala undergången när man befinner sig på en plats som gör allt för att döda en själsligt? Att vara kreativ i en tortyrkammare samtidigt som man har ett jobb att utföra fläckfritt är ett konststycke i sig som förtjänar en nominering bara det. Med inspiration av vardagen och verkligheten – både personligen och på global nivå – började sakta ett album ta form, och till slut var hela gänget både inrepade och redo att spela in hela cirkusen som skulle komma att bli Wormwoods tredje fullängdare.

Bråk med Fonus

– Efter en förhållandevis ljummen höst kom äntligen den aggressiva vargavintern. Den tid på året då skaparlustan är som starkast. Varvat med familjeliv, kvällar ute vid brasan i de vreda Roslagsskogarna och långa påfrestande inspelningssessioner var det dags för Nine att föreviga texterna genom att skrika dem genom en mikrofon. Vi lånade min polare Jonathan Ojedas studio ett par veckor, och Nine kom med buss efter buss från Stockholm i snöstorm efter snöstorm. Väl i studion hade vi varken minusgrader eller lufttillförsel, perfekt att i coronatider stänga in sig tillsammans med någon/några i ett litet utrymme utan ventilation. När väl hela produktionen med musik, grafik och allt runt omkring var klar så återstod det endast för vårt skivbolag att skicka materialet på tryck. Precis på mållinjen fick vi ett långt formellt mejl från begravningsbyrån Fonus och deras juridiska ombud. ”Ni får inte använda er av orden ‘Vita Arkivet’. Det är faktiskt våra ord, blabla grin, böl, grin, böl”. “Pffft, gå och lägg er, vi är ett hårdrocksband och gör vad fan vi vill”, tänkte vi. Efter några mejl fram och tillbaka mellan dem och skivbolagets juridiska ombud insåg vi till slut att vi inte riktigt hade råd att ta fajten. Så vi fick helt sonika ändra titel på plattan. Det blev en hel del jobb med den biten också ska ni veta. Skivan fick heta Arkivet istället. Och nu är den äntligen släppt, tillsammans med två ruskiga musikvideor och en tillhörande novell, skriven av skräckförfattaren Mikael Strömberg. Planeringen inför vad som ska bli vårt fjärde verk har redan börjat bubbla under ytan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA