x

KRÖNIKA: När slutar man skämmas för sin musiksmak?

KRÖNIKA: När slutar man skämmas för sin musiksmak?

Vi har alla varit där. Det är fest. Eller en middag. Kanske ett födelsedagskalas. Det spelar ingen roll, sammankomsten är hur som helst inte tillräckligt stor för att någon ska ha ensamt ansvar över musiken. Oftast finns där någon som lite informellt tagit på sig att dra igång en spellista lagom till att gästerna anländer, men resten av kvällen är det fritt fram för vem som helst att köa en låt. 

Då kommer den. Frågan.

“Kan inte du välja något, Frida?”

Tystnad. En flackande blick. Kanske stammar jag något till svar innan jag darrhänt tar emot den framsträckta telefonen. Inuti hjärnan pågår febril aktivitet. Vad ska jag göra? Vem ska jag spela? Hur många låtar finns det? Vad är ens musik?

Trots att jag försörjer mig som kulturskribent och har flera års musikstudier i ryggen finns det få saker som gör mig så obekväm som när jag ombeds välja låt. Mitt självförtroende rasar rakt ner genom golvet. Jag känner att den låt jag sätter på nu, den kommer att definiera mig. Den kommer avgöra hur de andra människorna i rummet ser på mig, och den kommer förfölja mig livet ut. 

Inom loppet av några sekunder har jag gjort en snabb omvärldsanalys och försökt identifiera vad som går hem i just det här sällskapet. Kommer de att gäspa om jag drar igång en jazzlåt? Himlar de med ögonen åt Vengaboys? Föredrar de deep house eller är de mer åt 70-talsdiscohållet?

Att umgås med folk man inte känner så bra, och råka dra igång en låt som inte går hem, det är bland det mest förnedrande som finns. Något händer med stämningen i rummet. Ingen vill säga något, alla håller god min. Men så reser sig någon, och som av en händelse råkar hen få en spontan ingivelse kring något vi bara MÅSTE lyssna på NU, pronto. Drygt en och en halv minut efter att situationen uppstod är den alltså överspelad. Kvar sitter jag med skammen bubblandes ur öronen. I failed the test. 

Så kommer det sig att jag nästan aldrig tar emot den där telefonen. Och det är synd, för jag tycker naturligtvis själv att jag har en oklanderlig musiksmak. I exklusiva sällskap (läs: med mina närmsta vänner) eller när det är jag som är värdinna komponerar jag spellistor så tajta att inte en jävel kan sitta still. Och om mitt musikval mot förmodan inte går hem, då får väl kritikerna lämna festen. 

Dessvärre drabbas jag av den sortens självförtroende allt för sällan. Och ibland känns det som att jag är ensam om det. Hur många gånger har man inte varit på en fest där någon tröttkeps helt lagt beslag på musiken, totalt ointresserad av vad övriga närvarande har för preferenser? Kanske är det helt enkelt så att man kan dela in mänskligheten i två grupper: de som skäms och de som skammar. Eller kanske bara: tjejer och killar (OBS, skämt). Någon dag hoppas jag komma över mina issues. Någon dag vill jag inse att om jag blir ombedd att välja musik, då får jag spela vad fan jag vill.

Och den som försöker byta låt åker ut med huvudet före. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA