Det är nu 27 år sedan frontmannen Kurt Cobain gick med i den omtalade 27-klubben, där flertalet kända musiker har gått bort i 27-års ålder. Efter att ha intellektualiserat den annars rätt hjärndöda rockmusiken på det ikoniska albumet Nevermind så tog Kurt tragiskt nog sitt liv några år senare, och GAFFAs skribent Jim Knutsson återvänder nu till skivan som släpptes för 30 år sedan idag utan att albumet uppvisar några ålderskrämpor.

Den legendariska hitsingeln och kanske den bästa inledningen någonsin på ett album, Smells Like Teen Spirit, ger ifrån sig några korta catchiga gitarriff som påminner om Bostons More Than A Feeling. Sedan fullkomligt exploderar låten när då nya trummisen Dave Grohl (numera frontman i Foo Fighters) kickar igång ett discoinspirerat beat och Krist Novoselic äntrar med en skön bakåtlutad basgång i verserna. Musikvideon som utspelas i vad som ska likna en skolas gymnastiksal med tillhörande komiska effekter som anarkistiska cheerleaders spelades dygnet runt på MTV. Vilket hjälpte bandet att sälja in sitt ovårdade, apatiska och obrydda sound och image. Det doftade inte bara revolution inom det trista paketerade musiklandskap som rådde vid den här tiden, utan det fullkomligt stank av att här kommer något nytt som sparkar in alla dörrar och tar över scenen. 

Titeln Smells Like Teen Spirit kom från när Kathleen Hanna, sångerska i riot grrrl-bandet Bikini Kill, skrev "Kurt Smells Like Teen Spirit" på väggen medan Kurt låg och sov. Hon syftade på deodoranten Teen Spirit men Kurt misstolkade det som en revolutionistisk slogan när han vaknade upp till meddelandet då han inte kände till deodoranten. 

Textrader som "I'm worse at what I do best, and for this gift I feel blessed" och "I found it hard, was hard to find, oh well, whatever, never mind" vittnade om ett helt nytt sätt att skriva texter på och man kunde börja äntra fester med att säga "here we are now, entertain us."



Deras anarkistiska attityd visade sig också i brittiska tv-programmet Top Of The Pops där de tramsade sig igenom uppträdandet, då de tvingades att låtsas spela över en backtrack. Kurt försökte sig därför på en imitation av The Smiths frontman Morrissey medan resten av bandet överdrev sitt spelande helt i otakt.



Det brukar alltid vara svårt att följa upp ett debutalbum men producenten Butch Vig (numera bandmedlem i Garbage) lyckades fånga bandets råa känsla från debuten, men polera det till att bli till en underbar mix av punk och pop som i detta fall skulle kallas grunge. Det beprövade dynamiska receptet av mjuka lugna melodiösa partier som exploderar ut i hårda oljudsriff hade gjorts av inspirationskällor som The Pixies tidigare men aldrig till denna perfektion. Där både helt akustiska låtar som mörka och verklighetsbaserade Polly, om en 14-årig tjej som blev kidnappad, torterad och våldtagen, och mjuka cellointroducerande och avslutande Something In The Way samsas om utrymmet med råa direkta punklåtar som Territorial Pissings med sitt parodiska intro. Den sistnämnda spelades till exempel i talkshowen Friday Night With Jonathan Ross när bandet hade tröttnat på att spela den utlovade hitsingeln Smells Like Teen Spirit och istället slog ner både instrument och förstärkare. De tre verserna i den korta punklåten bjuder på genialiska rader som "when I was an alien, cultures weren't opinions", "never met a wise man, if so it's a woman" och "just because you're paranoid, don't mean they're not after you."



I singlarna In Bloom och Come As You Are, där den sistnämnda har tydliga musikaliska referenser till Killing Jokes låt Eighties, fortsätter de att visa prov på sin mörka humor både visuellt som textmässigt med rader som "sell the kids for food" och "take your time, hurry up, choice is yours, don't be late". Den sistnämnda texten skulle Blink-182 sedan referera till i Adam's Song när Mark Hoppus sjöng "I took my time, I hurried up, the choice was mine, I didn't think enough".



Medan Cobain hyllades som ett geni för sina texter så sjöng han själv "I don't mind, I don't mind, I don't mind, I don't mind, mind, don't have a mind". Basisten Krist Novoselic spelade ofta barfota under de utspårade livekonserterna och visade prov på sitt unika och melodiska sväng i singeln Lithium där Kurt blandar briljanta mörkt komiska rader i verserna som "I'm so ugly, that's okay, 'cause so are you" med att bara vråla "yeah" om och om igen i de exploderande refrängerna. 

Frustrerad över hur svårt det var att spela in Lithium i studion så började Kurt helt plötsligt att jamma och resten av trion följde med på den explosiva resan som slutade i ett hårt och utflippat spår titulerat Endless, Nameless som gömdes cirka 10 minuter efter sista låten på skivan. Frustration när den låter som bäst.



Skivomslaget med en naken bebis som simmar efter en dollarsedel som hänger på en fiskekrok är lika ikoniskt som musiken, och ingen i bandet hade någon aning om vilken framgång de skulle nå med detta album. De skulle nämligen snart räknas som dåtidens största rockband. En framgång som kanske också skulle visa sig vara för tung för Kurt Cobain att bära på sina axlar.