x

KLASSIKERN: Från instabil gothikon till lekfull popstjärna

KLASSIKERN: Från instabil gothikon till lekfull popstjärna

Trots albumtiteln Japanese Whispers så var det allt annat än väna japanska viskningar som hördes på denna The Cure-skiva som bestod av tre dånande hitsinglar och deras uppmärksamhetssökande B-sidor. GAFFAs Jim Knutsson går vidare i sin avhandling kring The Cures hela diskografi av studioalbum, och inkluderar denna gång ett samlingsalbum då låtarna inte har givits ut på något annat studioalbum. Det fungerar dessutom som bryggan mellan mörkret på den föregående trilogin till den förlösande galenskapen på efterföljande The Top.

The Cure hade grottat ner sig i mörkret, mer och mer för varje album till Pornography tog dem så långt ner i den nedåtgående spiralen att vägen tog slut. De hade bara två möjligheter, att upplösa bandet eller att ta en ny riktning och de valde det sistnämnda som tur var. 

Svängiga, banala och inlockande funkiga new wave/syntpop-singeln Let's Go To Bed inleder samlingsskivan. Den är baserad på en instrumental demo som skapades för Pornography, då en gitarrdriven upptempo-låt vid namn Temptation.

 

Den växte till en mer psykedelisk och något lättsammare version med sång, Tempation Two. Detta efter att basisten Simon Gallup lämnat bandet som därmed blev en duo för en stund efter en kaosartad turné.



Man kan höra hur det cyniskt lekfulla mästerverket sakta växer fram från det totala mörkret och skivbolaget oroades över de muntra och catchiga "doo doo doo doo"-körerna där frontmannen Robert Smith tog semester från sig själv i slutresultatet Let's Go To Bed



Över tre singlar skulle Smith göra en fascinerande förvandling från en mentalt instabil gothikon till en lekfull popstjärna med en ny publik framför sig på livespelningarna. Gothfansen stannade hemma med nerdragna persienner på övervåningen och spelade Pornography på repeat medan de nya fansen glatt mjauade med i den avslutande The Lovecats.

Den inleds med ett lekfullt jazzigt intro där tomma glasflaskor välts omkull och Smith väser sig fram som en strykande katt, vilket får en att förstå hur rik deras musikaliska värld skulle bli. När de hela tiden letar efter nya uttryck samtidigt som de aldrig överger sitt egna teatraliska språk. De tomma flaskorna kan agera som en symbol för alkoholdrickandet som var en del av skapandet av skämtlåten som Smith själv ser på den.

Däremellan släpptes singeln The Walk där det blir extra tydligt att trummisen Lol Tolhurst har övergett trumsetet för synten och ersatt sig själv med en trummaskin. Sångaren Robert tar oss i handen på en midsnattspromenad runt en sjö där vi vaknar upp i ett regnsmattrande elektroniskt trummande. Producenten Steve Nye får det mekaniska att låta mänskligt i The Cures viskningar till bandet Japans inflytelserika album Tin Drum som han också hade producerat.



B-sidorna är dock ingen utfyllnad utan skulle detta ha släppts som ett studioalbum så skulle det ha varit deras bästa fram till denna punkt. La Ment kan ha räddat bandet från att upplösas då Robert i princip fick två val när han kom tillbaka från att ha varit medvetet försvunnen från rampljuset i en månad, efter turnén som slutade med Gallups avsked. Tidningen Flexipop bad Smith om en ny låt till deras medföljande flexisingel och han skrev snabbt en tidig version av La Ment med sina hemsökta träflöjtar för att slippa behöva gå ut med att bandet eventuellt inte fanns längre. 

Robert Smith vågade riskera allt för att återuppfinna The Cure som band när de stod vid avgrundens kant. "When you ain't got nothing, you got nothing to lose", som Bob Dylan sjöng, och det är din egen förlust om du inte vågar öppna ögonen för dessa nya territorium i bandets sökande. Robert Smith kysste sitt eget lik och gav det liv igen när han vågade släppa in solskenet, medan spöket av den mörka trilogin av föregående album hängde kvar över axeln. 

Basisten Simon Gallup som lämnade bandet efter Pornography-turnén, där han kom i handgemäng med frontmannen, återkom två år senare och har sedan dess varit Robert Smiths högra hand. Men nyligen lämnade Simon bandet igen efter att han enligt egen utsago var trött på svek, och Robert Smith har tidigare sagt att han inte kan se ett The Cure utan Simon. Så framtiden för vad som anses vara ett kommande sista album är nu lika oviss som bandets framtid var 1982, vilket resulterade i denna fantastiska och underskattade skiva.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA