x

The National-gitarristens laboratorium – intervju med Aaron Dessner

The National-gitarristens laboratorium – intervju med Aaron Dessner

Den numera Grammyprisade The National-gitarristen Aaron Dessner jobbar med de största och de mest hyllade. Senaste projektet Big Red Machine delar han med Justin Vernon från Bon Iver, men det är snarare en bok med flera olika karaktärer än ett band.

Aaron Dessner har inte legat på latsidan de senaste åren. Sedan början av 2020 har The National-gitarristen producerat två rosade album för popdrottningen Taylor Swift och släppt ytterligare ett album i Big Red Machine-skepnad med Justin Vernon.


I mars i år tog han, tillsammans med Taylor Swift och medproducenten Jack Antonoff, emot pris för årets album på Grammygalan för det hyllade Folklore.

Det var en wow-känsla för oss alla. Man kunde känna att det här blev en klassisk skiva, som vi på något sätt skapade mitt i en pandemi, säger han.

Att kalla det för en anonym tillvaro vore kanske en smula överdrivet. Men innan producentframgångarna med Folklore och sedermera Evermore var Dessner främst känd som gitarrist i The National. Taylor Swift-samarbetet har tagit det till en ny nivå.

Det var galet, och livsomvälvande.

Samarbetet föll naturligt för båda, vilket inte minst bevisas av två släppta album, sammanlagt 34 låtar (inklusive bonusspår), inom loppet av ett halvår.

Från ögonblicket vi började skriva tillsammans fanns det en självklar kemi, och allt flöt på väldigt snabbt. Det kändes nästan som att jag hade förberett mig på det här i hela mitt liv, och jag tror att hon kände likadant. Hon kunde verkligen gå in i musiken som jag skickade och så skrev hon de där vackra sångerna.

DEN STORA RÖDA MASKINEN ÄR INTE ETT BAND

Men då var då, och nu är nu. Det senaste tillskottet i Dessners alster är inte ett Taylor Swift-album. I början av september släpptes How Long Do You Think It’s Gonna Last? av Big Red Machine, bandet som Dessner grundade tillsammans med Justin Vernon, känd från Bon Iver, 2018. Eller band och band. Inte om Dessner själv får beskriva det.

Poängen är inte att det ska vara ett band, vi gillar att se det mer som en bok med flera olika karaktärer, och olika kapitel.

Och visst är det långt många fler röster och musiker inblandade under den dryga timmen som albumet pågår. Fleet Foxes, Sharon Van Etten, Anaïs Mitchell och Ben Howard för att nämna några. Och ja, Taylor Swift då förstås.

Vi älskar värmen och gemenskapen med det. Man lär sig något varje gång man samarbetar med någon annan. Deras känsla för melodi, hur de strukturerar en idé, eller hur de spelar ett instrument. Det är det enda sättet jag kan göra musik på. Jag kan sitta här själv och skapa saker, men det blir bättre när andra människor komplementerar det.

För ovanlighetens skull sjunger även Dessner själv på albumet för första gången i karriären.

Det hjälper förstås att ha Justin och Taylor och sådana människor runt omkring som säger “vi älskar din röst, göm den inte”. Det är intressant att det tog mig så här lång tid att faktiskt släppa en låt där jag sjunger. Jag har alltid varit mer av en buktalare som sjungit genom andra, eller gjort musik som andra människor sjungit till.

Trivs du i den nya rollen?

Om jag ser mig själv på TV så hatar jag det, och tänker “varför ser du ut så? varför pratar du så?”. Men den känslan har jag inte när jag sjunger, så det är en bra grej.

Bland annat hörs hans röst i låten Brycie, som handlar om tvillingbrodern och parhästen i The National, Bryce Dessner. Idén till låten föddes backstage på en The National-spelning när Aaron Dessner satt och fingerplockade ackord på gitarren och påmindes om sin bror och uppväxten i Cincinnati.

Det var så min bror och jag brukade spela som barn, om vi sitter och spelar gitarr låter det ofta så. I mitt huvud tänkte jag att det handlar om vår relation på något sätt. Det som jag kände att jag behövde säga eller sjunga var hur han tog hand om mig när jag var yngre. Jag hade problem med depressioner, men han vägrade låta mig sjunka för lågt eller låta dåliga saker hända mig. Han höll tag i mig, och det är vad låten handlar om.

“Brycie” var en av de första låtarna som blev färdiga, och med den växte även albumets övergripande tema fram.

Vi kände alla att den här skivan kanske handlar om barndomen, eller tiden innan man förlorade sin oskuldsfullhet. Jag har vänner som dött, vänner som skilt sig, vänner som har har ställt till det i livet. Så man tänker på en tid innan allt det där, och på osäkerheten och ångesten i vuxen ålder. Det är sådant som alla går igenom, men det känns fortfarande bra att prata eller sjunga om. 

BIG RED LABORATORY

Big Red Machines första album släpptes för drygt tre år sedan, i augusti 2018. Dessner har mycket att tacka det relativt nystartade projektet för. Han beskriver det som ett “labb”; en plats där han har friheten att testa nya inriktningar och verktyg, och på så sätt kan utvecklas som musiker.

Jag tror inte att jag hade inte kunnat göra Taylor Swift-albumen om jag inte hade gjort Big Red Machines debutalbum först. För under det albumet hittade jag nya tekniker och sound som jag bar med mig.

Dessutom bidrar Big Red Machine till att hålla The National-gnistan vid liv.

Jag älskar The National, men över tid kan det kännas som att man fastnar i ett steg och då slutar man att växa. Ett sätt att fortsätta utforska nya saker och utvecklas som musiker är att ha andra utlopp. Så Big Red Machine har varit väldigt viktigt under de här åren. Det är ett bra sätt för mig att få utlopp för idéer som är mer personliga eller som inte riktigt känns som The National.

“JAG KOMMER INTE BLI NÅN MAX MARTIN”

Dessner har blivit en ny stjärna på den mainstreama producenthimlen vid 45 års ålder. Relativt sent för sådant genombrott, men det innebär samtidigt att han känner sig trygg i rollen. Framöver finns det ett antal unga artister som Dessner skulle vara intresserad av att arbeta med, men några namn vill han inte avslöja.

Jag känner mig ganska redo när det kommer till pressen att samarbeta med människor. Jag blir inte nervös eller orolig över att jag inte har de rätta verktygen. På det sättet är det väldigt positivt.

Någon Cheiron lär det trots allt inte bli av Dessners egen Long Pond Studio, som ligger i Hudson Valley en bit utanför New York.

Jag tycker att det är viktigt att välja vem du samarbetar med, så att du känner att du kan hjälpa dem eller inspireras av dem, istället för att bara försöka samla på stjärnor. Jag kommer inte att bli någon Max Martin, det är inte den jag är. Jag vet inte ens hur jag skulle göra sådant.

Däremot är han intresserad av att fortsätta utforska popvärlden efter framgångarna tillsammans med Taylor Swift.

Jag kommer nog att göra andra skivor som på något sätt anses vara pop, men jag skulle bara göra det på sättet som jag och Taylor har gjort det. Det fanns inga kompromisser, vi gjorde vad vi ville. Att det fungerade så bra som det gjorde beror förstås på att hon har sin publik. Jag gillar tanken på att göra musik som många människor lyssnar på. Men jag kan inte göra något som inte känns bra och sant mot mig själv, så det kanske slutar med att jag aldrig gör någon popskiva igen, vi får se. 

FESTIVALARRANGÖREN DESSNER

Utöver projekten som redan nämnts har Dessner otaliga fler strängar på sin lyra. Han har varit med och grundat hela tre musikfestivaler: Eaux Claires i Eau Claire, Wisconsin, Haven i Köpenhamn samt Boston Calling Music Festival i Boston. Som om inte det vore nog ligger han även bakom musikkollektivet People, tillsammans med Justin Vernon och sin bror Bryce.

Är du någonsin ledig?

Det kan vara lite krångligt, ibland känns det som att jag inte har så mycket tid. Den här sommaren spenderade jag mycket tid på semester och tog det lugnt, och försökte att inte jobba varje dag. Det handlar om att hitta rätt balans. Jag mår bra när jag skapar musik, och det känns som mitt naturliga tillstånd. Det är inte bara ett jobb för mig, jag har turen att jobba med det jag gillar. För det mesta känns det inte pressat det känns kul. Det är så det ska vara.

Det finns inte heller några tecken på att kreativiteten håller på att sina.

Det har alltid kommit naturligt att skapa musik. Det är nästan som att sätta på en kran, det bara finns där. Jag vet inte när eller om det kommer att sluta. Det känns nästan barnlikt. Som att rita en teckning, och ibland blir det riktigt bra och ibland inte alls, säger han. 

THE NATIONALS FRAMTID

För Dessners del väntar en återgång till rötterna härnäst. Det har gått 20 år sedan The National släppte sitt självbetitlade debutalbum nu har gruppen börjat jobba på det nionde studioalbumet.

Vi har alla saknat varandra och börjat känna att det finns nya idéer, och att vi känner det där suget igen.

The National har experimenterat en del på sina två senaste album, men nästa skiva ser ut att bli av det mer traditionella slaget.

Jag tror att det kommer att bli mer avskalat och minimalistiskt. Vi har experimenterat mer och mer, med andra röster och sådant. Nu går vi nog tillbaka till att bara vara vi fem. I och  med pandemin har vi inte gjort en spelning på två år, så vi ska bara se om vi kan hitta tillbaka till kemin i bandet och börja där.

Beskedet kommer dock med en brasklapp:

Vi kan ju hitta någon konstig grej imorgon och så blir det det mest experimentella vi gjort. Men i mitt huvud kommer det nog bli mer traditionellt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA