x

KLASSIKERN: Drunknade i perfekta poplåtar med ett leende av utsmetat läppstift

KLASSIKERN: Drunknade i perfekta poplåtar med ett leende av utsmetat läppstift

Sprickan i dörren till studion släppte bildligt talat in ljusa poplåtar som nuförtiden räknas som The Cures mest klassiska sound. Men när det först dök upp i mitten av 80-talet så var det som en chock för många, även om det hade lekts lite med tanken på föregående mycket mörkare skivor. GAFFAs Jim Knutsson går vidare i sin avhandling kring The Cures hela diskografi och hyllar The Head On The Door som ett nästintill fulländat mästerverk.

Medan trummisen Boris Williams var en ny studiobekantskap som följde med från turnén så hade basisten Simon Gallup äntligen kommit tillbaka efter några års frånvaro från bandet, efter bråk med frontmannen Robert Smith. Dessutom blev Porl Thompson på gitarr och synt en officiell femte bandmedlem medan Lol Tolhurst var kvar på synt sedan tidigare. Medan bandet växte så tog samtidigt Smith en större roll än tidigare, då han valde att skriva alla låtarna själv för första gången. 

Albumet föregicks av de ungdomliga och sprittande popmelodierna i Inbetween Days som fungerar som ett perfekt komplement till det hjärtekrossande och kärleksmässiga triangeldramat som utspelar sig i textraderna.



Aldrig förr har något så svårt levererats med så lätta steg i form av en energisk akustisk gitarr och vackra syntmelodier, i en av bandets finaste upptempostunder någonsin. Boris introducerar sin ankomst redan i trumintrot medan Gallup verkade ha lyssnat på New Order under tiden han hade varit frånvarande från The Cure. New Orders Dreams Never End kan nämligen nästan ses som ett nästan lika älskat syskon till Inbetween Days.



Robert Smiths utseende blev underligt nog mer goth, ju mer pop som letade in sig i det musikaliska registret. Och medan bandet länge hade haft huvudet mot genombrottsdörren, så ramlade de nu igenom när den öppnades upp mot hela världens öron efter den inledande singeln. 

Skivan innehåller många olika sinnesstämningar och ljudbilder som österländskt klingande och mardrömslika men samtidigt förförande Kyoto Song, som följs upp av en alkoholdrypande flamenco-gitarr i The Blood. Vad finns där att inte älska?

Rytmen är ur led i Six Different Ways som bjuder på en unik ljudbild som långt senare skulle komma att tonsätta en blodig scen ur nyinspelningen av skräckfilmen Det, där en clown med en ballong i handen sätter skräck i stadens befolkning. Även om låten skrevs långt tidigare så var det som att den nu äntligen hittade hem i den här känslan av att kunna vara kuslig i dagsljus som The Cure var mästare på. 



Och på tal om att hitta hem så hade Robert Smith tidigare använt pianoslingan från Six Different Ways när han året innan hade skapat singeln Swimming Horses med Siouxsie And The Banshees. Men när han nu hade full kontroll över den så gav han den en exakt så pass stor knuff som den behövde för att utvecklas till något mycket större.

Att spela in en hel musikvideo med bandet inuti en garderob som ramlar ner från ett stup är en briljant idé, där den lekfullt studsiga upptempo-poplåten Close To Me bildligt talat handklappas fram till dansgolvet på diskoteket. Den signifikativt glädjefyllda slingan spelas medan bandet håller på att dränkas med ett leende av utsmetat läppstift.



The Cure säger sedan ett långsamt farväl med det tidstypiska saxofonsolot i A Night Like This, men tyvärr också med det enda ofokuserade bottennappet Screw. Sedan sjunker Robert Smith till slut ner i ännu fler tankar om det hemska åldrandet trots att han bara var 26 år.

Så stanna kvar i sängen hela dagen och lyssna på skivan på repeat, om du inte vill kasta bort ditt liv.




Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA