x

BLOGG: Spillror av en hemstads musikliv

BLOGG: Spillror av en hemstads musikliv

Jag är runt 14-15 år och är grovt översminkad enligt Marilyn Mansons princip med en svartfärgad spretig kalufs som Robert Smith hade varit avundsjuk på. Jag sitter på en trottoar utanför biografen Röda Kvarn som har förvandlats till en musikscen för en kväll mitt i centrala hemstaden Helsingborg. En karismatisk tjej som ser ut att vara några år äldre kommer ut och sätter sig på motsatta sidan av trottoaren på trapporna som leder upp till biografen. Medan hon tänder en cigarett är det som att alla runt omkring henne stannar upp och viskar till varandra, och jag frågar därför om min lika översminkade vän vet vem hon är. Det ska visst vara någon Maja Ivarsson från ett band som heter The Sounds och senare under kvällen när hon har försvunnit in i biografen igen för att inta scenen, kikar jag in för att se vad all den lokala uppståndelsen bland ungdomarna är kring. Hon står nu på scen och skriker sig hes till vad som låter mer som Courtney Loves band Hole än kommersiell JC-rock, som de senare elakt skulle bli kallade när de väl slog igenom med singeln Living In America.



Långt tidigare än mig så har dessa gator tillhört Jonas Jonasson och Thomas Öberg som numera spelar synt respektive sjunger i Bob Hund. Ändå står jag där och rotar bland samma skivor som går att låna på Helsingborgs Stadsbibliotek, som även Jonas har gjort på sin tid. Några streamingtjänster är inte att tala om, utan ryktena om vilka band som är bra sprids från mun till mun. Sedan är det bara att hoppas att de går att låna, när man inte har råd att köpa dem för reapriser.

En utställning sker i Bob Hunds ära på Dunkers Kulturhus och Jonas Jonasson kommer dit för att bli intervjuad inför publik av vad som kallas Ungas Akademi. Ett väldigt kul koncept där publiken också får ställa frågor och även uppmanas att ge en gåva till gästen i slutet av kvällen. Jag ger min egenskrivna bok Skönheten Jim & Odjuret Människan som är utskriven på snedklippta pappersbitar och med ett barnsligt ritat omslag. Författardrömmarna får vänta ett tag. Men enligt fjärilseffekten så har Bob Hund nu omedvetandes fått mig att gå med i Ungas Akademi, vilket slutar med att jag blir anställd av kulthurset som arrangör. Där är jag med och utvecklar ett ungdomsrum med en scen för unga lokala artister inom alla dess genrer, under tiden som jag själv utvecklas till att bli vuxen.



Det finns drömmar som är för stora för den trångsynta staden, där man blir jagad på stan för att man bär Converse-skor och då automatiskt är en kommunist som ska få stryk. Jag vet att musiken är min stora passion och utöver jobbet som arrangör så arbetar jag även ideellt som skribent och manager åt band som duon Hospital där sångerskan som numera går under artistnamnet Maja Francis är en av bandmedlemmarna. 



Att stå i centrum är inte min grej men jag inser att om jag ska få uppleva min egen dröm om att bli artist så får jag ta itu med det. Alkoholen fungerar som smörjmedel. Jag har inget band men lyckas ändå snacka till mig ett förbandsgig åt Alice In Videoland i närliggande staden Ängelholm på spelstället Gottwalds. Nu återstår det bara att köpa instrument, lära sig spela dem och skriva låtar.

Men vi har ju ett bandnamn, Ninjaspark, och några veckor på oss. Vi är tre vänner som repar ihop på syntar och ett portabelt Playstation, då åtminstone min tanke är att vi ska göra TV-spelsmusik fast i popformat med punkattityd. Det låter mer som en snäll skolfröken som spelar piano och när konserten väl ska ske inser jag att efteråt lär jag inte ha några vänner kvar, när de hör hur dåliga vi är. Vi tar spontant in en extra bandmedlem under spelningen. Samma person blir mordhotad av Alice In Videoland för att han slagit med en tamburin på deras cymbaler under hela gigget. Jag vaknar nästa dag till bakfylla, skam och konstigt nog positiv respons från de som har varit där i publiken. Kanske kan det här bli något ändå.



Nic & The Family slår igenom med sommarplågan Hej Monika och i videon festas det vid en kiosk som för min del en gång i tiden låg halvvägs hem till mormor och morfar, och som barn därför var ett välbekant depåstopp för att köpa med sig godis. I bandets ära styr jag upp en fest vid kiosken, spelar in en punkversion av deras hit och åker på alla deras närliggande spelningar halvt ironiskt och halvt seriöst. Maja från Hospital körar och kanske var det inte så här hon hade tänkt sig slå igenom, men det har ju folk som tur är glömt nu när hon har blivit soloartisten Maja Francis med svenska folket. Vad jag då inte vet är att det är Maja Ivarsson från The Sounds som jag såg röka på trappan vid biografen som är en av låtskrivarna till Hej Monika under pseudonym. Staden är nämligen ett spindelnät av kreativitet där de få som håller kulturen vid liv gärna samarbetar. 



Jag spelar minigolf med Jay Smith (som senare kom att vinna Idol 2010) och han blir så frustrerad att han börjar slå slag som mer påminner om långgolf. Hans halvsyster Maria Smith spelar akustiskt som soloartist på scenen jag har varit med och skapat på Dunkers Kulturhus, innan hon går vidare till att bli en av duon Smith & Thell. Marcus Schössow som skapar elektronisk dansmusik försöker på samma scen skapa en nattlig nykter fest med dans, men får nej av en högre instans än mig själv då kultur inte alltid är lika levande som den utgör sig för att vara.



Staden lider alltså inte av för få drömmar, bara för få möjligheter att förverkliga dem. Det blir därför som en komisk markör att jag bokstavligt talat handklappar med sångaren Glenn Borgkvist från Brandsta City Släckers, innan jag ber det något mer frisinnade Göteborg att komma och ta mig långt härifrån.



Väl i Göteborg känner jag äntligen mig som hemma, där jag står utanför ett hotell 03.20 efter ett lyckat arrangemang i egen regi på numera nerlagda men ack så legendariska klubben Jazzhuset. Och pratar med en söndersprucken röst med kvällens DJ Per Sinding-Larsen, en sjukt trevlig och etablerad musikjournalist som har kommit ner från Stockholm för eventet. Vi delar inte bara yrke och en passion för musik, utan även hemstad. En hemstad som inte var stor nog för våra drömmar.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA