x

KRÖNIKA: Kidsen gör revolt med P4-pop

KRÖNIKA: Kidsen gör revolt med P4-pop

För mig blev resan till någon form av musiksmak en krokig berg- och dalbana, precis som för många andra. Det var allt från Guns N’ Roses, till Pet Shop Boys och ABBA, via Creedence Clearwater Revival och 80-talets riktigt ruttna version av The Beach Boys. Senare Monster Magnet, Prodigy, De La Soul och Kent och så vidare i all weirdighet. Men så blev det nåt av det till slut. 

Sedan Norlie & KKV:s genomslag för några år sedan har en tanke gnagt i mig, vad är det kidsen ser i detta? Fler akter har rullat in: Mares, Hov1, Myra Granberg, Gammal, Victor Leksell och så vidare och så vidare. Vi snackar P4-kompatibla akter för en P3-publik och jag står helt oförstående, med risk för att verka gammal och trött.

Men finns det inte fog för oförståelsen ändå? Det är ju något som inte stämmer här, rent historiskt. Revolten saknas.

Jag kan absolut köpa att ungdomen nu för tiden anammar artister som Yungblud och Bring Me The Horizon, som ger blanka fan i genregränser utan bara köttar på. Det om något hör ungdomen till, det finns inga bromsar eller konsekvenstänk. Att det på flera håll låter för jävligt är en annan sak. Då är det gubben i mig som tycker det. Han som vill ha ordning och reda och han ska bara hålla käften i det här fallet. Jag kan dessutom känna att om du är cirka 14 år gammal och din spellista inte bär på någon svensk gangsta-trap om att vifta med glocken så är du förlorad. 

Det är när jag får till mig att folk på allvar uppskattar ovanstående slätstrukenhet som jag blir orolig på allvar. Hov1:s pappa-rap? Mares Aperolpop? Det är ju som att lyssna på Bo Kaspers Orkester när man är 13 år ... vilket jag också gjorde. Men hade då samtidigt Axl Roses inte alltid så PK-godkända meningar att luta mig tillbaka mot.

Jag har två kids. Jag varken förväntar mig eller jobbar på att de ska gilla samma musik som jag gör. Men jag hoppas för allt i världen att de inte nöjer sig med friktionsfri pop med luddiga meningar om att ha det härligt i solen; det är som att längta efter radhusliv och parmiddagar. Jag hoppas inte de totalt går ner sig i musik där nostalgin står som enda melankolin – “vilka härliga tider vi hade, men det var då, la di da.” Du är för fan 15 år, skärp dig. Kom istället hem med nån skev jävla dancehall-emocore-trancemetal om cyberpunkare i Roblox och jag ska applådera initiativet. Jag ska försöka förstå och jag ska ge upp med ett leende på läpparna.

KRÖNIKA: "Jag har bott här i 12 år utan ett enda klagomål"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA