x

Skräckupplevelsen blev ett konstnärligt uppvaknande

Skräckupplevelsen blev ett konstnärligt uppvaknande

Varför skriva någonting som bara är vagt personligt när man kan gå all in? Med
det fjärde albumet Screen Violence tog Lauren Mayberry steget ut. Vi pratar om döden och
TV-våld med Chvrches-frontaren.

För Lauren Mayberry i hyllade skotska trion Chvrches var arbetet med bandets fjärde
albumet Screen Violence en kreativ och personlig resa. När pandemin knackade på dörren
förvandlades hennes sätt att skriva och förmedla sina känslor på genom texterna och
musiken.

– När jag ser tillbaka på det nu så är jag mest tacksam för att det fanns någonting att
fokusera på. Det fanns så mycket smärta, så mycket jobbigt som hände runt omkring mig
och hela världen.

Under pandemin var Laurens föräldrar och bandmedlemmen Iain Cook kvar i Storbritannien,
medan bandmedlemmen Martin Doherty och Lauren själv blev kvar i Los Angeles. Under
restriktionerna var det omöjligt att lämna landet och för henne blev det lite av ett fångenskap.

– När du har de där kvällarna när ingenting händer och du inte har träffat en annan person
på tre veckor, det är då lite av ett panik-mode sätts in. Du börjar fundera på alla hemska
saker som kan hända – och om jag bara hade haft allt det jobbiga så hade jag nog varit i ett
värre skick.

Istället föddes drivkraften till att skriva mer ärligt och rått än tidigare förut.

– Jag är verkligen inte glad för att det skedde, men det gjorde också den nya skivan mer
potent, speciellt i fråga om texterna. Det blev nästan som ett skrivarläger där jag fick
utrymme att skriva och utforska teman som skulle passa. En fråga jag ställde mig var:
“Varför skulle du skriva någonting som bara är vagt personligt, och inte gå de där sista
hundra procenten?”.

Effekten av detta blev att det inte spelade någon roll vad skivbolaget, media eller andra i
branschen skulle säga. Lauren beskriver det som en paus där ingen egentligen väntar på
resultat, på musik från bandet – att allt får ta sin tid. Och att meningen med att skapa konst
är att “faktiskt säga någonting”. Innebörden för albumet fick sig en förändring i och med vad
som hände i världen.

– Vi visste redan innan vad skivan skulle heta. Runt sommaren 2019 bestämde vi oss för
namnet (som för övrigt var ett sedan tidigare avvisat bandnamn, reds. anm.) och att det
skulle ha ett skräcktema. Och det gick på något vis ihop med känslorna som kom under
pandemin, men istället för skräckfilmer så blev fokuset mer på personliga skräckhistorier.
Tematiken hade nog inte varit lika kraftfull om vi inte genomlidit vad vi alla gjorde. Det hade
ju aldrig gått att göra en kärlekslåt med “la la love you”-tematik, för ingen skulle känna så.

Texter som från början hade bakgrund i David Cronenbergs skräckfilmer blev också något
helt annat. Under vårt samtal diskuterar vi den stora innebörden som digitala skärmar
faktiskt fick och hur man kan härleda titeln på albumet till så många viktiga och stora frågor.

– Med våld som begås genom skärmar så dök frågan “vad innefattar det egentligen?” upp.
Personligen känner jag att i frågan om våld mot kvinnor så blir det som en nästintill groteskt
makaber fascination för själva händelsen, vare sig vi pratar om hur dialogen förs online eller
i det verkliga livet. Varför är vi så besatta av den här andrahands-voyeurismen? Varför
ställer vi inte oss frågan istället om varför det här händer, och vad händer med kvinnor
efteråt?

FROSSA I FYSISKT VÅLD

Lauren berättar om att hennes dragning till skräckaspekten är att många kan relatera till
fenomenet att inte bidra med fysiskt våld själv, men ändå konsumera det via
streamingtjänsten, via TV-spelet eller bioduken. En annan tolkning av albumtiteln är att stora
delar av skivan faktiskt också skapades med hjälp av digitala skärmar.

– Det fanns mycket positivt med att jobba över länk. Man kan höra isolation, ensamhet och
distans i inspelningarna som inte hade funnits där annars. Det är som en bra workshop.
Däremot höll vi tillbaka på antalet spår på skivan just för att sköta hela jobbet via appar och
Zoom, det funkade inte. Mycket av låtskisserna kommer från när vi varit på turné innan
pandemin, däremot så känns det så annorlunda att skriva utan mänsklig närvaro. På gott
och ont.

Bandet blev också så pass omtalade och stora tack vare en digital våg.

– Det blev nästan lite för meta, men dualiteten i titeln är spännande. Vi slog ju också igenom
tack vare den digitala eran när Spotify var nytt och vi var med om en hajpvåg genom
Soundcloud. Nästan som att vi bara smög in genom en bakdörr. För jag tror inte att ett band
som Chvrches hade funnits utan ett fandrivet onlinecommunity.

Med internet kommer ändå väldigt positiva saker, menar Lauren och tar teorin ett steg
längre:

– I David Cronenbergs Videodrome som jag såg när jag växte upp ställer vi egentligen
samma frågor som vi gör idag. Men istället för TV så handlar det om internet och datorer och
telefoner. Det är något som kommer igen där teknologi och framsteg alltid för någonting ont
med sig. Eller korrumperar det oss baserat på vad vi använder det till? Jag har inte svaret på
den frågan, jag vet faktiskt inte.

“ATT EXISTERA SOM KVINNA I VÄRLDEN BLIR TILL SLUT POLITISKT”

I artiklar beskrivs Laurens texter väldigt sällan som politiska, men bandet med Lauren i
spetsen blir ofta tillskrivna epitet som feminister och left-wing-anhängare på sociala medier.
Den här dualiteten återkommer.

– Det här albumet är för mig ett naturligt nästa steg jämfört med våra tidigare skivsläpp. På
tredje skivan, Love Is Dead, kanske vi hade ett politiskt budskap men ofta har det handlat
om personliga upplevelser och perspektiv. Jag tror att existera som kvinna i världen, och i
musikindustrin, blir till slut ändå politiskt. Det blir politiskt för att du skriver om erfarenheter,
ditt narrativ blir därför politiskt i mångas ögon.

Något oväntat så är det här det första albumet där journalister öppet ställer frågor om
Laurens texter.

– Kanske säger det mer om att jag gjort “ett bättre jobb”, men mycket av fokuset läggs på
diskurser om feminism och kön, internet och våld. Ingen frågar någonsin om konstnärskapet
bakom det. Som textförfattare vill jag fokusera på mitt liv, mina erfarenheter. När folk vill ha
ett samtal om könsnormer eller feminism då kan jag härleda till det jag skrivit.

Ett spår på albumet, He Said She Said, kändes som en tuff låt att släppa personligen för
Lauren.

– Jag ville kanske ta tillbaka den låten när jag tänkte att folk hatar hur jag skriver. Vilket jag
ofta känner, men sen kom övertygelsen att “nej”. Det handlar om konsten. Jag tror att väldigt
få män i rockband har tänkt på att hålla tillbaka med rädslan att stänga ute den kvinnliga
publiken, eller den queera, eller den rasifierade publiken.

“VARFÖR ÄR VI SÅ BESATTA AV DÖDEN?”
Återigen till temat dualitet då Chvrches musik ofta beskrivs som glättig pop med slagkraftiga
syntar och peppiga beats.

– Det är så jag är som person, tror jag. När man ser oss i intervjuer så är vi så högenergiska
och vi skämtar och dricker öl. Men det är ju inte allt, eller hur? Som person kan man vara
tvåsidig och det mesta vi pratar om internt när vi sitter på puben berör frågor om livet, vad
som händer efter det. Varför är vi så besatta av döden?

Efter lockdowns och restriktioner ökade den dialogen bandmedlemmarna emellan. Laurens
favorit när det kommer till textrader finns på inledande spåret Asking For A Friend.


“I don't want to say that I'm afraid to die
I'm no good at goodbyes, I can't apologise
And if I don't stop now will it follow me down?
I guess I have to try, it's the art of getting by”


– Det här skrev jag efter att vi haft ett samtal över Zoom och alla konversationer som vi haft
om att vara så långt ifrån våra familjer. Man gör så många märkliga beslut och beter sig så
märkligt när man är konstant medveten om sin dödlighet. Vi gör så mycket bara för att
distrahera oss från att tänka på döden.

Även om Lauren står för de flesta texterna så känns det skönt att ha Martin Doherty och Iain
Cook bakom sig. Sen anser hon att känslan för texterna har utvecklats med åren.

– Jag har lärt mig att om jag vill ta bort något är det inte för att det är “cheesy” för då säger
jag bara fuck that. Om det får mig att känna mig obekväm, det är oftast då som det är värt att
behålla. Det är antagligen bättre för det är då jag kan vara ärlig.

Det kanske känns konstigt att sia om framtiden, men vad ligger i din och Chvrches
framtid?
– Vi brukade hela tiden fråga “vad ska vi göra nu?”. Konstnärligt befinner jag mig i läget där
jag vill befinna mig, och för bandet så handlar det nog mer nu om att upptäcka nya saker.
Innan bandet hade jag aldrig jobbat med elektronisk musik så redan då var vi i
utforskningsfasen och vi lär oss hantverket mer och mer. Skillnaden mellan att vara 23 som
när vi debuterade och 33 som jag är nu är stor.

För Lauren knyter Screen Violence ihop säcken i och med att den tematiskt känns som den
håller ihop. Med ärliga texter och ett djup hon inte känt förut. Det är därför också dags att gå
vidare från det och utforska nya sidor av sitt konstnärskap, med mycket av lärdomarna i
bagaget.

– Förut lät jag ofta allt handla om mig och mina egna osäkerheter, och min ångest. Efter nio
år i bandet så har jag insett att publiken inte kommer för att träffa dig personligen, den
narcissismen fick jag släppa. De är där för att du berört någon, du har skrivit något som
påminner dem om en händelse, eller en vän, en partner. Det är mer som att jag är en
backdrop som de kan känna saker genom. Vilket har hjälpt mig växa på scenen enormt, eller
jag behöver i alla fall inte spy av nervositet innan gigget.

På tal om skräckupplevelser, vilken är din favoritrysare genom tiderna?
– Åh! Jag tror det är antingen Carrie eller Scream. Carrie för att det är en så pure klassiker.
Stephen King skriver också kvinnliga karaktärer som få andra kan. Scream är å andra sidan,
precis som skivan, väldigt meta och självrefererande. Med mycket hänvisningar till just
“screen violence”.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA