x

KLASSIKERN: En för lång kyss som har sina magiska stunder

KLASSIKERN: En för lång kyss som har sina magiska stunder

Året var 1987 när The Cure var desperata att ta över världen, och framför allt USA, med sin alternativa blandning av pop och rock. I sin avhandling kring The Cures hela diskografi skriver GAFFAs Jim Knutsson om den först för framfusiga kyssen på Kiss Me, Kiss Me, Kiss Me som sedan ger mersmak.

I musikvideon till singeln Catch – med vispande trummor och syntetiska stråkar – ser vi den gothiska och vampyrliknande frontmannen Robert Smith fånga det soliga dagsljuset vid medelhavet. Detta medan han sjunger "doo doo, doo doo, doo doo doo". Det är alltså mil ifrån bandets mörkaste stunder när Robert här dagtidshallucinerar om en fiktiv tjej från sin barndom. Han började se henne sporadiskt när han var tio år och ramlade av sin cykel och slog i huvudet och fick en hjärnskakning. Två år senare försvann hon mystiskt när han flög för första gången och han fick en allvarlig huvudvärk i turbulensen som fick honom att bli yr och spy. Tolv år senare sprang han underligt nog på en tjej på flygplatsen JFK i New York som såg ut exakt som hur han kom ihåg flickan från sina hallucinationer, och han pratade en kort stund med henne.

"And I used to sometimes try to catch her
But never even caught her name"



Med hela 18 låtar är det tydligt att albumet är för långt och det är också för varierande i kvalitet. Första halvan är aningen för anonym om man bortser från hitsen, medan andra halvan visar prov på varför man har lätt för att älska bandet. Hade de bara skalat av skivan från det onödiga utfyllnadsmaterialet så hade detta kunnat vara deras mästerverk.

Albumet är också en markör i hur CD-skivan började ta över LP-skivans roll i samhället, där CD-skivan slapp göra verket till ett dubbelalbum (även om Hey You fick ratas på grund av platsbrist). Fortfarande var det dock kassettband som gick bäst.

Att bandet utför koreograferad dans som om de vore en tidig version av Backstreet Boys i MTV-roterande musikvideon till förstasingeln Why Can't I Be You?, är inte det som får en att rycka på ögonbrynet nuförtiden. Inte heller att Robert Smith är utklädd till björn. Utan det är snarare att keyboardisten Lol Tolhurst har sminkat blackface. Den dansanta, roliga och ungdomligt studsiga musiken förtjänar dock ett bättre öde än att fastna i det på den tiden aningslösa visuella övertrampet, som han får stå till svars för i en modern kontext. 

Den är så catchig att man nästan blir irriterad på hur den sätter sig som superlim på huvudet och aldrig släpper taget, men man förlåter den för att den också är alldeles underbar. Medan vi lyssnare önskar att vi vore Robert Smith, så önskar han att han vore oss.



Den tidstypiska saxofonen letar sig in innan det är dags för skivans höjdpunkt som lever upp till namnet, Just Like Heaven. Detta förförelsetrick är som titeln antyder en del av himmelriket på jorden, med sin pumpande bas, ljuvliga syntslingor och reverbdränkta men ändå distinkta gitarrslingor i ett högt tempo. Det är lätt att hålla med Smith när han säger att det är en av deras starkaste låtar någonsin, och de fick äntligen sin första hit i USA. En av 80-talets allra största poplåtar var ett faktum.



Funkiga Hot Hot Hot!!! skulle musikaliskt sett kunna ha varit en Red Hot Chili Peppers-singel om det inte vore för Robert Smiths omisskännliga stämma. De underliga sexuella eller drogstinna upplevelserna, eller varför inte både och, utspelar sig textmässigt i källaren på en klubb, på en båt och i Roberts sovrum. Den svartvita musikvideon tar dock en tillbaka till 1950-talet istället, när bandet ser ut som ett soulband som till slut krymper ihop. En av bandets svagaste singlar var ett faktum.



Revanschen kommer dock redan i en av deras vackraste och mest underskattade ballader, One More Time, som de följer upp med. Oskuldsfullheten är som en perfekt kontrast till föregående spår. Medan den sökande A Thousand Hours fungerar som ett slags embryo till deras bästa låt någonsin, Plainsong, som skulle ges ut på deras nästkommande mästerverk Disintegration. Uttrycket "for a second" binder ihop låtarna där känslan av att stå vid världens avgrund skulle ta sig en så mycket större kostym i storslagna Plainsong.



Det sjunde studioalbumet Kiss Me Kiss Me Kiss Me blev det sista innan Porl Thompson lämnade keyboarden bakom sig och spände på sig gitarrens axelband istället. Indikationer på vad som skulle komma på nästföljande album, deras största mästerverk någonsin titulerat Disintegration, finns i formen av långa intron där Smith inte har bråttom att komma till micken. Han var dock inte nöjd om han skulle fylla 30 utan att skapa ett evigt verk till musikhistorien, och det skulle han snart komma att visa.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA