x

BLOGG: Hur artisters utseende hjälpte till att forma min insida

BLOGG: Hur artisters utseende hjälpte till att forma min insida

Min mamma brukar säga att jag uppfostrade mig själv då jag alltid har gått min egen väg, och varken brytt mig om trender eller folks åsikter om mig. Så länge jag själv kan stå för den jag är. Av någon anledning fick jag till exempel idiotiskt nog för mig att använda mössa mitt i högsommaren ett år i barndomen. För jag kom på att man kunde doppa den i iskallt vatten först och därmed fungerade den som nedkylning istället, bara för att bjuda på ett exempel av att alla mina experiment inte alltid var geniala.

Men även om jag inte är ett flugpapper där omgivningens åsikter fastnar och formar om mig dag till dag, så har även jag naturligtvis blivit påverkad. För i ens självständighet så omvärderar man ju tankar och åsikter när man möts av nya intryck. Det är här artisters visuella uttryck har hjälpt till, där deras utseende hjälpte mig att forma min insida.

Radiohead var det första bandet som markerade att musik kan betyda så mycket mer för mig än bara som radiobrus eller något att dansa till på mellanstadiediscot. I liveupptagningar med bandet som jag spelade om och om igen på VHS så hade gitarristen Jonny Greenwood en så liten och tajt tröja att den skulle kunna tas för att vara en magtröja. Samtidigt som det gick att notera flagnande nagellack på något finger som smekte gitarren när jag sökte upp bilder av honom på den nya flugan internet. Hans tillbakadragna androgyna utseende, i motsats till David Bowies extroverta, gav mig modet att uttrycka mig själv i en trångsynt stad även om jag absolut inte ville ha uppmärksamhet.

På sensommaren kom jag tillbaka till skolan med långt svart hår, inte för att se ut som min idol, utan för att också ha ett hårsvall att gömma mig bakom samtidigt som jag uttryckte mig. Det fungerade uppenbarligen rätt bra, för ingen av mina klasskamrater insåg att jag var där de första fem minuterna på grund av mitt nya utseende.

Den mer chockerande skräckrockaren Marilyn Manson var för min granne och bästa vän på den tiden vad Radiohead var för mig. Utan någon som helst inspiration av det översminkade bandet, som var för hårda för min smak, målade jag rött läppstift runt ögonen. Och när min vän såg detta blev det nästan som den sista knuffen han behövde för att börja sminka sig fullt ut som sitt favoritband. Detta i sin tur gav mig idén att jag skulle ge bandet sin första riktiga musikaliska chans hos mig och min vän lät mästerverket Antichrist Superstar glida ner i min hand med ett lurigt leende.

Uppväxt med tre storasystrar och en mamma, där min pappa nästan alltid var ofrivilligt frånvarande på grund av jobbet att försörja en hel familj på sex personer, hade könsroller inte ens funnits på min radar under uppväxten. Självklart går det att se min pappas jobb och min mammas barnuppfostrande som stereotypiska könsroller men det fungerade mer så av ren vilja från bådas sida än att "det ska vara så". Mina systrar spelade fotboll och skitade ner sig minst lika mycket som jag själv i motsats till hur de klassiska fördomarna om hur tjejer skulle bete sig på den tiden, och jag ärvde deras dockor och My Little Ponys samtidigt som jag var fascinerad av bilar och favoritfärgen var rosa. Det fanns ingen som pekade ut rätt eller fel med hela handen inom familjen, utan vi fick helt enkelt pröva oss fram.

Det var först när mormor i ungdomen kallade mig transvestit med en nedlåtande ton för att jag bar klänning när jag gick för att hälsa på min flickvän. Det var då jag förstod att det fanns en tydlig gräns mellan vad som anses vara manligt och kvinnligt enligt samhället. 

På baksidan av Marilyn Mansons Smells Like Children stod manliga basisten Twiggy Ramirez i en rosa och vit klänning som om det var helt naturligt, och han var en av världens största rockstjärnor vid den tidpunkten. Så förlåt mormor men jag lyssnade mer till musikers utseende. Och Twiggy Ramirez var en av många musiker tillsammans med Jonny Greenwood som gav mig modet att aldrig gömma min inre kreativitet eller rent av mig själv. Eller att göra skillnad på grund av något så oväsentligt som könet för den delen.

LÄS OCKSÅ: BLOGG: Spillror av en hemstads musikliv


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA