x

KRÖNIKA: Vad är ens cancel culture?

KRÖNIKA: Vad är ens cancel culture?

Av alla samtidens buzzwords är cancel culture ett av de mest oklara. Det är dags att stanna upp och fundera över om begreppet överhuvudtaget har något existensberättigande. Vad är det? Är det något som TikTok-generationen uppfann för några år sedan – eller har det funnits lika länge som det funnits marknadsekonomi och kändisar?

Jag har tidigare skrivit om hur man som individ kan resonera när det kommer till att lyssna på artister som gjort något dåligt. Utgå från din magkänsla. Diskutera med andra hur mycket du vill, men lämna besluten åt dem och döm dem inte. Du kommer nämligen framstå som en hycklare eftersom INGEN enbart lyssnar på musik producerad av helgon.

Jag har också skrivit om hur det faktum att man som individ ska känna att man kan lyssna på allt inte är detsamma som att alla musikutövare ska ha rätt till alla plattformar. Just begreppet de-plattformering (att inte erbjuda en viss aktör tillgång till sin plattform) går ofta hand i hand med cancel culture. Det existerar de facto.

De-plattformerings bra eller dåligt är samma diskussion som när det gäller idén om att yttrandefrihet skulle innebära att alla plattformar måste erbjuda plats åt alla. Om det stämmer måste Hanif Bali posta försvarstal för Haval på sin blogg bara för att någon ber honom. Dömda sexualbrottslingar har förbrukat sin rätt att medverka i ett familjeprogram. Någon som misstänks ha varit inblandad i kidnappningen och förnedringen ett barn kanske inte ska hyllas med priser just det året.

Men låt oss se på fenomenet ur ytterligare ett perspektiv.

Människan har i någon mån gemensamt valt att leva i en värld styrd av marknaden. Tillgång och efterfrågan. Köp och sälj. Varumärken, producenter. Och kunder. Och visst är det så att kunden bestämmer?

Många människor älskar konsumentmakt. Vare sig vi privatiserar apoteket, postväsendet, skolan eller vården så borde det leda till ökad kvalitet, tycker de. Konsumenter och tredje part kommer ju undvika – bojkotta – de aktörer de inte tycker om. Dessa kommer gå under och de får skylla sig själva för att de inte vässat klorna tillräckligt skarpa på marknadens savann. Och en av anledningarna till köpstopp kan vara att man inte gillar producenten.

Så hur ligger det till med musiker som beter sig på vis som inte uppskattas av konsumenterna? Kulturen står ju inte utanför marknaden. Musik är ur marknadens synpunkt en vara i mängden. Men medans det händer att det beskrivs som problematisk och yttrandefrihetshämmande cancel culture att avboka Marilyn Manson från en festival är det inte många som höjer på ögonbrynen när det rasas över hur Kronfågel behandlar sina kycklingar. Vad är det som skiljer cancel culture från vanlig, hederlig bojkott?

Klart är att krav på tredjepartsbojkott blir extra påtagligt med 20 influencers och ryska trollbotar i ryggen. Att en festival avbokar en artist bara av rädsla för ren fysisk vedergällning av mobben är såklart skitdåligt. Men jag vågar gissa att inte heller detta är något nytt. Hot är inte något nyuppfunnet cancel-symptom, det är skit vi ägnat oss åt i alla tider. Sociala medier ger absolut bojkott och drev extra styrfart men riktigt obehagliga krav på de-plattformering är inget nytt. Böcker har bränts så länge böcker har funnits.

Den osmakliga häxjakt-metaforen gör sig påmind. Att en mångmiljonär som beter sig svinigt får skörda konsekvenser i form av bojkott skulle vara jämförbart med en oskyldig tonåring som bokstavligen torteras och mördas – det är inte snyggt. Även när det gäller att behöva löpa gatlopp i media – skyldig eller ej – är det faktiskt ett mer än taktlöst ordval.

Det finns såklart en hägrande problematik med (sociala)medie-drev och bojkottsmobbar när det kommer till just oskyldiga. Felaktig uthängning förekommer. Men är det den så kallade cancel-kulturens fel? Eller ligger grundproblematiken i något som är lika gammalt som människan själv – brist på kritiskt tänkande? Att någon “döms” av en pöbel och inte en domstol är inte någon ny företeelse. Men tack och lov ställs inte rättegångar in på grund av drev i det moderna rättssamhället – då var det faktiskt värre förr. Folk kommer dra sina egna slutsatser innan domen är fallen, ja, men det har vi alltid gjort. Oskyldigt uthängda kommer så småningom få ett domstolsfriande att stötta sig mot.

Det verkar finnas några anledningar till att bojkott baserad på i synnerhet kulturutövares karaktär inte ses som konsumentmakt i praktik utan benämns med ett annat epitet. Dels är det inte längre lika lätt att komma undan med vissa saker. Gränser för vad som tolereras av samhället flyttas hela tiden, men gällande exempelvis och sexism och rasism har ribban sänkts rejält på kort tid. Dels sprids ordet fortare och får extra schvung genom sociala medier. Bojkottarnas krav på tredje part (uppdragsgivare och andra fans) blir därmed tydligare synliggjorda.

Slutligen sker detta i kombination med att det är en enda person som är föremål för bojkotten snarare än tjugo nissar i kostym som gömmer sig bakom en logotyp och några kommunikatörer. Det är i och för sig inte heller något nytt. Jesus och Galileo var också cancelled.

Cancel culture är en ny cocktail av urgamla ingredienser: Rådande idéer om vad som är acceptabelt, möjlighet till kommunikation, hot och usel källkritik samt marknadsekonomi. De tre sista punkterna är inget som lättkränkta 17-åringar hittat på. Och det är inte första gången spelregler förändras i form av att ribbor sänks eller informationsspridningen förändras.

Det kanske mest problematiska med begreppets spridning är att det inte är handlingarna utan sättet på vilket en debatt förts som får beskriva artister i blåsväder. DaBaby är inte “den homofoba artisten” eller ens “den kritiserade artisten” – han är “den cancellade artisten”. Plötsligt är en rik snubbe som hatar bögar ett offer. Tugg om cancel culture flyttar fokus från förövarens handlingar.

Så länge vi skriver under på att kultur är en vara och att det är upp till oss att välja om vi vill konsumera den så är cancel culture bara en naturlig konsekvens av kapitalismen. Du kan pusta ut, för ingen bestämmer ju faktiskt vad just du får lyssna på, precis som ingen bestämmer vilken kyckling du ska äta.

Och vi kan väl vara överens om att det knappast är synd om en hustrumisshandlare, sexualbrottsling, pedofil, diktaturregimsupporter eller rasist som blir impopulär?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA