x

KRÖNIKA: Kanske är de olyssnade minuterna lika viktiga som de lyssnade

KRÖNIKA: Kanske är de olyssnade minuterna lika viktiga som de lyssnade

Den är här. Spotify Wrapped-säsongen. Och jag drabbas i vanlig ordning av en och samma frågeställning: lyssnas det inte lite väl mycket på musik?

När vi delar sammanfattningar av våra Spotify-år ingår ett low key skryt – nämligen hur många minuter vi ägnat åt appen sedan första januari. Det finns någon sorts stolthet i att vara en storkonsument, någon som tragglat sig igenom timmar och åter timmar av såväl obskyra genrer som mer kommersiellt gångbar pop. När jag sitter och skrollar igenom mina flöden blir jag nästan förskräckt. 40 000 minuter. 65 000 minuter. 90 000 minuter. En och annan har till och med passerat den magiska 100 000-minutersgränsen. Det är ju helt absurt. 100 000 minuter motsvarar i runda slängar 69 dagar. Det innebär mer än två månader av konstant malande i öronen.

Det kan för all del finnas logiska förklaringar. Kanske är man flera personer som delar på ett konto, kanske har man ett jobb som går ut på att lyssna på musik. Men i de allra flesta fall undrar jag om det här verkligen är sunda siffror. Om vi ständigt matar våra hjärnor med nya intryck – när får vi tid att tänka själva? Har vi över huvud taget några tankar som är att betrakta som våra egna, eller upptas hela hårddisken av smattrande beats, distade gitarrer och kryptisk låtlyrik?

Många använder musik som en verklighetsflykt. Ett sätt att fylla tystnaden, en metod att hindra tankarna från att skena och ångesten från att slå rot. En bedövningsspruta rakt in i själen. Jag har många vänner som inte står ut med att vara ensamma mer än i korta tiominutersintervaller, som gör vad som helst för att slippa lyssna till sin egen hjärnas tragglande. Musiken blir ett sällskap och ett sätt att överrösta det som händer innanför skallbenet. Även jag gör så ibland, men när beteendet blir mer regel än undantag torde det hämma vår personliga utveckling. Det är ju i tystnaden vi på riktigt hör oss själva, och har möjlighet att lyssna till någon sorts inre röst. Vem är jag? Vad vill jag? Hur ska jag hantera den här situationen? 

Kanske har jag alldeles för många terapitimmar i bagaget, men är det något jag lärt mig med åldern är det vikten av att lyssna inåt. Utåt också, naturligtvis, men det behövde jag ingen psykolog för att lista ut. Det är jobbigt – rentav pissjobbigt – att leva med sina egna tankar när allt de gapar om är hur dålig man är, hur ensam man är, hur förbannat jävla patetisk man är. Men de kommer inte att försvinna ens i ett brus av gangsterrap och indiepop, inte ens om jag vrider upp volymen. Precis som med alla andra åtaganden i livet handlar det om att ta tag i, istället för att skjuta upp och måla över. Det hjälper inte att täcka sina ärr med nya blåmärken.

Och vad gäller den egna kreativiteten. Vi pratar ofta om vikten av att barn får ha tråkigt, så att de kan utveckla egna idéer och finna sin egen stimulans. Detsamma borde rimligen gälla även den myndiga delen av befolkningen. Alla vi som går runt och gnatar om att vi vill skriva en roman men aldrig kommer till skott, vi som drömmer oss bort till en karriär som låtskrivare eller uppfinnare eller entreprenörer eller akvarellmålare – vi kommer ju inte att ta oss någonstans om vårt huvud är fyllt av yttre intryck vi aldrig får tid att processa. Det handlar om en ständig balans – att insupa och att lämna plats. Du kan ju inte skriva en doktorsavhandling om du fastnar i materialinhämtningen, någon gång måste du sätta dig ner och dra dina egna slutsatser.

Så vad vill jag egentligen säga med det här? Kanske bör vi se på Spotify Wrapped-siffrorna med andra ögon. Kanske är de olyssnade minuterna minst lika viktiga som de lyssnade. Kanske är det i tystnaden mellan låtarna du kommer att hitta din egen röst, kläcka din egen idé och bygga din egen framtid. Vad vet jag. Men det tål att tänka på.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA