x

KRÖNIKA: Jag vill lyssna på musik som jag lyssnade för 20 år sedan

KRÖNIKA: Jag vill lyssna på musik som jag lyssnade för 20 år sedan

För några veckor sedan blev jag inbjuden till en lyssningscirkel. Eller musikcirkel, om man så vill. Det är precis som en bokcirkel, fast istället för att diskutera romaner diskuterar vi album. När frågan kom överrumplades jag av det faktum att jag inte hört talas om ett liknande upplägg förut. Hur kan tanken aldrig ha slagit mig? Kanske är jag bara sist i världshistorien på den här bollen? Oavsett är det ett koncept som jag skulle vilja rekommendera, och det beror inte bara på att det är trevligt att sitta och tjöta om gamla plattor. Det har nämligen fått mig att lyssna på musik så som jag lyssnade på musik för 20 år sen. 

Minns ni hur det var i begynnelsen av 2000-talet? Så fort månadspengen landat i plånkan tog man sina skrynkliga hundralappar och traskade iväg till skivaffären. Där stod man länge och väl bland hyllorna, studerade omslag och bläddrade igenom konvolut. Lyssnade på smakprov i hörlurar och vägde för- och nackdelar hos samlingsalbum och bland-CD-skivor mot varandra. Med den ytterst begränsade ekonomi det innebar att vara elva år var man illa tvungen att vara en upplyst konsument. Ett album kostade minst 169 kronor, och när man väl hade köpt det gällde det att få valuta för pengarna. 

Hemma i flickrummet matade jag in mitt nyförvärv i stereon. Jag hade en sådan som rymmer tre CD-skivor åt gången och tyckte att det var höjden av framtidsanda och livskvalitet. Oftast började jag med att jäktat klicka mig fram till de största hitsen. Get This Party Started, Just Like A Pill och Don’t Let Me Get Me skulle alltid avhandlas först, gärna ett par gånger i rad så att jag kände musiken i hela kroppen. Därefter lät jag skivan rulla från början till slut. Inledningsvis var jag alltid skeptisk mot vissa låtar. Jag tyckte att de var tråkiga, att de saknade punch eller att texten var svår att hänga med i. Men nu hade jag ju lagt min surt förvärvade månadspeng på den här skivan, så det var inte mycket att be för. 

Med tiden märkte jag hur de där hitsen jag alltid inledde mitt lyssnande med byttes ut mot andra låtar. Missundaztood, 18 Wheeler och Dear Diary hade vuxit från något ointressant till mina nya favoriter. Jag kunde inte få nog. De var SÅ. JÄVLA. BRA! Och jag saknar den känslan. Att bli kär i en låt först när man hör den för 150:e gången. Att en dag vakna upp och känna: this is the one, how did I not see it? Men i ett tidevarv där all världens musik finns tillgänglig överallt, alltid, är det svårt att finna incitament att fortsätta lyssna på något som inte omedelbart fångar ens uppmärksamhet. Jag är fast i en loop av instant gratification. 

Det enorma utbud som Spotify och liknande tjänster erbjuder har helt enkelt omformaterat mitt sätt att lyssna på musik. Jag har inte längre någon anledning att vara en upplyst konsument, för den månatliga summa jag betalar är densamma oavsett hur många låtar jag plöjer igenom. Jag handplockar mina Get This Party Started och Just Like A Pill och fogar samman dem i en spellista. Men jag missar alla 18 Wheeler och Dear Diary. Det blir ett tvådimensionellt lyssnande där jag inte ger mig själv utrymme till förkovring.

Därför är lyssningscirkeln ett sådant välkommet inslag i mitt liv. Den ger mig en anledning att på riktigt grotta ner mig i ett album, att låta favoriter komma och gå och låtar ändra skepnad. Den hjälper mig att slå av på tempot. Hittills har vi avhandlat Björks Debut från 1993 och The Beatles Rubber Soul från 1965. Att diskutera det man hör med någon annan som lyssnat på samma sätt är oerhört givande. Det får mig att upptäcka ytterligare dimensioner i ljudbilden, hitta dolda budskap i texterna. På sikt tror jag att den typen av lyssnande bäddar för en större musikalisk förståelse på många olika plan. Det är ett sätt att på nära håll följa musikhistoriens utveckling – från stenkakor till streamingtjänster. Och det är ett perfekt komplement till den snabba konsumtion som ett obegränsat utbud ofta leder till.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA