x

Frågvis och personlig

Frågvis och personlig

Sophie Zelmani kommer in på kvarnen i stickad tröja, boots, scarf runt halsen och något som liknar en cowboyhatt (fast brättena är inte vinklade). Hon ser mer ut som hon är mer redo för en tur till stallet, än för en sväng till Södermalms gamla klassiska ölhall. Vi säger hej, hon nickar mot min cykelhjälm:

– Vågar du cykla i stan, är det inte läskigt, säger hon och inleder därmed frågorna till undertecknad.

Efter att jag svarat på det och om hur en Brooklyn Lager smakar (jag har valt den och Sophie bestämmer sig efter ett par frågor för att prova också), slår vi oss ner och börjar prata om Sophie Zelmanis nionde skiva sedan debuten 1995. Nya skivan heter Soul, och jag frågar henne om vad hon lägger in i begreppet soul. 

– Jag har redan fått den frågan och jag har försökt tänka ut ett svar, men jag vet inte. Jag brukar välja en låt och jag tänkte ta den där.

Hon trycker pekfingret på texthäftet som ligger framför oss på bordet. Det pekar på låten My Soul Remembers.

Varför blev det inte den då?

– Det kändes snyggare att korta ner det. 

Så det är inte att du lyssnat på soul och influerats av den musikstilen?

– Nej det kan jag inte säga, men när vi spelade in skivan var det några gånger som vi tyckte det lät souligt, fast min version av soul då. Äh, jag vet inte. Det är ett snyggt och viktigt ord.

Så om det inte är soul, vad har du influerats av?

– De vanliga, Bob Dylan och Leonard Cohen. Jag gillar också Nick Lowe. Luigi Tenco lyssnar jag mycket på just nu.

Lyssnar du mycket på musik när du spelar in egna skivor?

– Jag gjorde inte det förut, för jag fick så dåligt självförtroende, men nu har jag lyssnat på favoriterna utan att känna så.

Så med åtta album i ryggen vågar du lyssna på musik?

– Kanske det.

Lyssnar du någonsin på dina egna skivor?

– Förutom när vi spelar in eller repar inför turné? Nej. Fast det händer att jag inför att jag börjar på ett nytt album sätter mig och lyssnar. Lite för att peppa mig själv och känna att "jag kan det här, jag kan göra ett album till". Nej, jag lyssnar på andras musik. Hela tiden, det blir så tyst annars. Hur mycket lyssnar du på musik själv då?

Massor.

– Vad lyssnar du på?

Väldigt blandat. Mycket elektroniskt, men också artister som Miles Davis, PJ Harvey, Neil Young, tidiga Springsteen.

– Åh Neil Young är en av mina favoriter också, och Springsteen. Jazz borde jag verkligen lyssna mer på. Men vad är det du gillar med elektronisk musik?

Ljuden, tror jag mest.

– Ok.

Du lyssnar inte på det?

– Nä, men jag kanske skulle gilla det om jag försökte. Jag har nog bara inte varit intresserad. Men vad ska jag lyssna på då?

Testa Junior Boys. De gör singer-songwriterpop fast på synthar.

– Ok. Junior Boys. Ska kolla det.

Det har gått ett drygt år sedan Sophie Zelmanis förra skiva I´m the Rain. Hon säger att hon hade "ångan uppe" och ville fortsätta skriva. Låtarna kom till henne och hon ville in i studion. I vanlig ordning har hon samarbetat med Lars Halapi som producerat och spelar på skivan. Inspelningen skedde i Halapis studio som är inrymd i en gammal skola på landet utanför Ystad.

Vad har samarbetet med Lars Halapi betytt för dig som artist?

– Allting. Vi har känt varandra sedan debuten och det är vi som gör det. Det går inte att skilja på oss känns det som. Jag är väldigt tacksam för samarbetet. Alla år som vi har jobbat tillsammans har verkligen fördjupat vår arbetsrelation. Han lägger ner sin själ i det och jag har aldrig känt något behov av att fundera på hur det skulle låta med en annan producent. Det är inte det jag bryr mig om. Det är som ett lyckligt äktenskap. Det är få människor som man har en så nära relation med. Men folk kanske undrar.

Nej, tror du?

– Jag vet inte. Men kanske. Någon kanske tycker att man ska byta producent efter varje skiva. Men det tycker inte jag.
Det är lätt att föreställa sig att ni jobbar rätt ordlöst nuförtiden. Att ni bara kör?
– Jag brukar sitta och spela upp lite nya låtar och då börjar han spela in. Sedan fyller han i och spelar med och redan där har vi fångat en känsla och sen är det bara att försöka behålla den.

Hur självbiografisk är din musik? Ta My Daughter från nya skivan, handlar den om dig och din dotter?

– Allt jag skriver är såklart en blandning av biografiskt och påhittat. Det blir så, allt blandas. Jag tror du kanske reagerar för att det står "dotter"?

Ja, så är det nog.

– Men samtidigt är det nog en rätt allmän låt. Vem skulle inte behöva säga sådär till sina barn? 
Sophie Zelmanis många fans brukar prata om det äkta och personliga i hennes musik. Att hon har en närhet som samtidigt är något skygg och tillbakadragen. Det gör att många lyssnare har funderat på vem hon är och hur mycket av det hon skriver som baseras på hennes eget liv.

Kan man lära känna dig genom att lyssna på din musik?

– Nej, det tror jag inte. Inte känna. Men samtidigt är musiken det sannaste i mitt liv. Det finns mycket längtan och drömmar i den. Men lära känna? Nej, tycker du det?

Nja, jag tror nog inte det. Men det verkar finnas många som lyssnar efter Sophie Zelmani mellan raderna i dina låtar.

– Det tar jag som en komplimang i så fall.

Hur känner du för dina äldre skivor då? Är de som dagböcker för dig?

– Man ska inte ångra något. Livet var annorlunda när jag gjorde dem. Jag var en annan och det speglar skivorna. Det gör också att man ska acceptera dem som de är.

Hade du inte gjort det utan att intala dig det?

– Det är så lätt att vara hård mot sig själv. Den första skivan kan jag exempelvis verkligen inte lyssna på.

Men du är väl tacksam för den? Always You var ju en dunderhit.

– Jag är glad för skivan, den har lagt grunden. Men det är så länge sen. Jag var så liten då. Sen började det på allvar. Vilken låt tycker du förresten bäst om på nya?

Story of Us. 

– Jaha. 

Vilka är vi i den låten?

– Det är ett par som … ja, som trodde att de var förälskade och så räckte det inte så länge. Men det handlar inte om mig. Varför gillar du den?

Det är ett skönt driv i den. Den har lite upptempo fast ändå inte. 

– Det är enda låten där texten är skriven efter melodin. Det brukar komma parallellt. 

Du skriver texter när du spelar gitarr?

– Ja, inte allt kanske. Det hinner jag inte. Men definitivt. Men här var melodin först. 

Jobbar du mycket med orden efter eller före du spelar in?

– För mig är det viktigt att få ut exakt vad jag vill ha sagt. Jag använder ofta enkla ord, men de är viktiga. Det måste säga exakt vad jag tänker på. Ibland använder jag ord som inte går att använda i just en sån konstruktion eller i en sån betydelse. Lasse brukar säga åt mig då. Det är irriterande. 

Ändrar du i texten då?

– Ja, någon gång ibland, men jag blir lite besviken. Ibland tänker jag att jag får sjunga som jag vill. 

Vi fortsätter prata texter och hur det verkar som att Bob Dylan bara kan spruta ur sig texter av hög klass. Eller om hur det är när en text bara stämmer.

– En textrad kan verkligen drabba en. Jag tycker om att läsa texter. Det är väldigt viktigt, hur man än tolkar dem.

Läser du mycket litteratur, rentav poesi?

– Jag har precis börjat läsa mer poesi. Det är skönt. Jag har aldrig gjort det förut.

Vad läser du?

– Just nu läser jag Claes Andersson. Jag börjar bli nyfiken på poesi. Jag börjar förstå.

Läser du mest på svenska?

– Ja.

Du har aldrig funderat på att sjunga på svenska?

– Nej! Det går inte. Det finns ett enormt motstånd. Melodierna blir helt skeva när jag har försökt. Jag är avundsjuk på de som kan sjunga på svenska.

Så det handlar mer om musikaliteten i engelskan snarare än att det blir för utlämnande med svenska?

– Ja så är det nog. Men det säger mig inget när jag skriver på svenska.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA