x

Gitarrhjälte från en annan tid

Gitarrhjälte från en annan tid

Den där stora och ståtliga hatten är inte på plats. Istället sitter där en sorts läderbasker som en kudde över ett par runda solglasögon, som även de är kända för att alltid finnas där några centimeter under den tydliga luggen oavsett tid, väder eller rum. Detta antagligen för att mannen som kallas och kallar sig själv för Slash för många år sedan förstått att han inte direkt behöver se till att synas ännu mer än han redan gör när han är ute som privatperson, det är nämligen en man som sticker ut ordentligt som tagit sig till Stockholm och Lydmar Hotel en försommardag i slutet av april.

– Det är egentligen svårt att förstå att det fortfarande finns ett sådant intresse för något som var så längesedan men det är ju inte så att jag inte förstår varför. Men när jag bemödar mig att tänka på det så känns det ju helt sjukt att jag fortfarande svarar på frågor om något jag lämnade för 16 år sedan.

6 800 dagar har passerat sedan den senaste, och med all säkerhet sista, konsert Slash var en del av Guns N' Roses. Det är nästan 19 år sedan han deltog aktivt i det band han fortfarande får ägna de flesta av sina intervjuer åt att prata om. Han är märkbart nöjd och belåten av att denna gång få lägga strax under två minuter på ämnet.

– Föreställ dig att du slutar ditt jobb för att du tröttnat eller för att du måste, eller vad nu det kan vara för anledning bakom ditt beslut, och så får du frågor om det vid nästan vartenda tillfälle som ges till journalister eller fans, oavsett vad du väljer att jobba med eller göra. Det är utmattande men det är en del av "the business" liksom, jag är van. Jag pratar hellre om annat eftersom det helt ärligt inte finns något särskilt intressant kvar att säga. 

Hur bra var Guns N' Roses?

Historierna och frågorna om hans svåra väg från tonåring till ung vuxen till vuxen låter han mer än gärna sin självbiografi sköta berättandet och svarandet kring. Den Slash som hänger obekymrat på ett rätt undangömt lyxhotell på Blasieholmen ser mer ut som en personlig tränare med en förkärlek till hårdrocksattiraljer än den galning som med sin blotta existens som gitarrist i ett hårdrocksband skrämde slag i tonårsmödrar världen över när det begav sig. Då åtminstone ett par av deras album då ansågs som alldeles utmärkta och kan kallas för klassiker i ordets sanna mening, är det ändå relevant att undra om allt snack så många år senare, alla nostalgiskt grundade hyllningar om hur det var och hur det borde ha varit, verkligen är nödvändiga. 

Kort sagt: tycker Slash själv att de albumen, eller framför allt Appetite for Destruction är så fruktansvärt mycket att hurra för och så pass bra att det rättfärdigar att han själv måste snacka om det fortfarande?

– Det är klart att det var enormt att vara en del av den tiden, den musiken, det livet, det tänker jag inte förneka. Men nu när du säger det så vet jag inte om jag tycker att utkomsten därefter i alla dessa år verkligen står i paritet till hur bra albumet är. Jag vet faktiskt inte om jag tycker att den plattan är bra, det gör jag verkligen, men jag har svårt att se på den utifrån egentligen. Jag skulle nog påstå att det albumet skulle ha väldigt svårt att nå samma status om det släpptes idag, men av helt andra anledningar än hur bra materialet faktiskt är.

Att prata om Guns N' Roses känns inte relevant längre, inte för Slash som skiner upp i ett smått chockerande och värmande avslappnat leende när han faktiskt får slippa prata om det som blivit en barnslig sandlådelek för all världens asgamar att dregla över. Istället vill och föredrar gitarrlegendaren att prata om just det: att han spelar gitarr, och den konstiga känslan som aldrig riktigt försvinner när stämpeln som ikon, hjälte, legendar för första gången placeras över ens namn och identitet, och som sedan blir nästintill omöjlig att tvätta bort.

– Det är ju något jag unnar varje människa, den där känslan som gjorde att jag föll för gitarrspelandet. Det blir som en förlängning av kroppen när det verkligen sitter rätt, med rätt gitarr och rätt sound. Det blir en del av en identitet och jag är oändligt lycklig att det känns så eget och att det gett mig så mycket. Men det känns inte som något för dagens ungdomar, tyvärr. Det är en annan tid nu, och jag är glad att jag får vara med och leka även nu när allting är så annorlunda från den tiden då man faktiskt tjänade enorma pengar på att sälja skivor, men det känns inte riktigt som att det är lika viktigt för kids att plocka upp en gitarr och spela. Det finns för få att se upp till och "vilja vara som", så att säga, men det är kul att folk verkar tycka att jag är en av dem som är kvar.

Håller sig till den kära gitarren

Detta är inte en man stöpt för att vara superstjärna år 2012, egentligen, främst för att Slash inte riktigt passar in i de mallar som under de senaste åren skapats för att framhäva artister och sätta någon slags stjärnglans och gloria över deras verksamhet. Han är inte en festande tokstolle, inte längre åtminstone, och han är sannerligen inte någon som har tid för kontroverser eller massa onödig offentlig pajkastning som många nykända verkar tro är en del av processen, och som många av hans vänner och kollegor trots bättre vetskap ägnar sig åt. I en tid då allt fler eftertraktar kändisskapet för dess påklistrade glitz and glamour blir det också vanligare att kändisar är kända mest för att vara just kända, utan större bidrag till någon som helst kulturell yttringsskola eller till någonting nämnvärt att minnas överhuvudtaget. 

Bara det faktum att slash spelar gitarr, och är oändligt känd för att spela gitarr, sticker ut som något ovanligt och nästan exotiskt nuförtiden. Men det är fortfarande den som är hans livs kärlek, gitarren, och han njuter av att få tillbringa så mycket tid som möjligt med den än idag.

– Du vet hur jag låter liksom, eller hur? Det är positivt att ha ett sound som kännetecknar en själv och ens musik, så den nya skivan låter som Slash, med The Conspirators runt mig, och Myles kennedy på sång. Det är exakt det jag vill göra just nu, och jag är glad att jag lärt mig att det är "just nu" som spelar roll. Jag vet inte vad som händer imorgon, och jag vill inte veta. Det är så mycket roligare och givande att vakna upp och ta dagen som den kommer. Så, musikaliskt kanske det inte är så mycket som förändras för att jag vet vad jag kan och är bäst på, men visst kan jag göra annat om lusten dyker upp. kanske en bluesplatta. Men ingen jävla instrumental bluesplatta, det skulle suga så jävla mycket, haha …


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA