"Vi Är alla syndare" var Benedictus XVi sista ord (eller tweet rättare sagt) innan den tyska påven avsade sig sitt ämbete tidigare i år. En annan påve som även han fått lämna plats åt en ny förmåga är Papa Emeritus I. Under framträdandet på Cupolen i Linköping i december 2012 trädde Papa Emeritus II fram och intog sin roll som Ghosts nya sångare och frontman. Samtidigt fick världen ett smakprov i Secular Haze från bandets efterlängtade andra album Infestissumam.

Det bör först och främst poängteras att det inte är den lättaste av uppgifter att intervjua det Linköpingshuserande bandet. Medlemmarna döljer sig bakom kåpor och inga namn ges. Även om denna intervju sker över telefon får jag bara reda på att jag pratar med en namnlös vålnad vars uppgift är att spela gitarr. Inte alltför sällan är svaren på mina frågor flyktiga eller generella och kan tolkas på flera sätt. Vad som däremot är mer begripligt är Ghosts syfte inom musikscenen. Åtminstone för bandmedlemmarna själva.

– Hela grejen började väldigt lekfullt och jag tycker att det fortfarande är det. Ghost handlar om att vara diffus. Det är lika delar tydlighet och otydlighet, lika mycket seriositet och verklighetsförankrade budskap som lekfullhet, säger den namnlöse vålnaden.

Maskerna eller musiken?

Oavsett vad gemene musikälskares åsikt är om Ghost och deras trallvänliga och melodiska satanistrock, kan det knappast ha undgått någon att bandet gjort ett avtryck i musikscenen, såväl på hemmaplan som på andra sidan atlanten. Inbitna hårdrockspuritaner må avfärda bandet som en banal gimmick; något som redan gjorts tidigare. Vi andra? Ja, vi välkomnar den vackra blandningen av kommersiell 60- och 70-talsrock med ockult tema.

– Ur ett lättsårat estetiskt perspektiv tycker jag det är lite orättvist att avfärda det vi gör som en total copy på Mercyful Fate eller King Diamond. Det är snarare så att vi har liknande influenser. Vår musik är väldigt rotad i 60- och 70-talet och oavsett om vi alla lyssnar på honom eller inte, är vi inte sämre än att vi låter oss influeras.

Är det musiken eller maskerna som tagit er så här långt?

– Jag vill ju gärna tro att det är musiken, eller rättare sagt, hade inte musiken funnits där hade det inte funnits några masker alls som kunde rädda det.

Antalet intervjuer Ghost gör kan räknas på ena handens fingrar. Inledningsvis var tanken att inte ge intervjuer överhuvudtaget.

– Vi gör inte mer än vi måste i den bemärkelsen. idén har hela tiden varit att hantverket ska tala för sig självt men med tanke på vad vi gör fattade vi ett nyktert beslut om att det ibland kan vara bra att förtydliga eller förklara, säger gitarristen.

Även om mycket av musikernas rötter finns i den extrema undergroundmusiken var Ghost tillräckligt distanserade från scenen när konceptet tog sin början. Tanken var alltså inte att vara del av någon scen eller trend.

Vill skapa masspsykos

Nyligen uppträdde de namnlösa vålnaderna på P3 Guld. Även om det inte var ett unikt sammanhang för bandets sätt att sköta sitt artisteri på menar gitarristen att framträda live med enbart en låt känns udda. I grunden är Ghost trots allt ett rockband och att ta något ur sin kontext och sedan framföra det i ett kommersiellt sammanhang likställer bandet med att bara spela upp en scen från en hel teaterpjäs.

– Det känns inte helt naturligt eftersom vi strävar efter känslan att våra konserter ska vara en längre akt som har en form av dramaturgi och som följer en röd tråd. Alltså, hela idén med Ghost, hela vår vision är mer lämpad för ett större forum. Vi vill att det ska kännas som en masspsykos.

Samtidigt som musikernas tanke hela tiden varit att ta Ghosts musik till den breda massan, sticker inte den namnlöse vålnaden under stolen med att det finns nackdelar med konceptet och även sammanhang där bandet inte kan ställa upp i.

– Alla vill göra en intervju med vår sångare men ingen begriper att han inte existerar. Iron maiden skulle inte kunna skicka Eddie på en intervju, eller hur? Han finns inte, på samma sätt som Gandalf inte finns, säger gitarristen.

Papa Emeritus – vare sig det är den förste eller andre – ska bara ses som en karaktär och där tanken alltid varit att byta ut honom mellan skivorna, därav bandets egna lilla ceremoni i Linköping i slutet av förra året.

Hur mycket har ni själva trott på ert koncept?

– Alltså, ingen startar ett band utan förhoppningen om att man ska slå. Vi har haft en vision om att uppgradera Ghost till en större produktion och för det krävs det, ja, ett x antal betalande i slutändan och då kan man inte hålla till på små punkhak. Jag skulle snarare vilja säga att vi haft en mer naiv tilltro till hur det skulle gå. Många saker som hänt hade vi aldrig kunnat lista ut på förhand, säger musikern.

Alla goda ting är tre

Hur populära Ghost än må bli kan inte konceptet hållas vid liv i all evighet. Tanken från början var att stanna vid tre skivor. Den namnlöse vålnaden är däremot öppen för mer.

– Hur mycket vi än vill förnya och utveckla oss så är detta koncept väldigt snävt. Rent musikaliskt tror jag vi kan hålla på ett tag till och showmässigt har vi jättemycket kvar att ge. Det vi gjort hittills är bara ett fragment av vad som var tanken från början.

Musikern menar att det bland annat finns ekonomiska begränsningar och att musikerlivet inte är direkt praktiskt. Hemlighetsmakeriet är till för att få människor att fokusera på bandets musik och estetik.

– Idag är det oerhört svårt att göra detta och det är väldigt besvärande för oss. Vi är inte dummare än att vi förstår att detta inte går att göra i all evighet. Däremot tror vi att det estetiska innehållet och prägeln vi sätter på våra föreställningar i slutänden blir starkare än den potentiella avsmaken folk skulle få om de fick reda på vem som gjorde det.

Infestisummam kan närmast ses som en rockopera och bör lyssnas till från start till slut för bästa upplevelse. Jämfört med den kritikerrosade debuten är det högre toppar och djupare dalar. Ghost ville göra en uppföljare som kändes djärvare och som inte var en efterapning av första albumets succé.

– Tittar man tillbaka på första skivan tycker jag å ena sidan att den var djärv men jämfört med den nya väldigt safe. Att bara upprepa det som gick bra med förra skivan är ju tråkigt och ganska osmakligt. För oss var det viktigt att skivan skulle vara konfrontativ. Traditionellt sett har det konfrontativa i rockens historia betytt att det ska vara hårt och aggressivt. Vi kommer från ett ställe där det mjuka är jävligt provocerande och utmanande, säger gitarristen.

Ghost eftersträvar en känsla av "you should have been there"; ett historiskt band som alla vet om och där skivorna blir tidlösa klassiker.

– Vi vill att det ska låta som något så mycket större, något dyrt och häftigt, "här har du en historisk skiva" och så lägger man på nålen.

Tvingades till namnbyte

Nyligen tvingades bandet till ett namnbyte i USA. Inga andra anledningar gavs än rättsliga skäl. Den namnlöse vålnaden förklarar:

– Den mest grundläggande är att vi hade ett för bra namn men det som avgjorde det hela är att vi kom någonstans med hela konceptet. Framförallt började det lukta pengar och då vaknade plötsligt alla.

I USA praktiseras en så kallad Common law vilket enkelt uttryckt innebär att det räcker med att en artist med samma namn gjort en spelning före Ghosts första framträdande i landet för att denne ska få till en stämning och kräva bandet på pengar.

– Man kan inget annat än att gapa, skratta, gråta och sen när man skällt ut alla och bett om ursäkt, ta mössan i handen och byta. Folk får kalla oss vad de vill. Vi har fler komponenter i bandets DNA än bara namnet.