x

KRÖNIKA: I skuggan av ert Hultsfred

KRÖNIKA: I skuggan av ert Hultsfred

Historien är nog bekant för de flesta vid det här laget.

Anrika Hultsfredsfestivalen gick omkull och det tyska bolaget FKP Scorpio klev in och tog över varumärket. Efter två ekonomiskt mindre framgångsrika år tog tyskarna sitt pick och pack och flyttade såväl festivalen som namnet till Stoxa utanför Stockholm.

Sångaren Alle i hardcore-bandet Raised Fist från Luleå sa redan under FKP Scorpios första år i ett mellansnack att Hultsfred är som Norrland; tyskarna flyttar in och tar över våra lantställen. Han hade mer rätt än han anade.

I den småländska orten gjorde man som man alltid har gjort. Man gnetade på. Under parollen "går det inte så går det ändå" började man om, på samma sätt som man en gång startade festivalen inbillar jag mig.

Med ideella krafter och i mindre format på alla tänkbara sätt lyckades man på bara några månader få till stånd en festival i Folkets park i Hultsfred under namnet This is Hultsfred, som nu går av stapeln samtidigt som Hultsfredsfestivalen äger rum i Stockholm.

Bara att lyckas ro iland en festival på så kort varsel är en bedrift i sig, men det är ett annat Hultsfred som äger rum i den småländska skogen, i skuggan av storebror i Stockholm.

För två år sedan, när det regnade konstant under hela torsdagen på Hultsfredsfestivalen, gjorde jag en liknelse över scenariot i valfri scen ur filmen Vägen. Det var kargt och folk höll sig undan.

Samma liknelse slog mig när jag tog det klassiska festivaltåget från Hultsfreds station till festivalområdet.

Vi var fem personer i det lilla tåget, som bara behövde en enda vagn det här året för att frakta besökare från stan till området. Genom tågfönstret såg jag på håll det kraftigt nedminskade festivalområdet och när vi gick över Saharaplan var det inget folkvimmel och försäljare av allehanda slag; det var en bilparkering.

Inne på området finns det mest centrala av funktionerna. De två befintliga scenerna Teaterladan och Stora Dans har fått sällskap av en tillfällig, större scen på planen framför Teaterladan. Det finns ölservering och en husvagn som serverar mat, lite olika beroende på hur det har gått med varuleveranserna. Campingen är belägen mellan festivalområdet och sjön Hulingens strand.

Det är ju först nu det verkligen är något postapokalyptiskt över festivalen som numera heter This is Hultsfred. Efter undergången har man så smått börjat bygga upp någonting igen i Folkets park och det är en bedrift att hylla.

Samtidigt finns en hel del kvar, inte minst andan och minnena från de tidigare festivalerna.

När Hultsfredsfestivalens tidigare pressansvarige Fredrik Blom spelar Boys Don't Cry med The Cure i Skaken pratar vi om när The Cure avslutade sin konsert med just den låten på förra årets festival. Någon minns när han på 1990-talet skulle se The Creeps men istället gick på Die Krupps. Det diskuteras olika årtal, vem som spelade när och vilket år någon fick sova i bilen för någon annan hade tagit hans tältplats.

Jag är glad för att jag ännu en gång har fått förmånen att åka till Hultsfred och gå på festival. Det må vara i ett bra mindre format än förut och med ett bra mycket mindre namnstarkt startfält. Men samtidigt har fokus flyttats. Det handlar inte längre om att få de svarta siffrorna att vara stora som möjligt, även om det givetvis säkert är önskvärt. Och det är ett annat lugn som ligger över hela samhället.

Det handlar om att faktiskt ha en festival dit folk kan komma och uppleva konserter på den mest anrika festivalmarken Sverige har att erbjuda. Och att ge folk nya minnen från Folkets park i Hultsfred att prata om. Göteborgsslynglarna i Bottlecap stod för första spelningen någonsin på This is Hultsfred. Bara det är en milstolpe.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA