x

På jakt efter livekänslan

På jakt efter livekänslan

Två grundläggande frågor blåser runt i huvudet med samma kraft samtidigt. Den om varför The Sounds fortfarande känns som en oskriven historia. Den om varför just The Sounds blivit ett svenskt landmärke för rocken de senaste tio åren, och målbilden för internationell framgång.

En ensemble som inte bara fick sitt jättebreak med en sång om Amerika. Det var ju så mycket mer inbakat i det där: drömmen om att leva sitt liv där var inte bara titeln, det var en fullständig redogörelse över svenskars förhållningssätt till amerikansk kultur. Det var symptomatiskt för allt det vi är. Vi är inte bara amerikaniserade i det att vi ritar interaktiva kartor över interiören i Barack Obamas bil, vi är amerikaniserade i en bergfast populärkulturell grund. Och The Sounds lyckades en gång skriva en väldigt bra poplåt om att leva i ett land vi aldrig kan få klorna ur. Snart släpper de sitt femte album.

Kärnan i alla mina frågeställningar: The Sounds känns, och har alltid känts, unika på det sättet att de är helt konkurrenslösa. Och jag undrar varför jag känner så?

– På det sättet att det är en kvinna som sjunger i ett rockband så är vi ju det. Men det var väldigt många rockband som slog igenom samtidigt som vi, och som det verkligen gått bra för. Både Mando Diao och The Soundtrack of Our Lives breakade i samma veva. Och The Hives – herregud.

Men jag tänker på er internationella status, framför allt. Ni känns ganska ensamma i ert skrå. Hur förklarar du det?

– Jag tror mycket ligger i att vi turnerat helt frenetiskt. Vi har ihärdigt varit ett liveband framför allt annat, och gjort en karriär på det. Men det är klart det är mer än bara det. Att endast vara ett liveband går inte, man måste ha material att stå på också, så det är ­– som med allt – flera komponenter som spelar in. Vi ser ju jävligt coola ut och har bra låtar. Folk kommer tillbaka en andra gång för att uppleva The Sounds.

Det var långt ifrån självklart att du skulle bli sångerska i The Sounds: berätta hur det trots allt gick till.

– Haha, nej det var verkligen inte självklart. Det var ren tur, så här i efterhand. Det lät jävligt soft att stå längst fram på en scen och sjunga, och när The Sounds skulle ha en sångerska så letade grabbarna efter den snyggaste tjejen i skolan, men ingen av dem ville sjunga. Så jag sa att jag kan tänka mig det, men bara om jag får spela gitarr också. Så, så blev det. Jag är verkligen ingen skolad sångerska, alls.

Berätta om vad ni åstadkommit med den nya skivan.

– Ja, vad fan har vi åstadkommit. Det är vårt femte album och det känns stort bara det. Det är inte alla band som får möjlighet att göra fem album, och det är en fantastisk känsla. Och med den här har vi försökt fånga det vi är bäst på – live. Hela skivan har utgått från en livekänsla, och vi har valt att förvalta att vi trots allt spelat med varandra väldigt länge nu. Vi har jobbat väldigt mycket med arrangemang och haft väldigt kul med det här albumet.

De flesta artister man pratar med brukar framhäva att deras senaste album såklart är det bästa. Hur känner du?

– Jag vet inte. Det är så klart lätt att känna så inför den skiva man precis gjort. Det är naturligt. Men jag tycker att alla våra skivor är bra. Jag älskar dem som mina barn, och tycker om dem på olika sätt. Det lät ju aningen perverst, men du fattar. Det är ju en klyscha, men så är det verkligen. Det jag däremot kan känna är att det finns låtar på nya skivan jag tycker mer om än andra. Men jag är så jävla stolt över allt vi gjort, verkligen.

Efter Så Mycket Bättre

Det finns en vacker passage i The National-låten Fake Empire som ungefär halvvägs in, precis innan saxofonen tar över och dränker precis allt i ett enda stort vemod, går så här: Turn the lights out, say goodnight to thinking for a little while. Matt Berninger verkar vilja släcka ned sitt intellekt för ett tag. Några sekunder senare växer saxofonen i huvudet, i bröstet, i hjärtat. Det är symptomatiskt för vad som överhuvudtaget betyder något inom popmusiken: känslan. Att intellektualisera det man gör har också blivit ett av de sista tabun popen har kvar. Framför allt för att det vänder sig bort från just känslan. Intellektet och känslan görs till motståndsrörelser.

– Jag tror vi har försökt behålla något naivt den här gången. Vi har inte tänkt lika mycket, utan kört direkt från magen så mycket tydligare än under någonting av det vi gjort innan. Det här är verkligen fångat i stunden på det sättet.

Innebär det en slags tillbakagång, tycker du?

– Nja, tillbakagång skulle jag aldrig kalla det för. Det handlar mer om att behålla en slags attityd, och på så sätt förvalta en levande livekänsla. Vi har inte spelat på det här sättet på väldigt länge, dessutom, vilket får det att kännas ännu mindre som en tillbaka gång. Vi är ett gammalt band vid det här laget.

Jag drar mig för att ställa den, för att jag misstänker att du har hört den här frågan en miljard gånger, men jag är på riktigt nyfiken på hur publiken förändrats – om något alls – efter din medverkan i Så Mycket Bättre?

– Jo, i Sverige har det ju förändrats lite, haha. Men alltså, vi har en så pass bred publik ändå, så det är svårt att urskilja det där när man väl spelar. Det är väl snarare så att vår publik vuxit upp, helt avskilt från min medverkan i Så Mycket Bättre. Lattemammorna har vuxit upp och blivit lattemammor med barnvagn numera. Vi har nog lyckats behålla vår crowd ganska bra.

Har det funnits någon slags … avundsjuka är väl fel ord kanske, men har du märkt av någon förändring internt i bandet efter din exponering?

– Nej vet du, vi är så trygga i oss själva på det sättet. Jag frågade till och med bandet vad de skulle känna om jag tackade ja till att vara med, och vi har varit väldigt öppna med det. Så det är verkligen inga problem alls. Väldigt mycket av det jag gör är en del av bandet, och det är väldigt viktigt för mig.

Ni är väldigt förknippade med turnélivet. Vad har ni egentligen fått offra vid sidan om?

– Det vet jag inte riktigt. Men det säger väl något att en av fem i bandet har barn. Det är väldigt svårt att ha relationer som fungerar. Men i övrigt kan jag inte säga att jag personligen har fått offra något. Vänskapsbanden bryts inte på grund av att jag är sångerska, direkt. De vänner som stått mig närmast har jag kvar, och de få vänner man tappat har inte haft någonting med The Sounds att göra. Det är mer en åldersgrej, att man vuxit upp.

Vilken image vill ni svepa in er i?

– Det där är inte längre speciellt viktigt för oss. Det där kan man tänka när man precis startat ett band och liksom vill profilera sig lite. Men vi vill bara vara ett genuint rockband, och det tycker jag vi gör bra. Vi förtjänar all framgång vi fått. Vi tänker inte att vi ska skapa något. Vi tänker att vi ska vara något.

Hur skulle ni säga att ni har förändrats genom åren?

– Vi har gått från att vara indie till ett kommersiellt rockband ganska tydligt. Vi har gått hela varvet runt. Jag tycker vi tog vår indierock och utvecklade den ganska mycket på andra albumet. På tredje ville vi plötsligt bli ett arenarockband, och fjärde albumet blev ett ganska obskyrt album. Och nu på den femte går vi väl tillbaka till några slags rötter, i alla fall. Jag är väldigt nöjd med den.

Vilken ljudbild eller låt har ni haft som riktmärke för soundet på nya skivan?

– Jag tycker att första singeln, Shake, Shake, Shake, är en rätt bra grund för skivan. Den är inte alltför komplicerad, direkt, och säger nog mycket om skivan, och vilka vi i grunden är.

SIDESTORY: Den hårt slående Maja Ivarsson

I kategorin "det här visste du inte om Maja Ivarsson" återfinns ganska mycket att plocka ur trivia-lådan. Bland annat hade hon redan vid åtta års ålder hunnit testat på ett gäng ganska hårdhudade sporter. Hon växlade mellan att träna karate, thaiboxning och kickboxning. Fysiken – orken att ständigt vara en rörlig liveakt – blev sedan till ett av hennes trademark som scenartist.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA