Det är viktigt att studera, framför allt att studera vidare efter grundskolan och gymnasiet. Det är viktigt att plocka upp fler och fler böcker på vägen mot karriären, även om det är en omöjlighet att faktiskt komma ihåg allt som universiteten och högskolorna säger är vitala att aldrig glömma. Det är viktigt att läsa klart kurserna, och sedan plocka en kandidatexamen. Och att fixa en masterexamen, och sedan ytterligare en masterexamen för att vara på den säkra sidan, och en doktorsgrad medan du ändå är igång. För när folk säger till dig att ge upp, eller påpekar att du inte jobbar eller tjänar pengar, då kan du visa upp dina examensbevis. För visst, andra har kanske halvkassa jobb och andra olagliga jobb för att behålla ett tak över huvudet, men du är smart och studerar och lägger dina pengar på en utbildning, för vet du vad? När du dör, då kommer din kandidatexamen och din master och din andra master och din doktorsgrad hålla din familj varma om nätterna. Eller hur?

Denna diskurs åsido: det är viktigt att plugga vidare. Det öppnar upp ens ögon, ens värld, ens liv för upplevelser som ofta inte går att få någon annanstans. Det går, självfallet går det att uppnå ens drömmar via universitetsstudier och fina inramade diplom, det går att få drömjobbet därifrån. Men ibland, ibland funkar inte den planen. Ibland är den vägen inte öppen, av personliga skäl eller av utomstående strukturella skäl. Ibland finns inte det som ett alternativ, trots att det presenteras som det enda som finns för att samhället du lever i ger dig, som del av en minoritet, inte ger så många fler möjligheter eller alternativ än detta enda som du presenteras med. Det är åtminstone vad du har fått höra livet igenom, från mamma och från pappa, åtminstone tror du att han kan ha sagt något sådant innan han försvann när du var tre. Så, vad gör du när samhällets regler och normer inte klickar överhuvudtaget med hur du vill leva ditt liv? Du lämnar skolan vid 20 års ålder för att det kollegiala livet och studierna inte funkar för dig, du lämnar den skola och det program som din mamma är ordförande för. Och du gör detta för att du inte kan sluta tro på att din musik kommer att skapa förändringar, och när den börjar hitta ut till rappare i hemstaden och sedan till de större städerna och deras betydligt mastigare musikscener, då känns det som att detta faktiskt kan leda till toppen. Den känslan var då, var redan från barnsben, och är än idag den kärna som utgör allt artisten känd som Kanye West handlar om.

Inuti en Louis Vuitton-ryggsäck fylld med diverse diskar innehållande demon och klara produktioner låg pusselbitarna som tillsammans blev inte bara 2004 års bästa album, eller hela decenniets definierande och kanske allra bästa hiphop-släpp, utan en av genrens överhuvudtaget mest gedigna och omfattande makalösa verk någonsin. Pusselverket blev fulländat av en bilolycka som inte var långt ifrån att bli dödlig, som återupplivade en vilja att under inga omständigheter misslyckas eller för den delen göra mamma Donda West besviken igen, och som byggde på att aldrig mer tillåta halvmesyrer eller halvhjärtat arbete. Det hinner passera endast 22 sekunder av The College Dropout innan Kanye West ironiskt besvarar en begäran från en fakultetsmedlem på hans universitet, och således stakar ut sin egen väg både på skolan och i livet; han får frågan om att spela något när det är dags för examen, något som eleverna kan gilla, och han besvarar den med att berätta om att kids som han själv inte ens förväntas nå 25 års ålder för att deras enda inkomst är knarkpengar. Läraren blir självfallet förbannad, säger att Kanye inte kommer att få ta examen på grund av detta, och påpekar att Kanye är "bara en neger" och menar att han är chanslös nu när han blivit utslängd från universitetet. Att ingen, ingen överhuvudtaget, kommer vilja ha med honom att göra utan en utbildning, för att han trots allt är som han är. Och där, när John Legend tar ton och sätter rapparens programförklaring i sång, påbörjas det liv som artist som tagit Kanye West till inte bara hiphop-genrens högsta topp, men även musikvärldens.

Stämpeln som "enbart producent" ville Kanye West skölja bort. Inte för att han nödvändigtvis tyckte illa om att vara producent, snarare tvärtom, men för att han framför allt annat ville vara rappare. Och han ville vara det på sitt egna sätt. Alla de anledningar skivbolagen gav honom när de valde att inte erbjuda honom ett kontrakt är alla de egenskaper som gjorde The College Dropout till ett utomordentligt album; han var den avhoppande universitetseleven med långt gångna konstnärliga aspirationer, med en mamma som jobbade på Chicago State University och en frånvarande pappa som både var en av de första svarta fotograferna arbetande på The Atlanta Journal-Constitution och en före detta Black Panther-medlem, och alltså extremt långt ifrån 2000-talets gangsterfokuserade hiphop-image. De amerikanska majorbolagen såg inget kommersiellt värde i en kille som förvisso producerat en handfull låtar på den massiva succén The Blueprint, och en hel del andra stora hitsinglar, men som själv var tystlåten, inte hade ens en tillstymmelse av att verka farlig på samma sätt som andra rappare ofta skröt om att vara, och så gick han runt i polotröjor och med en liten ryggsäck på sig mest hela tiden.

Men Kanye West var ändå en produkt av sin tillvaro, och fruktansvärt medveten om exakt hur den tillvaron såg ut; han var medveten om att unga svarta anställda på enorma klädkedjors butiker jobbade i lagret med att vika kläder, åtminstone tills svarta kunder kom in för att handla, för minimilön. Han var medveten om hur unga svarta la sina pengar på designermärken, att han själv också gjorde det, för att passa in trots att varken de eller han själv knappt hade råd med hyran, för att täcka upp att han innerst inne blir djupt olycklig av detta spenderande och att det inte hjälper något. Han var medveten om att matkupongerna är många svarta familjers enda hopp, men att det inte räddar någon i det större sammanhanget för att han var medveten om att han la sina timmar och pengar och sin energi på ett universitet som allt som allt inte gav honom hopp eller en väg att nå hans drömmar. The College Dropout är en berättelse om allt detta.

Det är Kanye West när han har käken ihopsydd men inte kan hindra sig själv från att rappa, när han tappar hoppet om framtiden för honom och hans likasinnade, när han ilsket hugger mot den strukturella rasism som råder än idag inom lärosäten och inom servicesfären och inom modeindustrin, och i samhället i stort. Det är Kanye West när han är vansinnig på världen och berättar om det, när han är hejdlöst rolig och smittsamt glad av att få göra det han älskar, när han berättar om sin resa från Chicago till New Jersey till producent för Jay-Z till skapare av en av hiphopens bästa debutalbum genom tiderna. Det är en lika rolig som allvarlig och betydelsefull resa som tagit hjälp av soul och R&B för att skapa något nytt, något som förnyade hiphop på ett sätt som ett decennium senare fortfarande känns häpnadsväckande, som känns från och ända in i hjärtat, ett album som visade sig vara bara början på en karriär som fortfarande förbryllar och imponerar. Det är ett triumferande mästerverk, det allra första, signerat Kanye West.