Lyssna på de låtar som finns via Spotify.

Echo – Nonono

Du har väl knappast missat dunderhitten Pumpin' Blood? Månadens omslagsartister på GAFFA består av sångerskan Stina Wäppling och producentduon Astma & Rocwell som tillsammans gör helt löjligt modern, slick och storslagen popmusik. Allra bäst blir det när de tonar ned det hela, som i detta nummer.

Silence Is A Gun – The Mary Onettes

Om man lite osäkert stegade in i producenten Dan Lissviks organiska värld med föregångaren Hit The Waves, så har Göteborgsbandet av allt att döma nu fullständigt låtit sig absorberas av denna musikaliska rymd. Ljudbilden är svävande, nästan eterisk, samtidigt är slagverken kraftigt dämpade och låter Philip Ekströms sorgsna röst träda fram i all sin prakt. Vi inväntar kommande albumet Portico i andakt.

Mikrofonassasino feat. Samboii – Adam Kanayama

Om man ska tala om lovande svenska hiphop-förmågor så vore det väldigt konstigt om inte denna unga talang kom på fler människors läppar 2014. Inspirerad av Tupac och 50 Cent började han rappa när han var elva, hamnade i talangjakten X-Factor och släppte därefter en singel. Nu känns det som att han är på gång på allvar, med nya EP:n Jag Mot Världen.

Don't Wanna Dance – Mø

Coolast på den skandinaviska pophimlen är, och har varit ett tag för den delen, den danska sångerskan Karen Marie Ørsted. Förra året släppte hon grymma EP:n Bikini Daze där bland annat Diplo figurerade som gästartist. Nu släpper hon äntligen debuten No Mythologies To Follow och vi kastar oss över dessa elektroniska poppärlor likt svältfödda varghonor.

Kong – The Notwist

Är det någon som ens minns det här bandet? Tyskarna som gick från nån slags mörkare och ganska ointressant indierock på 90-talet till perfekt lågmäld elektronisk pop på mästerverket Neon Golden från 2002, då de flesta upptäckte dem. Sen hände tyvärr inte mycket intressant, förrän nu! Kong är en sprallig, melodistark homage till 90-talets indiepop och lovar gott inför första albumet på 5-6 år.

Sluta Deppa Mig – Hurula

Vi var många som slet i våra hår när Masshysteri efter bara två år och lika få skivor kastade in handduken. Tur då att sångaren Robert Hurula frälser oss med denna finfina första solosingel. Lite poppigare, lika klockrena gitarrslingor och möjligen ännu bättre. Eller vad sägs om textraden "Inte fan vet jag, varför man ska va lycklig, när man kan va normal." Albumet släpps senare i vår.

Old Time Glory – Keep Shelly In Athens

För några veckor sedan annonserade sångerskan Sarah P att hon lämnar bandet. Det här är den sista låten hon medverkar på och som av en händelse är det en av den grekiska drömpop-duons bästa. Snabb, synthdriven och lite mer dansant än vad vi brukar se från deras håll. Vad som ska hända nu är lite oklart, men det verkar som om Sarah går vidare mot andra projekt och KSIA söker ny vokalist.

Computersex – Welle:Erdball

Ett lekfullt Kraftwerk på amfetamin, har säkert någon sagt om dessa färgstarka tyskar, annars gör jag det hur som helst nu. Nyckelord inkluderar TV-spelsromantik, pitchade robotröster och allskön synthljud som tagna direkt från någon underjordsnivå i Super Mario Bros. Tanzmusik Für Roboter heter senaste skivan, och det sammanfattar saken ganska bra. Missa dem inte när de kommer till Sverige i april.

I Can't Live Without My Mothers Love – Sun Kil Moon

Frågan är om inte Mark Kozelek har gått och gjort det. Släppt sitt mest deprimerande, känslosamma och samtidigt finaste och bästa album sedan Red House Painters begravdes för 13 år sedan. Låtarna är djupt personliga, åtminstone känns det så. I nästan varje låt är det någon som dör. "My mother is 75, she's the closest friend I have in my life." sjunger han i detta stycke. Så enkelt, så sanslöst vackert.

Dripping Down – East India Youth

Den brittiske yngligen William Doyles debutskiva är en schizofren historia. Elektroniska experiment ena stunden och finstämd pop i nästa. Däremellan finns det techno, samplade körer och lite electropop inbakat. Den här låten är något slags sammelsurium av dem alla, och en låt där Doyles enastående röst får leka fritt. Detta är en herre att lägga på minnet, sanna våra ord.

Well Enough – William Fitzsimmons

En låt och en skiva (Lions) för vinterslutet, när den värsta kylan förhoppningsvis lagt sig men man fortfarande helst sitter inne i favoritfåtöljen, dricker te och lyssnar på singer-songwriters. Jo visst låter det klyschigt, men denna Illonois-födde karls musik är sådär gosigt varm, trygg och samtidigt melankolisk att liknande schablonbilder är oundvikliga. Behöver vi nämna att han hyser ett stort och frodigt skägg?

Lyssna på de låtar som finns via Spotify.

Eller lyssna direkt här: