x

"Utgångspunkten var att skriva Ramones-liknande låtar''

"Utgångspunkten var att skriva Ramones-liknande låtar''

I mitten av 90-talet uppträdde Per Gessle och Nisse Hellberg i tv-programmet Det kommer mera. Anders Lundin ställer frågor om The Lonely Boys – duons engelskspråkiga projekt som kan beskrivas som soundtracket till Mats Olssons roman De ensamma pojkarna – friserad i tidstypisk 90-talspage. Gessle har valt en längre variant, medan Hellberg ser ut som en nyduschad variant av sig själv anno 1977 (de tidiga Wilmer Pitt-åren kan dock ha varit långhårigare än de efterföljande Wilmer X-åren). Pressbilderna på nya projektet Bo-Dogs ger samma obrydda känsla, och musiken är återigen på engelska.

– Jag har aldrig brytt mig om trender eller vad som anses vara rätt. För mig är det viktigast att det känns bra, och nu vill jag spela garagerock! Jag har exempelvis aldrig börjat lyssna på The Byrds när andra gjort det.

Oavsett om bandet heter Wilmer Pitt, Wilmer X, The Lonely Boys eller Bo-Dogs utstrålar Nisse Hellberg beständighet. Omgivningen blir en kuliss, inget som är avgörande för varken musikstil eller framtoning. Och inget förändras för att Bo-Dogs spelar garage och Hellberg tillägger att det inte finns några yttre påtryckningar eller andra måsten. Den legendariske sångaren påpekar även att det är svårt att definiera bandet, som bl.a. består av medlemmar från Sator. Det finns uppenbarligen inga tydliga spelregler.

– Bo-Dogs är egentligen inget renodlat band, mer ett soloprojekt på engelska. Men Chips Kiesbye, som varit med på många soloskivor, blev en större del av Bo-Dogs än som var planerat. Om det nu fanns något planerat?! Sedan får framtiden utvisa vad som händer framöver! Skivan får helt enkelt leva sitt eget liv och förhoppningsvis kan det ta skruv. Men även om albumet är den första renodlade garageskivan på engelska, så verkar jag fortfarande i en genre som lyssnarna är bekanta med.

Ända sedan starten med Wilmer Pitt har musiken kretsat kring blues, rockabilly och rock. Det är egentligen först efter 1985 års album Under hot som ljudbilden blivit mer tillrättalagd. 1998 års fullängdare Primitiv kan möjligtvis ses som en föregångare till Bo-Dogs debutalbum Bad Bad Dog!. Sistnämnda skiva är dock ännu enklare i sitt utförande.

Vad säger du om att beskriva Bo-Dogs som ett rakt-på-sak-band? Låter det rimligt?

– Utgångspunkten har varit att skriva Ramones-liknande låtar. Korta, intensiva spår utan andningspaus. Hög energi! Kan förstå beskrivningen. Låtarna fick inte vara längre än 2.50.

I en tidigare intervju för rocktidningen Nostalgia berättar Hellberg att projektet hållits hemligt med flit och att ursprungstanken var att skapa ett fiktivt band. Ungefär som The Archies på 70-talet. Han menar dock att det vore dumt att hålla tillbaka så fina medlemmar som Kent Norberg, Chips Kiesbye och Patrick Herrström. Ett beundransvärt sätt att hylla sina bandmedlemmar.

Vårt samtal bekräftar bilden av en musiker och frontman med hjärtat på rätt ställe, och jag upplever inget av den uppkäftighet som måste ha varit betydande när Wilmer Pitt klubbades som bandnamn. Namnbytet till Wilmer X inträffade emellertid redan 1980. Hellberg känns dessutom genuint uppriktig i sina svar och det blir tydligt att han önskat större framgång utomlands – en pusselbit saknas i en framgångsrik karriär.

Har du några utlandsdrömmar gällande Bo-Dogs? Wilmer X gjorde några engelskspråkiga försök på 80-talet. Och i mitten av 90-talet släpptes Snakeshow.

– Skulle det hända något så är jag öppen för förslag, men det finns inget bestämt om exempelvis spelningar. Och angående utlandsförsöken på 80-talet, så blev de misslyckade mycket på grund av att det rörde sig om översättningar av gamla texter på svenska. Det blir aldrig bra! När det gäller satsningarna med Wilmer X, så existerade även en bekvämlighet. Vi var stora i Sverige och det hade krävts mycket jobb för att lyckas utanför landsgränserna, men visst hade det varit kul att spela utomlands. Nu är det något helt annat, mer energi.

Men det finns även lugnare låtar på skivan. En av mina personliga favoriter är powerpop-liknande Junk Angel.

– Kul att du nämner just den låten! Även om tanken var att skapa en rakt igenom renodlad garageskiva, går det aldrig att styra över den kreativa processen och i grunden skriver jag melodiösa poplåtar. Den fick helt enkelt vara kvar!

En tydligare influens är Bo Diddley. Vad har han betytt för dig?

– Det finns endast en cover på skivan och det är Bo Diddley's Dog. En låt som hittas på ett obskyrt livealbum. Jag upptäckte honom när jag var i tonåren och det var helt otroligt att ta del av hans galna värld. Han var inte av detta universum! Och så sjöng han om sig själv i tredje person, vilket även inspirerade Wilmer X i början av karriären.

Är det inte svårt att sätta sin prägel på andras låtar? Speciellt när är det gäller förebilder. Och finns det någon fara att din personlighet försvinner med engelskan? Du och skånskan är ju ett.

– Det är bara att göra sin grej egentligen, inte tänka så mycket. När det gäller skånskan så försvinner den automatiskt och visst förlorar jag en dimension i rösten vid språkbytet. Men jag vill bara låta naturlig. Inte konstlad!

Vi pratar om skillnaden mellan nu och då när det gäller musikens tillgänglighet och hur magiskt det var att upptäcka band och artister som ingen annan hade koll på. Inbitna musiklyssnare påminde om slutna sällskap. Nu finns ett stort antal av Bo Diddleys framträdanden på nätet, men på 80-talet var situationen en helt annan.

– Idag finns inga hemligheter, allt finns på youtube. Men det har givetvis sina fördelar också. I grunden gillar jag inte nostalgi, blickar hellre framåt. Andra betydelsefulla influenser på skivan är Sonics och The Pretty Things. Sistnämnda band har för övrigt tagit sitt namn efter en Bo Diddley-låt.

Varför tror du att Bo Diddley känns aktuell än idag?

– Mycket svår fråga! Han är så kompromisslös, rå i sitt uttryck. Punken influerades mycket av honom och hans musik har så mycket attityd, men allt går i cykler.

Och hur förhåller du dig till egna framgångar? Din karriär är inte på samma mediala nivå som i början av 90-talet, även om dina soloskivor fått genomgående bra betyg. Hyllats av de flesta!

– Det är ofrånkomligt! Är du inte Neil Young eller Bob Dylan går det inte att undvika. Deras status är få förunnat! Och denna skiva är mer på hobbynivå, får jag några fina recensioner är det bara en bonus. Det existerar som sagt inga tydliga målsättningar, projektet är mer eller mindre lustdrivet, men blir Bo-Dogs en framgång finns utrymme för vidareutveckling. Det vore givetvis roligt om det går bra och man måste få drömma.

Vi avslutar intervjun och en timmes samtal upplevdes som hälften. Letar fram Wilmer X-låtarna Bulldog och Om en hund mådde så här. Hellberg verkar gilla att skriva om hundar.

Bo-Dogs debutalbum Bad Bad Dog! släpptes 29 oktober på Low Impact.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA