"Jag är trött på P4-skalet – de mördar artister"

– Ja, jag fick musiken med fadersmjölken kan man säga. Min pappa var swingtrummis i olika band på 40-talet. Bland annat Lennart Johanssons swingorkester. Han lyssnade mycket på radio och sa: "Det här är väldigt bra, Lasse". Jag fick en harv till gitarr när jag var 18 år, tog några lektioner och började lira lite på ett ställe som hette Jazzpalatset 62. Det var en ny företeelse som kallades jazzbalett och jag kompade.

Vilken var den första skivan du köpte?

– Det var en vinylare, en lp, med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong. Jag köpte den hos Sara Söderlund. Man fick gå in i ett bås och lyssna på skivan och sen sa man bu eller bä.

Vad har musiken för roll i den nya filmen?

– Det blir mer musik naturligt i den här filmen än i de tidigare. Vi har med några rockgrupper, lite dixie ... Janne Schaffer och jag har gjort lite musik ihop igen. Bland annat ett par religiösa sånger som påminner om Frälsningsarmén.

Lyssnar du lika mycket på swing idag som när du var ung?

– Nej, det kan man inte säga. Blir mest P2. Jag är allätare, allt utom hiphop och house. Jag kan respektera hiphopen som företeelse – det är en slags nyprogg textmässigt. Men rent musikaliskt är det monotont. Men det är nog inte meningen att en vithårig 70-årig gubbe ska gilla det heller.

Vad kännetecknar bra filmmusik?

– Den ska fungera förstärkande, som John Williams och Ennio Morricones musik. Inledningen på 2001: A Space Oddysey är fantastisk med Also Sprach Zarathustra av Richard Strauss. Vi har en fin öppning på den nya filmen, med en jazzstandard som heter I'm confessing that I love it. Då är det bara sjunka tillbaka i biofåtöljen och ta ett popcorn i munnen.

Hur föddes idén till Electric Banana Band?

– Vi köpte in mycket musik till den första Trazan och Banarne-serien vi gjorde. Det var Roxy Music, Sparks, Blondie, grejer vi gillade men ingen direkt barnmusik. Men när vi fick göra en serie till, så ringde jag Janne Schaffer, som gjort ledmotivet. Det blev en vinylskiva som sålde hyggligt. Sen låg bandet på is nästan 20 år.

Men det blev en stor comeback på 90-talet. Berätta!

– Vi fick en spelning på Hultsfred 1997 och det kom 25 000 människor för att se oss ... Så jag skrev några nya texter och Janne gjorde musiken. Bland annat Maja Piraja. Den nya skivan sålde 210 000 exemplar, dubbel platina plus guld ... Idag händer inte så mycket med bandet, vi är alla upptagna. Men det kan alltid bli ett nytt ryck med bananbandet, vem vet?

Har du någonsin haft lust att göra "vuxen" musik?

– Nej, jag skriver ju musik till saker jag själv sätter igång. Men jag har ett plojband som heter Stig Helmer's Experience, med gitarr, banjo och dragspel. Vi brukar säga: "we do birthday's and weddings ..." Vi är en levande jukebox, bland annat översätter jag jazzstandards som de låter på svenska. "I can't give you enough love baby" blir "Har du renar till laven, Berit".

Finns det någon musik du skäms för att ha lyssnat på?

– Nej. Jag älskar ju Spola kröken och liknande låtar. Jag har ett kassettband som heter Just när du trodde mardrömmen var över, där bland annat Stål-Farfar sjunger skånska visor.

Finns det någon musiker du skulle vilja träffa, död eller levande?

– Det är en favoritfärg-fråga … Hur långt är ett snöre? Jag har mött många. Svenska jazzeliten till exempel. Roffe Eriksson, Dompan (Arne Domnerus), Putte Wickman. Bryan Ferry träffade jag i Montreux, vi har lite samma livslinje.

Vilken låt ska spelas på din begravning?

– Om Schaffer fortfarande är i livet får han gärna spela sin egen Claire, en fin melankolisk melodi. Eller kanske En helgad stund, en av våra religiösa sånger från nya filmen.

Har du någon favoritartist idag?

– Det blir som sagt mest P2 med klassiskt, folk och jazz … Jag är trött på P4-skalet. De mördar artister, spelar ihjäl dom. Som när man hör Winnerbäck 16 gånger på en dag … Jag jobbar bättre till P2, själen lyfter lite då.