Tvåbarnspappan Daniel Gilbert planerar att sätta ett barn till världen vart tionde år. Dessutom släpper han snart en uppföljare till 2009 års solodebut. Detta och en del annat fick GAFFA ta del av när vi ringde upp mitt i lekparken.
Hej Daniel. Hur står det till?
– Jo, det är bra ... kan du vänta lite, jag ska bara sätta ner min dotter i vagnen här. Vi håller precis på att gå ut ... så, nu är jag din.
Vart är ni på väg?
– Jag vet inte riktigt faktiskt. Det blir väl Gröna Vallen här i Majorna kan jag tro. Det är i alla fall lättare att vara utomhus än inomhus.
När blev du pappa igen?
– Det är väl ett år och tre månader sedan nu tror jag. Så nu är jag pappaledig och försöker kombinera det med att mecka med musiken.
Vill du ha fler barn?
– Vart tionde år kan jag tänka mig att skaffa ett. Charlie Chaplin fick väl sitt sista när han var 85, så i så fall har jag ett par kvar. Så länge man har råd till det så kan man fortsätta tycker jag.
Haha. Men så det är så dina dagar ser ut just nu. Promenader, pappaliv, och musikinspelningar?
– Jo, det kan man säga.
Låter inte alls dumt?
– Nej, jag tänker inte klaga. Den kreativa biten blir lite lidande under såna här perioder bara, så man får pyssla med mer administrativa saker. Som att sms:a, försöka boka spelningar, göra lite intervjuer och såna saker. Eller spela in videor. Jag spelade in en förra veckan till nya låten The Smell O' Thunder faktiskt.
Hur blev den då?
– Det blev en nollbudgetlösning där vi i brist på bättre idéer hängde upp mig i ett träd på gården utanför studion med hjälp av en bogserlina. Allt filmades med en iPhone. Det blev några styckna blåmärken, men jag tror att slutresultatet kommer att bli rätt intressant. Rickard Uddenberg som regisserade videon har varit med och gjort videor ända sedan BD-tiden när han gjorde vår första video 1995. Det är alltid roligt att jobba med honom.
Och hur går det med nya albumet?
– Det är i stort sett färdigt. Vi ska in och göra det sista i november, lägga på lite sång och så. Men alla låtar finns där. Vi jobbar ju helt ideellt med den så alla är väldigt hängivna och sugna på att dra igång maskineriet. Den 19 oktober blir det premiärspelning för det nya materialet på Pustervik här i Göteborg.
Hur är omställningen från att jobba med ett major-bolag som EMI till att jobba ideellt?
– Det är mest en trevlig omställning. Man får jobba med dedikerade människor och folk som bryr sig om musiken istället för med ett stort företag som väl i huvudsak tänker på årsredovisningar. Vi har ingen budget, men heller ingen deadline. Man gör så gott man kan. Och jag trivs rätt bra med att vara bakom kulisserna. Det är mitt ställe att verka.
Blir albumtiteln lika rekordlång som på debuten?
– Haha. Ja, arbetstiteln är i alla fall New African Sports, Soul Café Club #2. Den första delen är ju rotad hos säkert en promille av Sveriges skivintresserade så det är väl lika bra att köra vidare på det.
Och hur låter den?
– Förra var ett väldigt hopkok av gamla låtar. Alla låtarna på den här är från senaste året i stort sett. Vi har bland annat tagit bort distpedalen och gjort allt lite mer finstämt, lite äldre och segare men lite vackrare. Sen har vi ju tagit in en pedal steel-spelare också.
Ja, du har en förkärlek för det instrumentet har jag förstått?
– Ja, herre gud det är det finaste instrumentet som finns. Jag har gått och varit sugen på att skaffa en och lära mig att spela själv sedan 1998.
Är det svårt att få tag på en?
– Då var det ju det. Då var det ingen som ville beblanda sig med ett sådant instrument. Nu såg jag till min stora fasa att den här Idol-tjejen Moa Lignell hade en pedal steel-spelare med sig i frukost-tvn. Det gjorde mig mycket ont att se. Nu fattas det väl bara att Takida släpper en altcountry-skiva med pedal steel. Så är man riktigt tömd på allt man tycker om sen.
