INTERVJU: De kallar sig SONO UNICA, och snart ska de ner i grottan.
Skulle man placera en stavmixer i hjärtat på det vi slarvigt väljer att kalla house, veva igång den där rackaren och fyra av högsta hastighet, får vi snabbt böja oss ned och plocka upp efter oss. På frågan om exakt vad vi plockar upp skulle vi få inte kunna enas om ett svar.
House är det vi hör när vi klubbar, och EDM är det vi säger vi att vi hör när vi inte kan subkategorisera längre än just så. När min generations uteliv ska sammanfattas är det just EDM – Electronic Dance Music – som kommer att kallas för vår tids rock'n'roll när alla andra ord tagit slut. London kommer att vara staden vi pekar på när vi ska försöka förklara det märkliga dubstep-fenomenet. Ibiza och Berlin är våra svar på frågan om varifrån technon reste sig som starkast, och perifera baltiska städer är vad tvångsbohemen kommer nämna när Croydon blivit mainstream, när betongväggarna och knarkets Berlin är kommersiell dynga. Trist för den rumänska minimal-deep-tech-micro-housen.
Nej, det här är inte texten om rumänsk house. Det är inte texten om huruvida rumänsk house ens skulle kunna kallas för rumänsk house eller om den faktiskt finns och vilka vägar den i så fall håller på att vandra, men det är just den kroniskt minimala deeptechhousen vi sitter och pratar om. Jag försöker få grepp om vad jag gör, och framför allt försöker jag navigera mig i vad Alexander Nilbrink och bröderna Alexander och Fabian Fuentes gör. Det är bara tre namn av de 11 som ingår i kollektivet SONO UNICA, ett lika delar DJ-kollektiv som eventarrangör. Just nu förbereder SONO UNICA nästa stora grej, och den grejen händer i en grotta den 21 december. Men vi tar det från början.
SONO UNICA är en grupp människor som står i begrepp att sätta något nytt på kartan. I en tid då Sverige går igenom fatala kriser över flera samhälleliga ytor samtidigt, befinner sig även musikindustrin i det ständiga kikarsiktet som gör angrepp på det konstnärliga. Kartellen skriver texter om SD men stryps av demokratihotet, det svenska hiphopklimatet får gång på gång, trots att svensk hiphop aldrig någonsin varit starkare än hösten 2013, motta kritik för att den är lite för arg, lite för våldsam. Det finns många sidor och många mynt av den svenska musiken 2013, men aldrig blev det tydligare för mig hur kontrastrik den håller på att bli, när november blev december, och jag satte mig ned för att prata med vad exakt SONO UNICA vill göra.
Berätta nu.
– Vi är SONO UNICA, elva grabbar varav 10 stycken är DJ:s mer eller mindre. (AN).
– Vissa av oss producerar, andra är bara DJ:s, vissa har varit involverade i klubbkoncept innan. Och de flesta av oss har hållit på mer än 10 år med det. (AF)
– Alltså jag kan inte ens minnas hur vi träffades, allihopa. Jag minns inte alls hur vi connectade från början (AN)
– Vi spelade på samma fest någon gång i Örebro. (AF)
– Det är en lite svårnystad bakgrundshistoria det här (AN).
– Ja, men anledningen till varför det är vi 11 är ju för att vi alla har en gemensam musikstil, trots allt. Jag menar, jag drar mig för att säga att vi är unika på något sätt, men inom Sverige är vi nog ganska så ensamma om det här. Vi blev ganska tajta ganska snabbt. (AF)
Men vad är det ni gör, vilken lucka fyller ni i svenskt musikklimat?
– SONO UNICA är ju verkligen inte bara en musikgenre, det är väl mer en känsla vi är ute efter. Den känsla du kan ha när du är i Barcelona en utekväll, exempelvis. Jämför man en vanlig technofest där med dem här hemma, både vad gäller folk och musikaliskt, så är det väldigt mycket som skiljer. Det är så stelt och trist i Sverige. Det känns som väldigt många ligger minst 10 år före oss. (AN)
Varför är det så?
– Jag vet inte, det är lite bajsnödigt i Sverige bara. Antingen står du och sniffar lim på konstiga svartfester eller så går du på Summerburst. Mellantinget finns inte. (AN)
– Vi åker ju iväg på lite resor med gruppen ibland, till England nån gång, Ibiza ibland. Och går man runt i Spanien exempelvis, hör man housemusiken lite överallt. I taxibilar, på gatorna. Det är ganska annorlunda, och man blir inspirerad av att nå fram med sin musikstil även i Sverige. (FF)
Vilka ställen just nu är ledande med det ni vill få fram i Sverige?
– Vi sitter ju på torsdagar och streamar sändningar från Bukarest och Cluj och klubbarna som finns där. Det är ju hur najs som helst. (AN)
– För min del skulle jag säga att Ibiza är det bästa stället. Där får man verkligen valmöjligheterna. (AF)
– Ja, där kan man lyssna på Paris Hilton men också få de lite mer minimala grejerna som vi gillar. (AN)
Det känns som att Ibiza har varit ledstjärnan jättelänge nu.
– Ja, det är fan sjukt. Det är Disney-land där borta fortfarande. (AN)
Men ni nämnde det ju själva, ni är 11 stycken i den här gruppen; hur olika viljor har ni och hur illa kan det gå?
– Självklart finns det olika viljor, men varför vi blev just 11 och varför det blev vi 11 var trots allt att alla siktade mot samma mål, omedvetet. Man tänker lite olika i vissa fall, men huvudmålet är nog detsamma för oss alla, och det är att skapa en grej vi kan vara stolta över. Och när vi haft samma grundmål har det varit ganska enkelt för oss att kompromissa när vi då och då haft lite olika tankar. AN
– Det är som bra med vår grupp är att alla i den vill fokusera på musiken, och inte namnet. Vi är inte ute efter att få uppmärksamhet genom vårt namn, utan genom musiken och vad vi gör (FF).
– Precis, hela upplevelsen.
Hur mycket spelar upplevelsen SONO UNICA in på det som är SONO UNICA? Bara efter den här stunden känns det som att ni försöker sälja in ett sammanhang.
– Så är det ju. Tar man Stureplan som exempel, så är allt bara kommersiellt där. Titta på Sturecompagniet eller Köket eller vad som helst där, de spelar ungefär samma musik. (AF)
– Det är som att hamna på McDonalds, du vet ungefär vad du får varje gång. Det vet du redan klockan 18 när du tar första ölen på kvällen. Du hamnar alltid på McDonalds. Men på våra fester vill vi alltid skapa något unikt, något som är ganska anti det mesta. (AN).
– Verkligen, och jag tycker också att ställena vi väljer att spela på - som Kaknästornet i somras och nu den här grottan vid jul - måste vara ganska unika. Inredningen är också viktig, från belysning till högtalare. Och jag menar, ingen av oss är ju klubbare från början, allt det här gör vi för att vi vill det. Det är bara passion som styr (AF).
– Om man tar eventet vi höll i Kaknästornet som exempel, så valde vi bort att hålla biljetter till våra närmsta vänner. Vi sa datum och tid, och nämnde när biljetterna skulle släppas, och så fick de söka upp det själva. (AN)
Berätta om Kaknästornet-gigget. Vilken typ av crowd kom?
– Det var väldigt blandat. Redan klockan 9 på morgonen stod det en ensam snubbe från Ukraina utanför och frågade: "Is this techno party?". (AN)
Hur hade han fått nos på det?
– Han hade sökt på Resident Advisor (onlinebibel för elektronisk musik) och kommit fram till oss på något sätt. Men jag tror att hälften av dem som kom dit kom dit för musiken, och visste liksom förutsättningarna. Det är sådana människor som varit på Ibiza och vet stilen. Medan den andra hälften kom dit och var mer överraskade. (AN)
Vad fick ni för reaktioner från dem?
– Oftast skitbra. Man kunde höra i flera veckor efteråt hur folk pratade om det, och var man ute en kväll på, exempelvis, Berns, så kunde det komma fram människor som sa hur grymt det var. (AN).
Får jag fråga hur ni har pitchade in idén hos Kaknästornet?
– Haha, vi har ju ganska bra koll på det där ändå, i och med att vi vet hur våra favoritklubbar arbetar. Vi är självklart inga PR-specialister, men vi bestämde oss för att använda oss av Resident Advisor i det fallet, och lägga ut biljetter där. (AF)
– Vi hade ganska tur också. Det kändes som att Kaknäs inte riktigt visste vad det handlade om. "Vadå ska ni ha fest här, det verkar konstigt", sa de, men vi fick köra. Och sen fick de ju smaka på lite grejer. Baren rasade under de första sekunderna, men å andra sidan slog vi ett slags 10-årsrekord fick vi veta. Baren har aldrig sålt så mycket förut. Så barchefen fick väl någon slags tumör. (AN).
– Vakterna frågade hur fan vi kunde få så många människor att uppskatta musiken så mycket samtidigt som de kunde slösa så mycket pengar vid baren. (AF).
– Vi vill ju inte bara ha de här technotrollen som står i neonkläder och sniffar lim, vi vill ha lite äldre människor, lite mer sofistikerade personer. (AN).
Vad är det som gör att ni ville träffas och få ut ordet om er själva?
– Vi har aldrig haft en tanke på att promota oss själva, men vi har känt på sistone att Facebook når ut till en viss del, sen tar det väl stopp. Och jag menar, den här ukrainska killen som hittade oss via Resident, det säger ju någonting. Det vore mest kul att se vad sådant här kan ge. (AN).
Det känns – efter sladdrig research – som att projektet springer ur ett slags missnöje mot det svenska utbudet överlag. Känner jag rätt?
– Ja alltså vi försöker ju vara ett alternativ till det som erbjuds idag, i alla fall. Och idag är det mycket som saknas. När vi hör orden "Open Air-fest" tänker vi på de fester som finns utomlands, som folk har lagt tid och kärlek på. I Sverige är Open Air någon som kör ut ett elverk och står under ett partytält och dunkar på. Det är ledsamt. (AN).
– Det finns en slags negativ inställning bland klubbägare, också. De säger "Näe, fyller du inte stället kan du inte ha fest här". De ska kapitalisera på ALLT. Och vi är motsatsen till precis det. Vi är väldigt prestigelösa i allt vi gör, och allt ska vara en fest och folk ska ha det bra. (AF).
Här kommer en liten utläggning: många musikgenrer får fäste på olika ställen under olika tillfällen. Den brittiska dubstepen har exploderat fram först nu på andra ställen än i just Storbritannien. Vilka vägar har er genre tagit och varifrån kommer den?
– Det finns en jävla massa producenter som är från Rumänien, av någon anledning. Men de i sin tur har fått mycket från Villalobos (chilensk minimaltechno-guru). Men det är väldigt svårt att pinpointa något specifikt land eller så, faktiskt. (AN).
Jag förstår det. Men om man tar avstamp i nuet då, var är den som störst och var har den hoppat de senaste åren?
– Det känns som att det alltid bollar mellan Spanien, Italien, England och Tyskland. Kanske Rumänien också. Men jag tycker fortfarande att det är jättesvårt att förklara varifrån allt kommer från början. (AF).
– Tittar man på producenter så är det Rumänien jag tänker på. När jag tänker på festerna så är det Spanien, Tyskland och Italien. (AN).
Hur mycket har, typ, Swedish House Mafia ställt till det för techno och house-begreppen?
– Jag tycker det är bra att de har spridit gospeln, såklart, och fått fler människor att öppna ögonen, men jag tycker Steve Angello smutsat ner techhouse-ordet lite. Rent teoretiskt har han väl rätt kanske, men jag har min syn på vad techhouse är. (AN)
Vad har Sverige för ställning inom EDM överlag?
– Producentmässigt ligger vi nog i toppen, vi är världsledande. Kolla bara på Avicii, han är verkligen överallt idag. (AN)
Vad händer under Avicii?
– Alltså, inom techno finns det massor. Sverige är fantastiska. Vi har liksom alltid funnits på kartan (AF).
Den 21 december kliver SONO UNICA in i grottan. Under eventnamnet Sono Unica Cave är det ett evenemang som följer den stig som vågar utmanar konventionerna.
– Det ska såklart bli jävligt spännande. Det är ju en asfet lokal. Eller, det är en grotta. Inte en grotta ute i skogen, men en källarvåning som är som en grotta. Liksom; bara lokalen i sig blir helt unik, men temat ska också bli ett slags "grott-dunk" har vi tänkt. Vi ska återgå till ett mörker igen, efter den ganska blommiga spelningen i somras. Det ska väl kanske sägas att varje venue vi spelar på är lite av en chansning. Det är inte många som varit i en grotta och lyssnat på rumänsk techno. (AN)