KRÖNIKA: Det här med att välja

(Arkivbild: Xenia Kriisin på Stora Teatern)

De sitter alltid till stängningsdags. Utanför den lokala matbutiken, med varsin urdrucken kaffemugg i papp framför sig, och huvuden vinklade uppåt. Mot förbipasserande individer med tjocka halsdukar, egna liv och grönvita kassar så fulla att plasten nästan ger vika.

Vi har alla hemlösa – eller vad vissa delar av samhället på ett klassiskt avhumaniserande sätt har kommit att benämna som tiggare – runt omkring oss. Människor som handlöst har ramlat igenom skyddsnätet.

Göran Persson myntade någon gång i mitten av nittiotalet begreppet "social turism". Nu är det 2013. Utanför, ett december så milt att det tycks vilja säga oss att växthuseffekten faktiskt är ett reellt hot. Genom Europa rasar den högerextrema vinden som en taggig orkan. Och föreställningarna om att vissa människor kommer till vårt land och likt bidragsparasiter bara suger i sig vår praktfulla välfärd, lever i allra högsta grad kvar. Sverigedemokraterna har till och med gjort sig till landets tredje största parti genom att profitera på denna vidriga illusion.

Vi 800 som trängs inne i Annedalskyrkan denna tisdag är bara ett av alla bevis på vilken ren felaktighet ovanstående antagande egentligen är. Människor sitter nästan på varandra, så fullknökade är bänkarna. Ett dovt sorl tar sig runt mellan väggarna, en enorm avbildning av Jesus hänger bakom scenen. Ljusen brinner. Vad vi har samlats för ikväll är en julkonsert som vardagshjältarna Elin Hedman och Malin Nordström i samverkan med Stadsmissionen har uppbådat, till förmån för hemlösa EU-emigranter och tredjelandsmedborgare. De som kom hit, och föll igenom. Vad som manifesteras framför våra ögon är också en enhällig, bultande vilja att försöka bekämpa några av de fördomar som har slagit rot i det svenska, kollektiva medvetandet. Några av de ting vi ofta inte ifrågasätter. "Stämmer det att alla pengar som ges till hemlösa går till kriminella, utländska organisationer? Nej.".

Själva evenemanget i sig bjuder en hel del fantastiska ögonblick. Som när Jens Lekman med en vansinnig tonsäkerhet trycker refrängen i Shirin, som handlar om hans kära hårfrisör, så högt och så starkt att natthimlen tycks darra. Som när Steget först tolkar Joni Mitchells River med en imponerande värdighet, och sedan låter oss ta del av en alldeles ny låt – som även den lämpar sig helt fantastiskt i sammanhanget. Som när Alice B sjunger om Brunnsparken, när Xenia Kriisin vidgar strupen och detonerar en enda lång röstmässig atombomb.

Och alla de artister som är här, en eloge till er. Jag hör ofta folk hävda att konstnärer, främst då de som har rönt någon form av framgång, inte har någon skyldighet att visa sig som bra förebilder, inte har något ansvar att axla. Och givetvis skall valfrihet existera. Valfrihet är fundamental. Men ni som ändå reser er upp, som harklar er. Ni behövs. Hela tiden. Och ni förändrar, trots att dessa tider tycks gå i en mörkare nyans, trots att världen andas tyngre. Ni förändrar. 

Som offentlig person, och då i detta fallet konstnär, ställs du nästan alltid någon gång framför vägskälet – att aktivt ta ställning. Du kan vara Jason Diakité och köra en kniv in i hjärtat på nio miljoner individer samtidigt som du sträcker upp ditt pass. Eller så kan du vara Jenny Wilson och förargas så mycket över samhällets oförrätter att din skiva nästan fattar eld.

Du kan välja att, i kraft av att vara en offentlig person, i kraft av att du har folk som faktiskt lyssnar på dig och därmed även sitter på en viss makt, ta del i att försöka få bort människor från gatorna. Du kan sjunga jullåtar i en kyrka. Eller så kan du välja att inte göra det.