Det är premiärhelg för filmen Gentlemen – vi pratar musik med skådespelaren Ruth Vega Fernandez.
I helgen är det premiär för filmatiseringen av Klas Östergrens klassiska roman Gentlemen. I en av huvudrollerna finner vi Ruth Vega Fernandez och nu i december är hon vår Finalen-intervju. Läs om skådespelerskans förhållande till musik, vilken soundtrack som passar hemstaden Paris och vad som får upp henne på dansgolvet.
Kommer du från en musikalisk familj?
– Ja, båda mina föräldrar var väldigt musikintresserade, unga och festglada, så det var mycket sena nätter och hög volym på vinylerna hemma. Pappa hade en väldigt eklektisk musiksamling med flamenco, jazz, rock … mycket fusion också såklart, det var ju 70-tal och de var hippies.
Vilken musik är du uppväxt med?
– Alla genrer blandades fördomsfritt och skivspelaren snurrade ständigt, tystnad var inget vi körde med hemma. Några specifika plattor var Paco de Lucias samarbeten med Camaron, en av Spaniens absolut största flamencosångare, samt hans liveskiva Friday Night In San Francisco tillsammans med Al Di Meola och John McLaughlin. När jag kom upp i tonåren lyssnade de mer på Bowie, Prince, Stevie Wonder, Lou Reed och Cat Stevens. Jag tycker nog päronen hade väldigt bra musiksmak.
Vilken var den första skivan du köpte själv?
– Lady Sings The Blues av Billie Holliday. Hade sett filmen där Diana Ross spelar Billie och upptäckt hennes musik hos pappan till en skolkamrat. Blev helt tagen, och spelade in allt på band hemma hos dem. Lyssnade sönder bandet och lyxade till det med att köpa skivan istället. Jag var runt tolv kanske, och kände igen mig i hennes ensamhet, utanförskap och kamp. Det var den perioden i livet, när man är ledsen, melankolisk och undrar var man är på väg. Jag slungades dessutom mellan massa kulturer och kontext, så hon blev en stor tröst. Det var ju mer synd om henne än om mig.
Vad spelar musiken för roll i nya filmen Gentlemen?
– Huvudrollen. Mattias Bärjed, som även gjorde musiken till Upp Till Kamp och Call Girl, har gjort ett fantastiskt score. För jazzbiten står Jonas Kullhammar. De har med sig några av Sveriges bästa musiker; Goran Kajfes, Martin Hederos, Torbjörn Zetterberg, Magnus Carlson, Ludwig Dahlberg, Per Ruskträsk Johansson.
Vilken musik får upp dig på dansgolvet?
– Tung soul, fläskig funk, porrig hiphop, gammal R&B, latin grooves, tango, rock, vals … cad fan, allt som är bra och berör kroppen från halsen neråt. Jag älskar att dansa.
Du bor numera i Paris. Vilken artist personifierar den staden?
– Jag tycker nog chanson som genre personifierar staden mer än en enstaka artist. I Frankrike har texten och framförandet av den alltid varit det viktigaste. Men jag skulle till exempel kunna säga Serge Gainsbourg, för han fullkomligt osar Paris. Han var otroligt kultiverad men ännu mer nonchalant, otroligt elegant men ännu mer vanvördig. Inte fruktansvärt vacker men otroligt sexig. Dandy och provokatör och fullkomligt opolitiskt korrekt. Men även hiphopgruppen NTM och framförallt låten Paris Sous Les Bombes representerar en annan och väldigt stor del av vad Paris är för mig.
Vad lyssnar du på idag?
– Marie Modianos skiva Ram On A Flag, väldigt melankolisk och poetisk. Sen lyssnar jag mycket på Singtank och deras senaste, Ceremonies, som är lite Bowie-mörk och dystopisk, lagom till vintermörkret. Min sambo spelar med dem och det är härligt att ha vänners musik i lurarna när man är borta hemifrån och reser så mycket som jag gör.
Finns det någon låt som du har extra personlig anknytning till?
– Déshabillez-moi av Juliette Greco. När jag kom till Paris lärde jag mig mycket franska genom att se på Nouvelle Vague-filmer och lyssna på chanson française. Greco hör till tungviktarna i genren tillsammans med starka och självständiga kvinnor som Piaff och Barbara. De tog för sig, vägrade den konventionella kvinnorollen och skapade sin egen väg. Greco hade dessutom den mycket yngre Gainsbourg som älskare och var mer mentor än musa åt honom. I låten beskriver hon släpigt och förföriskt hur hon vill bli avklädd … "först med blicken, sedan långsamt, med delikatess, bit för bit" … för att avsluta med att strängt beordra snubben att klä av sig själv.
Vilken musik ska spelas på din begravning?
– Skivan I've Got My Own Hell To Raise av Bettye LaVette. Gospel är den kyrkmusik som gör mig lyckligast. Det är tro med lust och kött. Groove helt enkelt. Sedan är ju skivans titel och tema oemotståndligt. Att på en begravning få folk att känna kraft, livslust och dansglädje känns som ett grymt "way to go".
