GAFFA pratar wonky-pop, Arkiv X och spontana hotellrumskonserter med Sverigeaktuella Manchester-gruppen Egyptian Hip Hop.
Brittiska bandet Egyptian Hip Hop spelar 21 februari,på Pustervik i Göteborg och dagen efter på Södra Teatern i Stockholm. Gruppen gav under hösten 2012 ut sitt debutalbum och har väntat ungefär ett år på att få komma ut och spela igen. Inför Sverige-besöket är Egyptian Hip Hop mer än redo och energin är på topp. GAFFA ringde upp sångaren Alex Hewett.
Brittiska NME beskrev att Good Don't Sleep-skivan är full av Wonky-pop, hur skulle du beskriva den?
– Den är nog lite det. Det är dåsig pop tror jag, eller den är full av allt möjligt egentligen. Svårt att summera.
Hur blev ert debutalbum slutligen till, två år efter ni gav ut första er första EP?
– Vi fick ett skivkontrakt och spenderade sedan ett år med att i stort sett se till att vi hade material som vi så småningom kunde spela in. Vi spolade ungefär ut idéer och gjorde det vi kunde för att följa dem. Jammade en hel del och ibland satt vi bara i våra sovrum och jobbade.
Hur känns det att komma till Sverige och spela?
– Förhoppningsvis blir det riktigt roligt. Vi har inte spelat så många gigs det senaste året, så det kommer att bli en stor kontrast till de vanliga aktiviteterna. Annars skriver jag mest musik och ser på Arkiv X ibland, det är ungefär så galet det blir.
Vad är din syn på svenskar?
– De känns riktigt grymma. Jag träffade en svensk tjej under en kort period och hon var riktigt cool. Så det kommer bli roligt att träffa alla svenskar.
Vad förväntar ni er av publiken?
– Jag vet inte riktigt. Vet inte hur live-musik upplevs hos er, men om allting går enligt planerna kommer förhoppningsvis alla att ha en grym stund. Vi kommer försöka vårt bästa, men ibland har man otur på något vis.
Vad är ert galnaste konsert/turné-minne?
– Vi spelade på ett hotellrum en gång, det var helt galet roligt. Vi skojade omkring och hade alla möjliga sorters människor där, grymt kul. Det var efter vi hade spelat vår festivalkonsert som vi tog upp alla saker på rummet och började lira. Alla våra grannar och folk från festivalen började dyka upp, men jag gissar på att vi spelade ganska så högt. Det var helt sjukt!
