Det var The National här, där och överallt när kvintetten presenterade sitt sjätte album på hotell Michelberger i Berlin. GAFFA träffade bandet på hotellets bakgård och pratade med dem både under officiella former och senare även över ett par kalla.
I stadsdelen Friedrichshain, ett stenkast från Kreuzberg och East Side Gallery, den sista kvarlevan av den historiska muren, börjar klockan närma sig midnatt och på hotellets fasad hänger en stor banderoll med texten "Trouble will find me". Titeln på The Nationals kommande album. Kort sagt finns det The National på allt. Allt från posters och affischer på väggarna till videor, intervjuer och filmklipp på hotellets många tv-skärmar – klipp som också automatiskt dyker upp när hotellrummets tv sätts på. Kvällens höjdpunkt var bandets intima utomhuskonsert på hotellets lilla bakgård. Tur att man inte glömt sin jacka eftersom våren låtit vänta på sig, men det fanns varken regn eller snö i luften över Tysklands huvudstad denna kväll. Goda förutsättningar och en härlig stämning också under den officiella intervjun som ägde rum i ett typiskt bandrum på hotellet, ett rum inrett med sex våningsängar, ett långbord och ett minikök.
Stadig ström av ord
Trouble Will Find Me är The National som man känner dem, mörkt, lockande och intensivt, och med ett bombardemang av ord där Matt Berningers karaktäristiska baryton får jobba på övertid när långa strofer skall erinras från scenkanten.
Matt Berninger: Haha, ja, det kan du ha rätt i, det blir lite av en rutin eftersom jag har så dåligt minne. Jag vet inte vad som hände med mig på den här skivan. normalt fokuserar jag på att hålla texterna enkla och begränsade men inte den här gången, jag kunde helt enkelt inte stoppa mig själv, men jag måste säga att jag har njutit av processen mer än någonsin.
Som alltid med The National och Matt Berninger går texterna djupt och kretsar inte bara kring livets glädjeämnen. Till exempel sjunger han på det nya albumets öppningslåt I Should Live In Salt "i'm going through an awkward phase", till vilken Aaron Dessner kortfattat kommenterar, "Han har alltid befunnit sig i en besvärlig fas". På det aktuella albumet kretsar man både vitt omkring och nära inpå, och får stifta bekantskap med personer som Joe, Davy, Jenny och Jennifer. Kanske närmare inpå än någonsin på sångaren som är känd för likväl sina dystra skildringar, som sitt sinne för humor.
Matt Berninger: Det finns alltid de mörka sidorna som är en del av tillvaron som ofta måste bearbetas. Långt ifrån allt är självbiografiska betraktelser men allt grundar sig självklart i någon form av emotionellt tillstånd som jag själv kan referera till. Flera karaktärer är påhittade men rymmer både mig själv och flera andra personer. Jag tror att namngivningen kan göra att man känner sig bunden till texterna på ett annat sätt, fiktiva eller inte. Min bästa väns fru heter till exempel Jennifer och en dag kom min kompis till mig och undrade "Hur kommer det sig att du skriver så många låtar om min fru?"
Morrissey och Orbinson
Det påföljande skrattet illustrerar väl att trots Matt Berningers allvarliga och djupa sida finns humorn och förmågan att leverera punchlines alltid nära till hands. På det nya albumet har han både "namedroppat" några favoriter i texterna, Nirvana, Beatles och Morrissey och låter sig inspireras av en avliden ikon med tjocka linser.
Matt Berninger: Det var inte min ursprungliga plan men det slutade med att jag refererade till flera artister jag älskar som till exempel Morrisseys Bona Drag. Jag respekterar honom för att han står fast vid sina principer. Jag är inte själv vegetarian men har respekt för en man som håller så starkt på sin tro och åsikter. En annan som inspirerat mig enormt mycket denna gång är Roy Orbinson som skrev de skevaste och märkligaste låtarna, men höll sig fortfarande inom popramen.
Balans och acceptans
På Trouble Will Find Me behandlas ämnen som demoner, döden och besatthet, men samtidigt märker man också av ett lugn och en stillhet.
Scott Devendorf: Det känns som att vi inte längre behöver gå ut och bevisa något, vi har kommit till en punkt där vi har en rätt stor publik som känner oss, och uppskattar det vi gör. Det har gett oss en ny sorts lugn och glädje och jag upplever det som att det har stärkt vår interna kemi och även gett oss en ny självtillit. Du vet, vi har haft konserter då det inte kom någon alls, och nu har vi uppträtt på Hollywood Bowl, Glastonbury, Roskilde och flera andra fantastiska ställen. Det är något som vi värderar och jag tycker att vi befinner oss på ett bra ställe idag. Mycket tack vare kvalitet och hårt arbete, vill jag tro, men man ska heller inte underskatta ett begrepp som tur!
Aaron Dessner: Saker har växt fram från grunden, från gräsrotsnivå, från mun till mun, där flera gradvis har tagit till sig ban- det och våra låtar.
Och så har ni levererat några hits efterhand, som Fake empire och Bloodbuzz ohio.
Aaron Dessner: Jag vet inte om jag skulle kalla dem hits men det verkar som att det finns några låtar på de olika plattorna som uppnår en sorts hymnaktig kvalitet.
Jag vill kalla Bloodbuzz ohio en hit, jag hörde den till exempel på radio igår, tre år efter att den kom ut.
Aaron Dessner: Tja, ja, kanske. Det är en nostalgisk kärleksförklaring till staten som vi ursprungligen kommer ifrån och den hårda väg flera familjer och organisationer har gått under de senaste åren. Inte minst efter att finanskrisen härjat, det har varit lite en av en "bloodbuzz".
Handskakning med presidenten
Och så har vi Fake empire, som en viss person använde i sin valkampanj.
Scott Devendorf: Ja, de använde en instrumental version i Obamas första kampanj, det var en stor ära.
Aaron Dessner: Vi ville egentligen inte vara ett politiskt band, men George W. Bush gjorde oss till ett.
Scott Devendorf: Det är många saker som skulle kunna vara bättre, men med ämbetets skyldigheter och möjligheter taget i beaktning, tycker jag att Obama gör det imponerande. Vi har spelat för och stöttat honom i båda presidentvalen och har träffat honom vid båda tillfällena. Det har varit stora ögonblick, det ska jag inte sticka under stolen.
Matt Berninger: Han är riktigt trevlig men jag lade märke till att han kallade oss The Nationals. Så, med handen på hjärtat, tror jag inte han har vår musik på ständig rotation i högtalarna i det ovala rummet.
Svenska sweethearts
Innan The National på riktigt tog fart arbetade Matt Berninger med webdesign för det svenska företaget Icon Medialab – där också Scott var anställd – bland annat på huvudkontoret i Stockholm där han var utstationerad under en längre period. Enligt Aaron och Scott hade sångaren horder av svenska älskarinnor. Ett uttalande Berninger skrattande försöker nedgradera, men dock inte avvisar.
Matt Berninger: Jag vill inte rätt ut säga att jag hade horder av svenska älskare, under tiden dejtade jag väl två kvinnor under olika perioder, och nu är det minst tio år sedan. Jag tillbringade bland annat mycket tid i Mjölby. Jag hade en skön tid i Sverige och tycker det var ett fantastiskt ställe, inte minst det starka ljuset och att alla så snart våren kom var ute hela tiden. Jag älskade att vara i sverige. På det hela taget känner jag att det finns ett särskilt band mellan vår musik och Skandinavien som helhet men jag vet egentligen inte varför. Men det verkar som att folk i Skandinavien knyter an till musiken på en emotionell nivå på ett annat sätt än många andra ställlen, och det är fantastiskt att uppleva som band.
"Jag dricker för mycket vin"
Matt, jag ska hälsa från min redaktör som är lite orolig för din hälsa. Han har sett The National tre gånger och under alla konserter har du druckit en hel flaska vin på scenen. På High Violet turnerade ni 22 månader och om de förädlade druvorna glider ned lika lätt utanför scen så kan det blivit en del flaskor i längden. Ni har också behandlat ämnet i låten All The Wine. Har vi ett problem här?
– Well, hälsa dina kollega och säg tusen tack för omtanken. Jag har inget bra svar och min fru har poängterat detsamma. Det är riktigt att jag ibland kanske tycker om vin lite för mycket, och ja, jag dricker för mycket vin. Men det du ser på scenen är min värsta sida. Det är lite för att komma över den värsta scenskräcken, men annars tar jag, på det stora och hela, det relativt lugnt. Faktiskt så är jag den i bandet som är minst rock'n'roll och efter en bra konsert tar jag det helst lugnt och slappnar av, snackar med trevliga människor och lägger mig relativt tidigt, märk väl utan att tömma minibaren på hotellet.
