''Vår gitarrist var alldeles för borta för att spela''

Idag lirar Bobby Gillespie och grabbarna i Primal Scream loss på Debaser Medis, Stockholm. För att komma i rätt stämning kan du ju läsa recensionen av senaste plattan More Light eller så ger du dig i kast med telefonintervjun här nedan, som GAFFAs Sarah van der Stad gjorde med herr Gillespie, där han tar tillfället i akt att be Sverige om ursäkt.

Hej Bobby. Hur är läget?

– Bra tack. Jag sitter på kontoret på vårt skivbolag och äter sushi. Det är rätt mycket just nu innan skivsläppet.

På tal om skivsläppet. Jag skulle vilja fråga dig om singeln 2013 och den kritik som du i och med den låten har riktat mot ungdomskulturen.

– När jag säger ungdomskultur så menar jag kulturen i allmänhet, inte specifikt ungdomar. Jag kritiserar inte unga människor. Det verkar bara som att det finns en generell brist på insikt och radikal ilska i vår kultur. Hela världen blir successivt mörkare. Vi går baklänges och det verkar inte finnas någon inom konsten som utforskar det ämnet. Så det jag egentligen vill göra med låten är att rikta kritik mot bristen på insikt, inte bara i ungdomskulturen utan i kulturen generellt.

Hur tror du att man kan få människor att reagera mer?

– Jag vet inte. Jag kan bara göra konst om det. Det krävs någon slags politisk medvetenhet.

Vad har du för minnen av Sverige?

– Jag kommer ihåg att Primal Scream en gång gjorde en av de värsta spelningarna i Sverige. Det var i Göteborg 1994 och jag vill gärna be om ursäkt till alla som var där.

Varför, vad hände?

– Åh, jag vet inte. Vår gitarrist var alldeles för borta för att spela, det var en katastrofspelning. Och jag tror att jag gick ut efter spelningen och bad om ursäkt till alla fansen. Jag sa att de skulle få sina pengar tillbaka om de ville det. Natten innan var vi i Stockholm och gjorde ett ganska dåligt gig också för att jag var för full. En vän som var på den spelningen berättade att jag hade gått upp på scenen med en vinflaska och bara ramlat rakt ner i orkestern. Innan jag ens hade börjat sjunga.

Tycker du att man som artist har ett ansvar gentemot sina fans?

– Nej, det enda man har ansvar för är att ge publiken en bra konsert. Folk köper biljetter för att se Primal Scream och då måste Primal Scream ge dem en bra show. Vi har inget moraliskt ansvar eller så. Men vi vill ju vara det bästa band vi absolut kan vara och på våra konserter vill vi att folk ska må bra och ha roligt.

På albumomslaget är det en bild av dig där du håller upp fingrarna som en djävul omgiven av blommor.

– Ja. Det är som att jag är fast mellan mörkret och ljuset, mellan det goda och det onda. Det skulle kunna vara Lucifer. Lucifer betyder morgonstjärna och är en ljusbärare men Lucifer var också en fallen ängel.

Hur kommer det sig att ni döpte skivan till More Light när låtarna är så mörka och arga?

– Det är en mörk skiva, den är arg och har mycket smärta i sig. Den handlar om personer som befinner sig på en mörk plats i livet. Och man måste prata om sådant för att bli av med det annars kommer smärtan att förtära dig och du blir som besatt av en demon. Det var därför jag valde att kalla albumet More Light, jag tycker att vi borde bringa mer ljus på sådant, om du har sår, om du har blivit hjärtkrossad, om du befinner dig i smärta. Världen behöver mer ljus.

Pratar du även om drogmissbruk?

– Ja, en sådan resa kan starta i ett drogmissbruk. Du vet, självanalys. Jag tror att det finns många anledningar till varför någon blir en drogmissbrukare. Du kanske upplever en stor smärta och försöker döva den med droger. Men om du inte pratar om det och håller det gömt då kommer de känslorna alltid att vara där och växa och ta mer kontroll över dig.

Då tänker jag genast på låten Walking The Beast från den nya skivan.

– Den handlar om en person som jag älskar väldigt mycket och som jag sett lida väldigt mycket. Och jag upplevde smärtan själv för att jag kunde se hur ont min vän hade. Låten grundar sig i empati för andra människor. Jag tror att om du är sårad kan du också se den smärta som andra personer upplever. Det kallas empati. Du vet? Eller ja, du vet ju det! Fan, förlåt.