Här är historien bakom omslaget till indiedrömmarnas debutalbum.
Vem: Kalle Magnusson, Studio Pop.
Var: I taxin tillsammans med Peter Saville
Vad: Postiljonens debutalbum
Vad hade du för tankar med albumomslaget till Skyer?
– Jag ville göra något, som likt Postiljonens musik, kändes nytt och modernt, men samtidigt hade en klar vink till pophistorien. På ett personligt plan handlade det också om att pusha mig själv lite längre, att göra något som jag inte brukade göra.
Hade du fått några direktiv från bandet?
– När vi började prata om omslaget så hade de en idé om det skulle hända något oväntat, att det skulle vara svårt att förstå exakt vad det är som händer … Två ledord skickade de med: "sparkly" och "real". Jag hade inte en aning om vad det betydde men förstod känslan de var ute efter till 100 procent. På många sätt var det nog en perfekt brief om jag tänker efter. Utmaningen var att det inte fanns något grafiskt att bygga det runt, ett motiv eller liknande, och att bandet själva inte ville vara med på bild.
Vad inspirerade dig?
– Jag har alltid gillat omslagen från sent 80-tal och tidigt 90-tal. Där finns en otroligt lekfull period, när Photoshop-effekter och knasig typografi exploderar på grund av att de första hemdatorerna blir populära. Motsägelsefullt nog är jag ofta galet noggrann med just det typografiska, att allt ska vara symmetriskt rätt, och att inte låta knasigheter få för stor plats. Kanske är det mixen av de två infallsvinklarna som syns i det jag gör. Men i slutändan hamnar jag ändå alltid bredvid Peter Saville i taxin på väg tillbaka. Hans mer färgglada 80-tal och Julian House grymma kollage-byggen kan nog vara en bra fingervisning över vad som verkligen inspirerade mig till Skyer-omslaget.
Hur brukar du gå tillväga när du gör liknande jobb?
– Jag gör mycket omslag och visuella identiteter till artister, och ofta finns det en bild eller ett koncept att utgå ifrån. Eller ett ansikte. I det här fallet fanns bara abstrakta ord om drömmar. Så Postiljonens omslag blev ett kollage bestående av fotografier från resor jag varit på. Spår från USAs västkust, Sydafrikas atlantkust, Indiens ensammaste sandstränder och Sjællands norra udde ska gå att urskilja. 68 lager finlir, och sen bara kötta på ett stort "P" över allt. Jag fick verkligen gå det digitala kollaget på djupet, och det var en intressant process för mig som vanligtvis jobbar med färre komponenter och enklare uppbyggnad.
Är det viktigt att det känns som att designen på omslaget och hur skivan låter hänger ihop?
– I det här fallet tycker jag verkligen man kan höra Postiljonen när man tittar på omslaget. Men egentligen tycker jag den kopplingen är överskattad.
Omslaget visar en ganska typisk stadsmiljö, om än i mycket mer drömska färger, men så ser man mannen som gör någon form av akrobatik i bara småbyxorna, vad är tanken med honom?
– Det oväntade, en galning som får oss andra att behålla sansen. Ett nyp i armen som får oss att vakna… eller som tvärtom förstärker overklighetskänslan ytterligare? Lite som dvärgen i Twin Peaks … eller saxofonen i Atlantis.
