Konsertrecension

Postiljonen : Baren, Emmabodafestivalen

Postiljonen

Baren, Emmabodafestivalen

En drömpopvåg som inte når fram.

Jag kommer ihåg det exakta ögonblicket när jag trodde det var över för mig och min kärleksrelation till genren chillwave. När Washed Out släppte uppföljaren till Life Of Leasure blev allt så mycket chill och wave att jag nästan kvävdes. Efter en lång period där jag hade gått hand i hand med allt vad drömpop hette, insåg jag att något höll på förgöras framför ögonen på mig. Genren har den effekten ibland. När den porlar och svävar iväg blir den ogreppbar och också helt utan kraft. När den vågar möta moll och släpper in demonerna mellan sprickorna blir den ofta fantastisk. 

Postiljonen, en svensk-norsk drömtrio, har gjort ett snabbt och starkt avtryck i svallvågorna av allt det som kom att förändra genren i slutet på förra decenniet, och deras finaste bit Atlantis låter som den bästa föreningen mellan M83 och Washed Out man kan tänka sig. Men tyvärr försvinner nästan allt det som gör Postiljonen så bra i intrycket de ger. Det är när jag ser att den interna tävlingen "se så oberörd ut som möjligt" fortsätter bland indiebanden som jag på riktigt blir brydd över 00-generationen. Och när jag känner att något inte är på riktigt.

Jag står där och tänker i alla fall på Percy Tårar-sketchen när Popsicle förlöjligas under en smärtsamt rolig minut. Andres Lokko, Schyffert och Robert Gustavsson står lojt och avmätt och hamrar gitarr på samma sätt som en hel generation av indieband nu gör det. Alla i inslaget bär påklistrade ögonglober och det är både elakt och träffande. Men jag tänker på den. Inte för att Postiljonen saknar glöd eller energi, men för att de känns poserande.

När de två killarna turas om att gå fram och kyssa sångerskan – gång på gång – under den nästan timlånga konserten ser jag bara ett bohemiskt positionerande. Kanske är det min uppfattningsförmåga som sviker, men jag kan inte komma ifrån den. Inte ens avslutande Atlantis – som i sig låter lika bra live som på skiva – kan få mig att känna mig uppfylld av ett av 2013 års finaste popband. Synd på en spelning som jag trodde skulle lämna spår efter sig. Synd på fin sommar. 

VILL DU LÄSA MER?

Bli medlem och få full tillgång till allt innehåll på Gaffa.se

Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 39 kr. / månad.

  • Full tillgång till allt innehåll på gaffa.se
  • Möjlighet att avaktivera annonser på gaffa.se
  • Rabatt på biljetter till utvalda konserter och festivaler
  • Tillgång till GAFFAs tidskriftsarkiv med över 150 tidningar

Skapa din profil


    Redan GAFFA+ medlem

    ANNONCE