Kobra-profilen pratar fransk punk och när han såg Nirvana – som förband.
Kommer du från en musikalisk familj?
\r\n
– Min pappa är autodidakt, spelade både dragspel och piano. Och min farfar var stumfilmspianist i Munkfors. Sen har jag en svåger som är trummis och en som är gitarrist, och syskonbarnen är popstjärnor i First Aid Kit. Själv hade jag en del dåliga band i tonåren, det var i postpunkeran. Ett hette Bedrövligers och var bedrövligt. Senare hade jag även ett halvseriöst popband som hette Tingaling, och även ett metalband. Jag var alltid sångare.
\r\n
Du har sagt att böcker, film och musik var räddningen under din uppväxt.
\r\n
– Musik har alltid varit en humörreglerare för mig. Är jag nere så lyssnar jag gärna på något som tar mig ännu längre ner. Som Joy Division och annan depprock. I tonåren flyttade vi från England till en liten ort utanför Örebro, och jag hade inte mycket gemensamt med de andra. Alla pengar jag tjänade på sommarjobben på Posten och på bondgårdarna i trakten gick till att köpa skivor.
\r\n
Hur mycket skivor har du egentligen?
\r\n
– Det är nog ett par tusen vinyl, 5 000 CD kanske och drygt hundra boxar.
\r\n
Vad lyssnar du på när du kommer från jobbet och vill slappna av?
\r\n
– I somras var det mycket Wilco. Sen gick trummisen i Devo bort, då kollade jag upp allt med dem. Sen har jag haft en garage/punk-period nu på sistone. Mycket ny fransk punk från Strasbourg och Metz. Ett band som heter The Anals. Ett annat som är bra är Teledetende 666.
\r\n
Vad betyder musik för dig?
\r\n
– Framförallt kan den förstärka och fördjupa humöret. Man kan manipulera sig själv. Bara man slår på Cayucas, som låter som Beach Boys korsat med Vampire Weekend, så kommer sommarkänslan direkt. Sen kan jag bli jättelarvigt lycklig av Black Sabbath tunga låtar på den nya skivan. Det handlar om känslor väldigt mycket.
\r\n
Vilken är din största musikupplevelse?
\r\n
– Jag och min fru såg Jeff Buckley tre gånger på en månad, först i London, sen på Glastonbury och sen i Stockholm. Vi blev båda två tokigt förälskade i den mannen. Sen är det kanske larvigt journalistiskt att tycka det är häftigt att ha sett Nirvana som litet förband till Tad. Nick Cave är annars den artist jag sett flest gånger. En spelning på Södra Teatern i samband med No More Shall We Part gjorde mig helt uppfylld.
\r\n
Har du någon drömintervju du skulle vilja göra till Kobra?
\r\n
– Det kan vara svårt att intervjua någon man ser upp till. Det finns alltid en risk att de faller från sin piedestal, och det kanske man inte vill. Men Bobby Gillespie från Primal Scream vore intressant. Det är imponerande vilken ambitiös skiva de gjort i år. Sen vore det kul att intervjua Grant Hart, som med The Argument gjort musik av John Miltons Paradise Lost. Det är också en härligt ambitiös platta. Men förmodligen svårt att göra teve av.
\r\n
Finns det någon musik du skäms för att du gillar?
\r\n
– När jag var yngre var jag hård i mina åsikter. Det var absolut förbjudet att lyssna på det som var minsta kommersiellt. Nu tror jag man kan hitta något bra i varje genre. Det går inte avfärda vare sig Eagles, Gilbert O'Sullivan eller One Direction ... jag kan även sätta på hopplös fusionjazz. Det är inte särskilt kreddigt va?
\r\n
Vad får upp dig på dansgolvet?
\r\n
– Just nu någon schysst garagerock. Eller electronic body music, det fungerar alltid. Det har kommit mycket bra dubstep på sistone också, det kan också vara fantastiskt dansant.
\r\n
Finns det någon musik du inte tål?
\r\n
– Mitt liv skulle vara så mycket lättare om jag gillade mina barns musik. Melodifestivalen och One Direction ... Sen går det fem år och man inser att det är rätt bra i alla fall. Generellt är jag lite ospecifik och bred tror jag ... Jag kan lyssna på det mesta.
\r\n
Vilken musik ska spelas på din begravning?
\r\n
– Boards Of Canada kanske. Det låter lite som en gammal rulle. Stämningsfullt och vackert.
\r\n
Om du fick välja en artist som skulle göra en låt om dig, vem skulle det vara?
\r\n
– Mark E. Smith från The Fall. Låten skulle vara ärevördig och handla om en kulturjournalist som trodde han kunde göra skillnad. Den kunde heta TV Fake.