VECKANS VINYL: Här är historien om Uncle Tupelos ''No Depression''.
Jill Johnson har fått oss att börja prata country igen. I hennes förträffliga serie Jills Veranda fick vi följa med diverse mer eller mindre kända artister på upptäcktsfärd i Nashville och det pratades gammal musik av gamla hjältar. Johnny Cash, Willie Nelson och så vidare. På vägen fick vi till oss en något färskare artist vid namn Doug Seegers, men han lät också gammal, ärrad. Med en stackars tand kvar i käften tog han oss tillbaka till rötterna, återigen.
Med veckans vinyl väljer jag att spola tillbaka men ändå framåt i country-sammanhang. Till när den alternativa diton växte upp och så sakteliga tog över våra sinnen. Det hände i en studio i New England, USA.
Jay Farrar, Jeff Tweedy och Mike Heidorn hade inga pengar men de bar på glöden. Som så många andra historier börjar denna i ett garage, där trion harvade runt med sin punkrock och sina covers utan att någon annan brydde sig nämnvärt. Men när bandet senare kom att upptäcka Green On Reds cowpunk och Jason & The Scorchers countryrock var det som att vakna ur en koma. Detta var rätt väg att vandra. Gruppen bytte namn från The Plebes till Uncle Tupelo, anammade sina rötter i punkrocken men lät countryns melankoli ta plats.
När No Depression var inspelad i Fort Apache Studios, till en kostnad av 3 500 dollar, kunde Jeff Tweedy och hans vänner lyssna in sig på texter där det romantiserades fritt inom ämnena alkohol, småstadstristess och arbetslöshet och dessa omfamnades av råa, ibland nästan aggressiva toner. För bandet kanske det inte var någon större grej, men den här debuten var unik i sitt slag. Den var en ny standard för hur alternativ country kunde och skulle låta. Det tydligaste beviset är att albumtiteln också kom att bli titeln på ett månatligt magasin som fokuserade just på den allt mer virila country- och americana-scenen. Tidningen No Depression kickade igång fem år efter Uncle Tupelos debut, 1995. Från tidningshåll har det också bekräftats att Uncle Tupelo inspirerade stort till magasintiteln, likaså The Carter Familys låt No Depression In Heaven.
Det är svårt att släppa titeln No Depression. Ser man dessa två ord bredvid varandra är det som att titta rakt mot en desperat gestalt, som intalar sig själv att det finns en annan väg att gå, låt inte de mörka tankarna ta över och vinna. Det finns något amerikanskt över det. Idén om det stora självförtroendet och känslan av att alltid övervinna rädslorna. Den där fasaden. Pillar du lite faller allt sakta isär som en porös vägg. Därför passar titeln in så ypperligt när man ser till innehållet, för även om de ämnen Jeff Tweedy och Jay Farrar behandlar i musiksammanhang kan placeras i facket rock'n'roll-klyschor fanns det något som skavde; en osäkerhet som bara två 23-åringar kunde leva mitt i och samtidigt förmedla. Musiken pumpar ut livslust och ångest utan att någon gång gå på tomgång. Rastlösheten har vi att tacka för det. Vill man skapa något monumentalt ska man bo i en spökstad.
Jeff Tweedy skulle senare gå vidare med Wilco och Jay Farrar med Son Volt, men den amerikanska country-scenen blev post No Depression aldrig mer sig lik. Ha det i åtanke när du hänsynslöst och febrilt jagar vidare efter den äkta kärnan, rötterna som skapade country. För ibland blir en scen till något mer och komplex när yngre förmågor får leka fritt. Det visade Uncle Tupelo med sin förstagiv.
Kalla fakta om No Depression:
- Farrar använde samma Les Paul-gitarr som J. Mascis nyttjade på albumet Bug.
- Albumet klockar 41:41
- Den nymastrade versionen som släpptes 2003 innehöll bland annat en cover av Gram Parsons Sin City
- Återutgavs på vinyl i år av Music On Vinyl
