INFÖR POPAGANDA: Özgür Kurtoglu skriver om en stad som har vuxit musikaliskt.
Ett eller två år sedan skrevs det ofta och mycket om den svenska festivaldöden. Att det faktum att Siestafestivalen och Hultsfredsfestivalen och Peace & Love ställdes in i princip var en kedjereaktion. Många teorier, ännu fler texter, oändliga dödsrunor skrevs nästan lika mycket på sociala medier som i medier, och trenden verkade såpass påtagligt negativ att de motsatta krafterna på det stora hela verkade ignoreras.
När de mer övergripande festivalerna fick svårt blev det desto större utrymme för de mindre att arbeta på, att locka besökare på. De stod där inte bara som ett alternativ till campingen och de svåra krockar som medföljer ett intresse i olika musikgenrer, men någonting som på det stora hela kunde dela upp en stor festivals totalfokus på 2-3 dagar fullmatade med dussintals artister till någonting mer lättsmält.
Just därför behövs alternativen, de som är lite mindre och kanske mer genrefokuserade eller musikaliskt riktade åt liknande håll, där Popaganda sticker ut som den modesta men stabila ledaren i Stockholm. Här finns inget Bråvalla, ett nytt Vattenfestivalen verkar inte vara någonting staden är villig att lägga tid på under rådande ledning, och ett Way Out West verkar också vara alldeles för svårt att funktionellt få ihop.
Istället finns Dans Dakar och Summerburst inom två grenar av elektronisk musik, Stockholm Music & Arts för konsten och rocken och blandningen däremellan, STHLM Fields för de med mer kärlek för hårdrock och metal, och Popaganda för … pop, helt enkelt. Såväl svensk som internationell, stor som liten, finns att beskåda på festivalområdet inklämt kring utomhuspoolerna vid Eriksdalsbadet. Det är, alltjämt, ett av de finaste sätt som finns i huvudstaden att vinka adjö till sommaren på. Och ingenting talar för att Popaganda 2014 kommer att vara ett undantag till den allmänt vedertagna regeln för stadens musikälskare.
Metallica och Slayer, Neil Young och Chrissie Hynde, Beth Orton och Seun Kuti, Skrillex och Basement Jaxx, David Guetta och Lily Allen, Kelis och Yelle – alla har de spelat i huvudstaden inom loppet av strax över två månader och när Popaganda är över. Det är en imponerande bredd, strödd över ändå utvalda festivaler och inte alla, som ger stadens invånare och besökare längre tid än 2-3 dagar att se musik och gå på festival på.
Och Popaganda är den avslutning en sådan här sommar förtjänar, med egensinniga internationella popstjärnor som de ovannämnda på schemat liksom hemmafavoriterna tillika världsstjärnorna First Aid Kit liksom rakt av folkliga Veronica Maggio. Här finns rum för svenska akter som charmat utomlands i Nonono och Say Lou Lou och Icona Pop, och utländska akter som charmat Sverige i The Pains Of Being Pure At Heart och London Grammar och Kindness. Här finns genuint fascinerande akter som Zhala och Little Jinder, liksom Hurula som sänker sorgen av att Masshysteri är slut och Vit Päls som tackar för sig efter denna spelning. Lilla Popaganda är stort, fantastiskt fyllt med fantastisk musik, och kommer säkerligen bli lika kul som vanligt. Vi ses där.