''Jag gick runt i en kycklinggul T-shirt och var ful''

Popikonen Markus Krunegård var en av de första akterna på Way Out West 2014. En spelning som av GAFFA fick fem stjärnor, bland annat med motiveringen "han är det storskaliga i det lilla. Han är en världsturné i Skövde". Under fredagen blev en ynka halvtimme ett sjuhelsiktes samtal och han svarar mycket villigt på fansens alla frågor. Läs om snubben som ringer Markus och vill festa varje gång han är i Norrköping, om hur livet var som 22-åring, om vad rösten faller på i riksdagsvalet och mycket, MYCKET mer.

När ska du utannonsera en riktig turné?
– Ja, det undrar jag också. Den är som jag har förstått det bokad sedan länge, så jag fattar inte varför de inte går ut med det. Men det får de andra sköta. Jag spelar så får de tänka och vara smarta. Men snart…

Hur känns det att ha ett helt publikhav som sjunger med i dina låtar? Det måste ju ha funnits en tid då det var helt knäpptyst där nedanför scenen…
– Jo, det är klart. Det är svårt det där. Just att stå på scen, jag har en dragning till det och tycker det är roligt och sådär. Verkligen, jag tycker det är skitkul. Samtidigt handlar det lite om att hantera panik inför det där. Jag har alltid någon halvtimme innan när jag undrar vad fan jag ska göra. Varför ska jag utsätta mig för det här? Men det är otroligt häftigt när folk uppskattar det och visar känslor. Lever ut.

Har du någon prestationsångest?
– Ja, det kan väl hända. Man vill ju alltid göra det så bra som möjligt. Men jag vet inte riktigt om det är prestationsångest. Jag blir snarare skitsur om det inte går bra. Ett riktigt jävla arsle kan jag vara i logen. Inte alls kul att jobba med ibland.

Varför skrev du en låt om Norrtälje av alla ställen?
– Det är som det ofta är när jag skriver: Att det är sant, eller bottnar i en sanning eller händelse. Det är svårt att bara hitta på saker rätt upp och ner. Förra turnén, som slutade i december 2012, var sista konserten i Norrtälje. Så enkelt är det. Det är alltid lite vemodigt. Som i mitt fall, det byggs ut på något sätt. Folk man spelar med länge och ofta. Så sista konserten är alltid lite vemodigt för att man tänker att "aldrig mer det här".

Skriver du texten eller låten först?
– Åh, det är en väldigt förekommande fråga. Jag har inget bra svar. Jag läste en intervju nyss där jag svarade bra på den här. Kommer inte ihåg vad det var nu dock, haha. Men nej… Rytmen påverkar orden och orden påverkar rytmen. Jag har svårt att svara på frågan också för att jag försöker att tänka så lite som möjligt när jag skriver. Behålla den idiotiska naiviteten så länge som möjligt. Men det händer absolut att jag skriver ner massa fragment och så i telefonen.

Varför är du alltid så jävla hög när du lägger ut bilder på Instagram och Facebook?
– Haha, jag har aldrig varit hög när jag har lagt upp något på Instagram och Facebook. Jag har varit full någon gång. Man kanske borde kanske ha alkolås, men vad fan.

Varför svarar du inte när Fredrik Söderholm ringer och vill festa?
– Hahaha, ååh. Han är ett geni. Han är rolig. Jag följer honom på Instagram. Men han har väl bara ringt några gånger… När jag har varit i Norrköping. Men jag kan inte hänga med den där skitungen varenda dag, haha. 

Får du gåshud när du kommer på en genial refräng likt Piller I Badkaret?
– Nej, det är inte som att jag sitter och älskar med mig själv så mycket när jag skriver. Men absolut, när man skriver så måste man ju bli kickad vid något tillfälle - eller gärna hela tiden. Och känna att "vad fan, det här är kul" eller "ah, det här känns grymt". Eller inte vet jag. Gåshud tycker jag är lite äckligt.

Har du någon speciell låt som du känner att "jävlar, den där skrev jag bra"?
– Samma sak där. Allt man spelar in går igenom en sådan period. Att man bara "shit, det här är det bästa man har hört". Och så måste det vara. Det är viktigt för att man ska tycka att det känns bra. Det är som en belöning att få den där euforiska känslan. Alla låtar går igenom det någon gång. Och vissa avtar sig och då skiter man i dem.

Hur påverkar din uppväxt i Norrköping dina texter?
– Ja, hur påverkar en uppväxt en människa över huvud taget? Jag skriver ju ganska självbiografiskt tydligen och då påverkar det ganska mycket. De första 20 åren av mitt liv var jag fortfarande i Norrköping väldigt mycket, så det är klart att det är en stor del av den jag har blivit. Sedan kanske det blir mindre och mindre eftersom det är längre och längre sedan jag bodde där, men en barndom och en uppväxt har man ju. 

Vad tänkte du på när du skrev Korallreven & Vintergatan?
– Jadu… Jag var och reste. Cuba. Vi hade hyrt en takvåning av en gammal tant. Det var jättefint. Så jag satt där i en halmhatt och kalsonger och rökte cigarr och spelade gitarr. Det var väldigt storslaget. Jag gillar att resa, och just den resan var väldigt bra. Jag vet inte… Jag hade väl någon distans till Sverige och kunde ta på mig den där lite pretentiösa samhällsbetraktelsen. Men jag tänkte väl inte så mycket. Det är väl som vanligt, det börjar med ett rim och så tänker man "kan jag göra det här? Kan jag göra en reggaelåt?" och så "ja, det kan jag. Gud vad kul!".

Du sa på spelningen att mänsklig värme [taget ur Korallreven & Vintergatan, samt namnet på näst senaste albumet] är botemedlet mot att vårt fjärde största parti i riksdagen är rasistiskt..?
– När det finns onda krafter: Ju fler som säger att de inte håller med, desto tydligare blir det att de är få liksom. Om man håller tyst så är det ju de som hörs så det är jätteviktigt att alla visar vad de tycker.

Hur kommer du att rösta i september?
– Jag tror att det blir FI. Jag vet inte om de kommer in i riksdagen men jag hoppas det. Jag tycker att det behövs en tydlig motkraft mot Sverigedemokraterna, även om alla andra partier säger att de är mot det. Jag tycker att det ska vara så radikalt det bara går.

Hur såg ditt liv ut när du var 22 år?
– Oj. Jag hade börjat på arkitektskolan precis. Jag var kär i en tjej från Örebro. Bodde i andrahand. Plankade på tunnelbanan och kom inte in på klubbar. Hade ful frisyr och gillade pop men vågade inte klä mig snyggt.

Plankar du fortfarande på tunnelbanan?
– Ja, det händer.

Vad är det konstigaste ett fan har sagt eller gjort?
– Jag har ingen aning egentligen. Det är sällan konstigt. Det är bara väldigt smickrande att folk gillar det man gör. Jag tycker att det är väldigt fint. Alltså, när folk är sådär… Hmm... Särskilt grabbar… De vill uttrycka något slags beundran men måste negga lite för att de ska… Ja, du vet, sådär. Och så blir det något i stil med "jävla ful frisyr, men du är helt okej".

Har du något festivalminne du bara vill glömma?
– Njae, gjort är gjort. Men första festivalen jag åkte på… Jag visste liksom inte vad det var, det här med att gå på festival. Jag hade en bild av att man ska vara helt jävla gränslös och tokig. Så skulle det bara vara på festival tyckte jag. Så jag, ja, inte vet jag, dansade sönder och pissade på folks tält. Jag vet inte, det var ju bara hemskt. Jag gick runt i en kycklinggul T-shirt och var ful. Men alla lektioner är väl bra här i livet.

Vad hände med titelspåret Rastlöst Blod?
– Ja, det är en bra fråga. Jag har lite dåligt samvete för det, för det är ju en väldigt rolig idé att skriva en text ihop med många. Att få någon gemenskap. Det är bara att det blev så jävla svårt. Jag måste ta tag i det.

Finns det någon låt som du har gjort som du önskar att du inte hade släppt?
– Nej, det ska jag väl inte säga att det finns. Jag har svårt att fatta folk som gör om sina skivor och spelar in dem igen och sådär. Eller man får ju göra vad man vill, men jag tycker att det känns helt meningslöst. Det finns ju mycket som hade kunnat bli bättre såklart. När jag släppte de två skivorna, Prisen Av Peking och Lev Som En Gris, Dö Som En Hund, så önskar jag att jag hade lagt ner lite mer tid. Jag hade massa skilsmässor omkring mig och folk som mådde dåligt, så det var svårt att fokusera. Det blev lite hafsigt, men det är väl en charm också kanske. Jag kan i och för sig ångra att när jag mastrade dem så valde jag att göra den ena skivan muggig. Alltså dra upp massa bas och ah, det var jättekonstigt gjort.

Om du skulle få göra en duett med vem som helst, död eller levande…Vem?
– Oh shit. Alltså fan, vilken svår fråga. Jag kommer bara att tänka på PJ Harvey. Kanske Lil Mama, för jag älskar låten Lip Gloss. Rappa lite med henne kan jag göra, haha.

Vad är musik för dig?
– Ja, vad är musik för mig? Det är så knäppt. Det är liksom energi i luften. Molekyler som rör sig. Det är svart magi. Det är jättekonstigt. Så blir folk kåta eller galna eller arga eller glada. Märkligt verkligen. Det väcker minnen och… Ja, det är svart magi. Det är jättekul. Hmm, vilken poetisk fråga. Folk brukar säga att det här med att skapa, eller vad de nu gör, är lika naturligt som att äta och sova och bla bla. Lite så är det väl. För mig är det mycket mitt egna rum, min plats att fundera på. Jag har aldrig gjort meditation eller yoga eller sådär, men jag tänker att det är lite samma sak. Svävar iväg. Jag tycker det är härligt.

På vår specialsida ALLT OM WAY OUT WEST samlar vi nyheter, recensioner, bildgallerier, med mera!

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT