''En fruktansvärt intressant tillställning''

Stjärnor blir stjärnor för att de vill vara stjärnor. Det är ett påstående som ofta används inom musikvetenskapliga cirklar om MP3-ålderns stora musiker och popartister, som själva tillhör den så kallade iPod-generationen och någonstans förstår vetenskapen bakom att sätta ihop en typisk intro-verse-chorus-verse-bridge-raised chorus-outro poplåt på högst tre minuter och 30 sekunder.

Artister som alltså inte bara förstår den, men vet exakt hur den ska knackas ihop inuti en studio. Det varierar givetvis från genre till genre, just eftersom många genrer inte delar upplägg och konstruktionsmall, men att popcirkusen blöder över till andra genrer går inte att förneka; detta sätt att arbeta på finns definitivt inom andra musikaliska grepp 2014, men då främst för att artisterna själva har listat ut hur de ska gå tillväga för nå sina mål och för att bli just stjärnor. 

Väldigt mycket av det som har gjort Drake till en sådan angelägenhet att han får spela i Globen, samt liknande stora arenor runtom i Europa, är hans tro på att han ska göra just detta. Han tror stenhårt på att hiphop-världen är hans att ta över och liksom vara en ledare för, och gör allt för att se till att det faktiskt finns fog för påståendet.

Hemma i Nordamerika är Drake definitivt en av de allra största, egentligen runtom i världen också, men just där hemma är hans status som framtida ledare självklar, såpass att han redan nu anses ha två klassiska album bakom sig. Detta trots att Nothing Was The Same, en musikaliskt imponerande historia som dock lyriskt inte är mycket att hänga i granen, inte ens är ett år gammalt.

Trots detta kan det ibland verka som att både Drake och hans gode vän The Weeknd håller sig själva i betydligt högre anseende än de håller sina likasinnade musiker, dessutom mer så än vad andra överhuvudtaget gör. Med all rätt, tycker självfallet deras mest inbitna fans. Och på vissa sätt har de ändå rätt: de höga tankarna har definitivt hjälpt Toronto-sönerna att nå högre upp än de kanske annars hade gjort, och lika mycket hjälpt dem att hitta rätt väg framåt när andra kanske säger emot. 

När Drake och The Weeknd spelar i Globen i Stockholm är det som redan högt ansedda artister, med omtyckta album bakom sig, med miljoner fans världen över; sättet The Weeknd slog igenom på, med tre väldigt väl bemötta mixtapes släppta under ett och samma år, är inte något som vem som helst klarar av. Sättet Drake förädlar R&B, pop, och hiphop, är inte heller någon bagatell som ska förminskas på något sätt.

Och även om bägge två av dessa kanadensiska herrar ibland pratar sig in i jobbiga hörn på grund av uppblåsta uttalanden om lite allt möjligt, även känt som så kallad bristande självdistans, är det omöjligt att förneka deras övervägande stjärnkvalitet. De är framtiden idag, och i undertecknads tycke på väg mot sina bästa projekt snarare än redan klara med klassiker. De kommer att bli bättre i takt med att bägges kanske … låt oss kalla det för "mindre charmiga" kvaliteter, slipas bort och förvandlas till något som går att översätta till sång, rap, och beats.

Att dessa två är i centrum denna lördagskväll i Stockholm är logiskt, men det är faktiskt ytterligare två som utgör konsertens lineup som får det hela att kännas som något väldigt snyggt ihopsytt. Utöver stjärnorna så är även fantastiska R&B-undret Jhené Aiko med på ett hörn, och representerar en annan del av musikbranschens arbetssätt, helt enkelt baserat kring det faktum att hon gör lite som hon vill med sin musik. Hennes sätt att göra R&B är klart hiphop-rotad, klart inspirerad av alternativrockens avigare vinklar, men rakt igenom en egen produkt från Los Angeles-dottern. Den är säregen. Och, innan alla dessa, står Stockholms alldeles egna Mack Beats på scen, och visar upp ett annat hörn av hiphop-genrens stjärnhimmel. Med sina produktioner har han gjort sig till ett namn på det klassiska sättet, jobbat med de bästa för att bli bättre, blivit bättre än de bästa och hållit sig på den nivån sedan dess, utan att överhuvudtaget visa en tillstymmelse till att sakta ner eller sluta utvecklas.

På alla fronter är alltså lördagens Drake-konsert en fruktansvärt intressant tillställning, framför allt för alla intresserade av de genrer som dessa artister berör, men egentligen för alla som är nyfikna på hur 2000-talets stjärnor beter sig i ett livesammanhang. Det mesta talar för att det blir mycket bra.

TIPS:
Drake
"Crew Love" (feat. The Weeknd)
"Marvin's Room" / "Buried Alive Interlude" (feat. Kendrick Lamar)
"From Time" (feat. Jhené Aiko)
"HYFR (Hell Ya Fucking Right)" (feat. Lil Wayne)
"We'll Be Fine" (feat. Birdman)

The Weeknd
"Same Old Song"
"Montreal"
"Wicked Games"
"Life Of The Party"
"The Fall"

Jhené Aiko
"Stranger"
"3:16am"
"WTH" (feat. Ab-Soul)
"Hoe" (feat. Miguel and Gucci Mane)
"Comfort Inn Ending (Freestyle)" 

Mack Beats
"Barriärer" (feat. Newkid, Linda Pira, Moms, och Henok Achido)
"New Shit" (av Ison & Fille, Nebay Meles, och Rosh)
"Lägg Dig Ner" (feat. Julia Spada)
"Staionen" (av Ison & Fille, med Stor och Aleks)
"Under Press" (av Ison & Fille, med Amin, och Mogge)