Bill Withers barskaste röst

Du vill gärna inte bli en del av den där diskussionen om att det var bättre förr. Något av de segaste situationer man som musikjournalist och kritiker kan hamna i är när någon annan tyckare av det äldre gardet – som var med där och då – ska klappa en på huvudet och berätta om hur jävla mycket bättre allt var just där och då. Den där tiden då man fick kämpa lite för att komma över musiken, drömma sig bort och längta efter nästa verk. Och så var det den där ljudbilden, ah! "Det ska jag säga dig, pajk, det görs ingen musik med den här ljudbilden längre. Ujujuj."

Och vi som artisterna har ju det så bra här 2014. Här kan det avnjutas en idel ström av band som Temples och The War On Drugs vars wall of sounds är perfekt krispiga, uttänkta och minutiöst genomarbetade … eller kanske snarare enkelt manipulerade. Sen är det rak väg mot indiesuccé. Låtarna kommer i andra hand, sägs det.

Men ibland händer det, då man måste retirera och erkänna sig besegrad. Ibland var det alltså bättre förr. Baserat på ren fakta. Ett snabbt och tydligt exempel är Bill Withers tredje studio-LP +'Justments. Den låter kort och gott 1974. Den burkiga basen i centrum, den barnsliga leken med stereoljudet och resten av ingredienserna som ligger tätt bakom, som en påträngande massa. Det görs ingen musik med den här ljudbilden längre, trots att det egentligen är så simpelt att återlansera, kopiera. Det här är autentiskt. Det här är 1974.

Bill Withers, ni vet Ain't No Sunshine, Lean On Me, Lovely Day, Just The Two Of Us. De ljuva balladernas man och de sommarperfekta dagarnas hjälte. Men glöm det, förresten. Det blir inget sånt här den här gången. +'Justments är något helt annat. Redan på omslaget deklareras det vad skivan ska behandla och nu är det allvar:

"Life like most precious gifts gives us the responsibility of upkeep. We are given the responsibility of arranging our own spaces to best benefit our survival. We have the choice of believing or not believing in things like God, friendship, marriage, love, lust or any number of simple but complicated things. We will make some mistakes both in judgement and in fact. We will help some situations and hurt some situations. We will help some people and hurt some people and be left to live with it either way. We must then make some adjustments, or as the old people back home would call them, + 'JUSTMENTS."

De där gigantiska frågorna om att våga leva och att våga välja. Om att ta ansvar och konsekvenser. Kanske var det Bill Withers sätt att säga att han ville gå vidare och växa upp för efter +'Justments blev inget sig likt, när liksom hitsen tog över. Men innan dess ville ha en ge oss en sista ordentlig lektion i groove. Bara lyssna på Ruby Lees genomtrevliga basgång. Det man emellertid reagerar starkast på är Bill Withers raka och nästan revanschlystna textrader. Som i You:

"You want to take me to a doctor
To talk to me about my mind
To try to give directions to some places
That I don't really want to find. "

Och så vidare:

"You're pouring muddy water on me trying to convince me it's rain"

Varm soul, men Bill Withers är rosenrasande och samtidigt eftertänksam. Oerhört snyggt genomfört.

+'Justments är Bill Withers barskaste historia, vissa dagar en av hans bästa LP:s, men långt ifrån hans mest lättsmälta. Det här är monoton soul i dess renaste form och inledande You är som en funkadelisk I'm Waiting For The Man. Inget händer och allting händer och så fortgår det tills att lyssnaren inte vågar göra något annat än att lyssna.

Kalla fakta om +'Justments:

- Klockar 38:01

- Gästas bland annat av gitarristen José Feliciano

- Sista skivan på Sussex Records

- Gavs ut på CD först 2010

- Återutgavs på vinyl tidigare i år via Music On Vinyl.