Vilken låt ska spelas på din begravning?

Vill man få sina nära och kära att skratta, gråta eller bara bli uttråkade? Eller vill man föra ut något slags budskap? Vi ställde frågan "Vilken låt ska spelas på din begravning?" till GAFFAs skribentkår och fick följande svar och motiveringar:

Emelie Fredriksson: Miss Universum – Lady Put Your Foot Down

– På min begravning vill jag självklart manifestera att jag alltid ställt ned en fot för allt som inte passat mig. Plus att Miss Universums musik för evigt kommer vara mitt livs ledmotiv. Jag har inte vart på så många begravningar men jag tror att fler såna tillställningar skulle må bra av den sorts energi som Catti Brandelius levererar.

Fredrik Franzén: William Basinski – dlp3

– Dels för att styckets tema (sönderfall, sorg och skönhet) känns passande. Men framför allt för att låten är trekvart lång. Tanken på att hela, tjocka släkten sitter tyst i 45 minuter och lyssnar på en kort loop som långsamt vittrar sönder är ju ... värd att dö för. *trumvirvel

Mathias Skeppstedt: The Flaming Lips – Do You Realize?

– Inte bara en av världens bästa låtar utan kanske också den vackraste och mest positiva låt som någonsin skrivits om döden.

"Do you realize, that everyone you know someday will die. And instead of saying all of your goodbyes, let them know you realize that life goes fast. It's hard to make the good things last. You realize the sun doesn't go down. It's just an illusion caused by the world spinning round"

Tomasz Swiesciak: Nasum – I Hate People

"Fattaru, ta det inte det här personligt, men du är så jävla dum i huvudet, du är ju så jävla lurad!"  

Patrik Svensson: Red Hot Chili Peppers – This Velvet Glove  

– Red Hot Chili Peppers och jag inledde en livslång kärlekshistoria i och med låten This Velvet Glove (1999). På ett förtrollande sätt förkapslar den här melankoli, eufori och mystik, och får mig att känna mig levande ända in i döden.

Björn Schagerström: Sigur Rós – Njósnavélin

– Det är kanske världens finaste låt och innehåller en gitarrslinga och orgelmelodier som både andas dissonant melankoli och glittrande hopp. Plus en text på ett påhittat språk men vars skiftande mantrastämning ändå säger lika mycket som en hyllmeter lyrik.

Daniel Andersson: Billy C. Cole – Put The Hearse In Reverse

– Det är svårt att förutse sin egen död, men om jag skulle lämna jordelivet inom de närmaste åren, vill jag gärna få en ny chans. Det finns ju massor att upptäcka – vill gärna vandra inkaleden upp till Machu Picchu, träffa David Bowie eller skriva en självbiografi. Och Put The Hearse In Reverse handlar om att inte vara redo för The Grim Reaper. Om detta är möjligt!

Veronica Larsen: Smokey Robinson & The Miracles – More Love  

– Jag har levt i glädje och fått kärlek. Jag har gett glädje, gett kärlek. I överflöd. Nu finns jag inte mer. Men glädjen, kärleken, bär den med er. Lyssna, gråt inte mer: "I want the moment to start, when I can fill your heart with.... more love, more joy, than age or time could ever destroy. My love will be so sound, It would take about  a hundred lifetimes... to live it down, wear it down, tear it down".  

 Andreas Fällman: The Smashing Pumpkins – Farewell And Goodnight

– Egentligen hade Anna von Hausswolffs Goodbye varit perfekt som ett rekviem vid ens begravning men något säger mig att Farewell And Goodnight förmodligen är den låt som kommer få flest sörjande att skrikgråta ståendes vid kistan. Vilket ju är en klart upplyftande tanke.  

– Oftast är inte livet så spännande. För det mesta är det bara logistik. Däremellan någonstans finns de där storslagna stunderna inkilande. "Your eyelashes tickled my neck. With every nervous blink. And it was perfect." Dessa perfekta stunder måste givetvis hyllas och firas när döden är kommen.

Jonas Appelqvist: Grandaddy - OK With My Decay

– Världens bästa band, en av världens bästa låtar. Har ett hoppfullt vemod över sig. Och från 02:48 i låten, när sticket går över till sista refrängerna och det känns som att man lyfter, det är bland det bästa jag hört någonsin. Dessutom är jag och har alltid varit helt okej med mitt förfall. Och det ultimata förfallet, det är döden.

Sarah van der Stad: Sigur Rós – Untitled 1 (Vaka)

– Därför att alla ska gråta.

Mathilda Dahlgren: Wovenhand – White Bird

– Med förhoppning om att den vita fågeln tar med själen till en annan verklighet där man möter sina avlidna nära och kära.

– Sammanfattar ganska bra vad livet i mångt och mycket handlar om: "You gotta really try. Try so hard to get by. And where are you going to?"

Jonathan Eklund: The Style Council – You're The Best Thing

– Min bästa vän Jonas har vid flertalet tillfällen pratat om att den här låten ska spelas på hans bröllop. Att han liksom ska "ge" den till sin blivande fru. Och jag vill fan inte ha mindre än hon får. Jag vill att han ska ge den till mig när jag dör. Låter jag svartsjuk? Det skiter jag i. Jag är ju död. Och nu gråter ni. För jag var det bästa som hänt er. Eller Jonas i alla fall.

Mathias Jensen: Johnny Thunders – You Can't Put Your Arms Around A Memory

– Den ultimata begravningslåten är inte inspelad av Johnny Thunders, det vet alla. Det vet alla som – liksom jag – vurmar för Ted Gärdestad och Daniel Johnston i sådana här sammanhang, som vurmar för artister som genom nedbrytande melankoli gjort största möjliga musik av förluster och gränslös sorg. Men jag vill att Johnny Thunders ska spelas på min begravning, jag vill det. Här finns inget hopp kvar, här finns inget ljus. Borta är allt. Kvar är inget. Thunders utsöndrade sorg ur varje ven som var kvar när han spelade in So Alone, och You Can't Put Your Arms Around A Memory är det sorgligaste jag har hört.

Damir Sepulveda Espinoza: J Dilla – Don't Cry

– Noll procent existens är jag rätt så okej med, en yxa faller från skyn en dag och snipp snapp slut. Shit happens. Men hur det drabbar vänner och särskilt familj är den jobbigaste tanken. J Dilla kände väl likadant när han på dödsbädden gjorde sitt instrumentala magnum opus Donuts, för albumet har några av de mest tröstande ljudkollagerna jag har hört. Don't Cry är den mest emotionella, The Escorts-samplingen klipps upp till sina mest dramatiska beståndsdelar. "I can't stand to see you cry / the tears, can't stand to see you cry" – det fångar den underliga maktlösheten jag redan nu känner, för jag vet inte hur tröstande en låt kan vara på en sådan dag, men den skulle i alla fall förmedla mitt meddelande.

Vilken begravning skulle du gå på? Och vilken låt ska spelas på din begravning? Kommentera här nere.