GAFFA pratar rasism, happy hardcore och dåliga Beck-filmer med skivaktuella Little Jinder.
Efter ett par skivor på engelska kände Josefine Jinder att hon lät lite som alla andra och började skriva på svenska. Karriären fick en skjuts framåt med efter ett par framgångsrika singlar under året. GAFFA ringde naturligtvis upp för att stämma av saker som rasism, happy hardcore och dåliga Beck-filmer.
Hej! Hur är läget?
– Det är bra, förutom att jag har värsta nackspärren.
Kan det ha att göra med att vakna upp till ett Sverige precis efter valet?
– Ja, kan vara det. Det är väldigt oroväckande, helt vidrigt faktiskt. Undrar vad som ska hända nu.
Ja, vad gör man nu egentligen?
– Det är ju svårt att säga, jag känner mig ganska uppgiven och väldigt provocerad av att media normaliserar Sverigedemokraterna. Deras politik är rasistisk, så enkelt är det. När jag gick i grundskolan och någon var uttalad Sverigedemokrat, då var man rasist. Nu har det blivit socialt accepterat och jag är är skitorolig över att sådana åsikter tycks ha normaliserats. Media tar inte sitt ansvar.
Ibland tycker jag att det känns som om allt bara är ett maktspel och att ingenting spelar någon roll egentligen.
– Ja, det känns lite så. Det är helt sjukt, alla är så sjuka i huvudet. Samtidigt blir det inte som någon vill.
Är du själv politiskt aktiv på något sätt?
– Nej inte utöver åsikter, jag är inte medlem i ett parti, även om jag har varit med i F! tidigare.
Dina texter oftast handlar om känslor och kärlek, framför allt olycklig sådan. Det är ju rätt svåra saker egentligen, men ändå är det det du är mest bekväm med att skriva och sjunga om?
– Ja, alltså hur många känsloyttringar har en människa. Den kan vara hungrig, kåt, ledsen, olyckligt kär. Ha haft en dålig uppväxt. Det är inte så kul att skriva om att allt känns okej, för mig blir det en stark upplevelse att skriva om de här sakerna om och om igen. Jag är inte Pharrell Williams liksom där allt är happy. Haha nu låter det som att jag är sjukt olycklig men så är det ju inte riktigt.
Tänk om majoriteten av alla kulturyttrare gick runt och mådde bra. Det hade varit fruktansvärt?
– Ja eller inte bara kulturyttrare, vem fan går runt och mår bra? Alla människor mår väl mer eller mindre dåligt eller har gjort det. Det känns falskt att göra glad musik, jag har faktiskt försökt men det är verkligen så jävla svårt, det har bara blivit dåligt. Jag är inte en glättig person.
Håkan Hellström har lyckats rätt bra med det där annars.
– Ja, men det är ju för att han gillar samba. Haha, jag kanske borde lyssna mer på happy hardcore eller nåt.
Ja! Jag älskar happy hardcore. Visste du att Scooter spelar i Malmö tillsammans med lite andra 90-tals-has-beens i november?
– Nää, Scooter live alltså, fattar du hur fett det kommer att vara? Du måste åka dit, se till att vara rätt full innan bara.
Lätt. Hur är du själv på scen förresten? En recensent tyckte att du verkade lite blyg.
– Jag har alltid tyckt att det har varit jobbigt att stå på scen, jag är ganska utåtriktad privat men lite obekväm på scen. Men att spela med Rebecca & Fiona på Gröna Lund till exempel, där det är mycket folk och det blir så avväpnande på något vis, det har jag inga problem med alls. Men typ festivalspelningar mitt på dagen under mitt eget namn kan vara lite jobbigt. Men jag försöker bara vara uppriktig liksom och jag tror folk kan uppskatta att jag inte gör mig till. Jag har ingen stage personality direkt.
Har du funderat på att byta artistnamn nu när du börjat sjunga på svenska?
– Nä, det skulle bara förvirra folk, och om jag bytte en gång så skulle jag byta femtio gånger till. Jag tycker inte det spelar någon roll.
Det borde kännas mer utlämnande att skriva och sjunga på sitt modersmål överlag tänker jag. Finns ju så mycket engelska ord och fraser som låter rätt töntiga eller pinsamma på svenska.
– Ja alltså det låter töntigt hela tiden, men det brukar gå över när man väl spelar in. När jag läser en text jag skrivit så känns den ofta rätt så larvig, men när man sjunger det i sin kontext så kan man leva med det på något vis. Det är roligare att skriva på svenska, just därför att det låter helt kefft.
Undrar om det är därför man tycker att typ 90 procent av all svensk film är så sjukt dålig och lam? För att dialogen känns så larvig?
– Haha, ja men så är det ju. Ibland känns det som att allt man skriver är helt meningslöst, som en dålig Beck-film.
Men det har gått bättre rent karriärsmässigt sen du började sjunga på svenska. Plötsligt är det nyheter i alla möjliga tidningar när din laptop ramlar i golvet, "dramatik på scen" hette det. Hur känns det?
– Det känns väl ingenting, det enda jag bryr mig om i slutändan att jag ska fortsätta ha råd att göra musik, allt som händer utanför det bryr jag mig inte så mycket om. Alltså jag är helt ointresserad av själva artistbiten, att skapa sig en image och sånt. Jag är allergisk mot det där, jag tycker bara det är jävligt kul att göra musik.
Varför får du så många frågor om mode tror du? Du verkar rätt ointresserad.
– För att dem tycker att jag har en "egen stil" eller nåt?
Eller för att du är tjej och förväntas därför automatiskt vara intresserad.
– Ja, fråga någon som bryr sig brukar jag säga. Jag är väldigt kluven inför modebranschen och dess sjuka kroppsideal, jag tycker bara det är fett att ha nice kläder. Det är ännu ett sätt att uttrycka sig på men för mig är det frikopplat från rådande mode. Jag är inte särskilt medveten eller fashion, men ja som tjej och musiker idag så förväntas man även vara modell, författare, bloggerska och ha en klädlinje på gång. Jag är inte Blondinbella liksom.
