LÅT FÖR LÅT: Rapparen guidar oss igenom hela albumet The Empty.
Albumet The Empty är en "musikalisk dokumentation och påminnelse om människans eviga välsignelse och förbannelse: förmågan att känna", skriver GAFFAs Tina Berglund i sin recension. Det är Tenstas tredje fullängdare.
Här nedan guidar huvudrollsinnehavaren oss igenom hela sin platta The Empty, låt för låt. Från början till slut.
Tips: lyssna på skivan på Spotify samtidigt som du läser om låtarna.
Overture
– Ett stycke komponerat av den fantastiske Jonas Svennem från Winhill/Losehill. Ord är här överflödiga.
Let Me (w. Sibille Attar)
– Jag och Sibille träffades för att lyssna på ny musik och hänga i studion. Hon spelade upp lite av hennes nya grejer och jag lyckades få med mig en a capella hem. Jag pitchade ner hennes vokaler och försvann snabbt in i ett sub-landskap från min Juno-6. Texten skrev jag under en resa till Tyskland, jag hade spelat på Berghain och kände att jag fortfarande hade saker att säga om mitt uppbrott med exet. Let Me var den sista låten som spelades in till skivan.
Hurts (w. Joe Lefty)
– "Hope it ends in tears for her, hope it ends in tears for me, how else would it ever mean a thing if we don't get to bleed?" Om relationer inte känns så är de allt som oftast inte värda besväret. Jag har träffat många personer som har betytt mycket för mig, även fast de har gjort ont och förstört mig lite. Jag har även träffat många personer som jag knappt minns att jag har träffat. Jag bär nog med mig en rädsla över att inte betyda något, att inte skapa annat mer än en axelryckning. Detta är låten som närmst förklarar den känslan.
Emotion Zero
– En tid efter uppbrottet, när jag mådde som allra sämst, blev räddningen att stänga av allt. Att bli så bortdomnad från mina känslor som det bara gick att bli. Jag hängde runt på Söder i Stockholm och längst blåa linjen och träffade nya tjejer hela tiden. Jag vet inte om det var för att jag under denna tid hatade att vara ensam, men det var det jag gjorde iallafall. Nu i efterhand så vet jag att det kostade andra personers känslor för mig och att jag sårade folk som inte förtjänade det. Det faktumet hatar jag och ångrar att jag gett upphov till.
This Is War (w. Duvchi)
– Att jobba med Duvchi är som att jobba med någon som man har känt väldigt länge. En behöver inte säga så mycket, det finns en förståelse ingrodd. Han på sin kammare, jag på min, Nisj på sin, skickandes av filer fram och tillbaka. Till slut så landade vi i denna låt som liknar kärlek vid ett krig mot sin svåraste motståndare. Att kämpa med sig själv och spökena man bär med sig, samtidigt som man har en annan person att ta hänsyn till.
Stockholm Paris (w. Michel Dida & Joe Lefty)
– En låt om hur personer i samma situation ofta tenderar att dras till varandra. Att man finner gemensamma beröringspunkter och kan relatera till varandra på ett nästan läskigt sätt. Att man ibland inte borde vara ensam och att det kan vara av stor hjälp att bara vara med någon som inte dömer en för att denne har eller är i samma situation själv. Noterbart är även att Sveriges bästa rappare Michel Dida lägger en vers på svenska. Vi här på RMH anser att språk inte är en barriär.
Us Against Ourselves
– Denna låt påminner mig om den sista tiden innan vi beslutade oss för att göra slut. En uppförsbacke av tvivel och osämja. Under den tiden minns jag hur jag tänkte att det vore så enkelt att bara skita i allt och börja från noll igen. På ny ruta med någon annan som inte behöver kriga med ens bagage och ens förflutna på samma sätt. Det var som att vi satt fast i samma spår och diskuterade samma saker utan att komma fram till något annat än fler tårar. Det var för svårt för henne att bygga upp ett redan sabbat förtroende för mig och det var för svårt för mig att inte förstöra det ytterligare, varken med min apati eller mitt engagemang.
Forever Alone
Titeln förklarar nog ganska bra vad denna låt handlar om. Att jag alltid lyckas ta fel beslut, att jag kan vara kall och kalkylerande, att jag har svårt att vara annat än intim med någon. När jag lyssnar på denna låt så blir jag alltid lite förstörd. Inte för låtens textmässiga innehåll, utan för vad Nisj gjorde med körerna. Dom träffar mig rakt i hjärtat varje gång. VARJE GÅNG. Har tjatat på honom så mycket att han borde sjunga oftare.
The Empty
– Dagen vi gjorde slut översköljdes jag av en väldigt besynnerlig känsla. En känsla som jag enklast kan förklara som konstig, någonstans mellan vemod och frihet. Att känna sorg och lycka i samma andetag är något som jag inte upplevt förr. Jag ville försöka återskapa just den känslan i låten. Att på något sätt måla upp en känsla av att dansa i regnet. Nisj kläckte idén att använda sig av ett element från en av våra favoritlåtar Outkast - Spottiottiedopaliscious och så här i efterhand så hade denna skiva inte varit komplett utan det elementet.
