Vi sammanfattar årets festival med en lista.
Under tre dagar har vi lyckats spotta ur oss nästan 30 liverecensioner, lika många bildgallerier och en 15 artiklar. Hela härligheten finner ni via den här länken. Men vi tänkte också bjuda på årets bästa och sämsta konserter av det vi recenserade.
BÄST:
"Versionen av Birdland som Patti Smith visar upp den här sista kvällen i Slottsskogen är sinnessjuk. Dryga tio minuter av rysningar. Hon spottar och skriker 'motherfucker' och jag knyter näven. Patti Smith är som hon sjunger 'not human'. Hon är en vålnad som är lite över alla andra. En spark i ditt skrev, en helt egen revolution."
"Men det är i Molnen (Ni Kan Inte Nå Mig) som huvudet nästan sprängs, dopaminet flödar och man känner sig som en tonåring igen. Ikväll är det helt omöjligt att inte inte älska Lorentz Berger, Sveriges mesta gosebjörn och bästa popartist, till döds."
"Flying Lotus live beskrivs enklast som ett timlångt och lätt ångestladdat besök inuti just Steven Ellisons digitala hjärna och hur den visuellt tolkar både resan igenom döden och sin egen musik överlag."
"Dan Snaith tar sina perfekta kompositioner från Swim och Our Loveoch drar ut dem tills att explosionen kommer av bara farten."
"Det finns någonting som brinner till mitt framför ögonen på alla som bevittnar det Tahliah Barnett skapar av sin musik live, något som egentligen bara syns och går att förklara just där."
"Englands svar på Tomas Di Leva lever ut till fullo, sträcker ut sina armar mot oss och försöker liksom ta in publikens energi på nåt flummigt jävla sätt. Hennes mellansnack är … intressanta. Hon är så way out space att det nästan gränsar till komiskt, tills att du inser vem Florence är."
SÄMST:
"Han har mött sin slacker-nemesis i Way Out Wests allt mer erfarna publikgegga. Och den här mättnaden, den här icketillfredsställelsen som är så supertydlig lägger sig som ett nedfläckat täcke över allt och alla."
"Om det är något man under "spelningen" lär sig om 23-årige Kygo, eller Kyrre Görvell-Dahll som han heter, är det att han har en hand, en ansenlig bicep och en vev. Ja, alltså sån vev som vi lärt känna från Avicii, Guetta och liknande bakåtvända-keps-djs och dess followers."
"En halvtrött Get Me Away From Here Im Dying avslutar passande nog, för efteråt känns det som jag åldrats, tömd på energi. Och det är inte för att jag dansat."
"Jag begär inte att Tove Lo ska börja growla och gå in i någon slags besatt präst-mode, men testa en gång att försätta det hela i ett osäkert läge och saker och ting skola hända."
FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT