Susanne Sundfør om då, sedan och Way Out West.
Ett halvår efter senaste releasen, är norska Susanne Sundfør fortfarande högaktuell med kritikerhyllade Ten Love Songs, som av GAFFA knep full pott i vintras. Imorgon, torsdag, står hon på Linnéscenen i Slottsskogen då hon klockan 20.15 är beredd att äntra Way Out West för andra året i rad. I ett samtal med GAFFA berättar hon om tidigare material, om hur framtiden ser ut och om spelningen på Way Out West 2015.
Förra året gästade du Röyksopps & Robyns spelning på Way Out Wests största scen. Hur känns det att vara tillbaka på festivalen i år, och då med din egen musik?
– Det känns väldigt kul. Det som har varit roligast med den här plattan (Ten Love Songs reds.anm.) är att jag på flera ställen har fått göra lite längre spelningar och att ha fått möjligheten att komma ut med min musik även utanför Norge.
Du har ju varit väldigt stor i Norge rätt länge, men det känns som att du även börjar sprida lite även utanför Norges gränser?
– Ja, jag har ju hållit på i tio år nu och gjort fem album. Länge har det gått väldigt bra i Norge men de senaste åren har jag kunnat spela lite mer utomlands och gjort större turnéer. Det är väldigt kul.
Även Kleerup, som du har gjort den hyllade Let Me In med, kommer att spela på årets Way Out West. Kommer ni att göra något samarbete där ni framför låten?
– Det hade varit jättekul! Jag visste inte att han skulle spela. Jag har liksom varit inne lite i mitt eget… Men absolut, hade det funnits möjlighet till det så hade det varit jättekul verkligen.
Du spelade på svensk mark så sent som i mars i år, och då på Kägelbanan i Stockholm. Vad är skillnaden på en så pass intim konsert och en festivalspelning?
– Det är faktiskt ganska stor skillnad. När jag gjorde turnén i våras ville jag att det skulle vara en rätt "clubby feeling". När jag har kört på samma sätt på festivaler har det inte funkat riktigt lika bra. Festivalvibben är så annorlunda i jämförelse med hur det är på en liten, mörk klubb, så jag har ändrat ganska mycket i själva känslan i mitt set.
På vilket sätt har du ändrat dina gig?
– Det är väl kanske lite mer öppet nu; inte riktigt lika introvert. Lite mer kommunikativt tror jag.
Vad kan publiken förvänta sig när du går på Linnéscenen på torsdag?
– Vi spelar på våra instrument själva. Det är ju faktiskt många band som inte gör det längre. Så de kan förvänta sig musiker som faktiskt spelar och som gör det bra.
Förväntar du dig något av publiken?
– Jag vet inte, jag glömmer aldrig… Ja, det var så otroligt kul att spela där förra gången med Röyksopp & Robyn. Det var en helt fantastisk publik. Så jag hoppas bara att det kommer att bli kul och att publiken kommer att gilla det. Att det blir en fin kväll.
Way Out West har en smockfull line-up, och det hör till vanligheterna att två akter som drar samma publik krockar. Varför ska man välja att se dig om det händer?
– Jag är ingen säljare, och jag har ingen lust att göra reklam för mig själv på det sättet. Om folk vill höra musiken så är det bara att komma.
Du sa i en tidigare intervju att du ville att dina texter skulle vara lite mer "in your face". På vilket sätt menar du då?
– Jag tror att jag har varit mer inne i mitt eget på de tidigare plattorna. Då har jag nog tänkt mer på att jag hela tiden ska kommunicera med ett budskap. Men på den senaste skivan så ville jag mer att både musiken och texterna skulle vara ganska direkta. Inte mindre poetiska på något sätt, men jag tror att det var det jag menade med "in your face".
Vad är det för typ av budskap som du har försökt nå ut med?
– Alla mina låtar handlar på något sätt om det som påverkar mig. Något jag går omkring och funderar över eller så. Men på Ten Love Songs så är det ju tio kärlekslåtar, haha, så det är väl kanske mer kärlek som har påverkat mig då de senaste åren och det är det jag vill förmedla.
Om man lyssnar på det du har gjort under dina år som musiker: Det tidigare materialet har starka influenser av den mer klassiska musiken, medan du på senare år har gått mer åt det elektroniska hållet. Har det hänt något däremellan som har fått dig att byta sound?
– Nej, det vill jag inte påstå. Jag har nog ändrat sound hela vägen. På den första plattan var jag väldigt inspirerad av folkmusik och singer/songwriters, på The Brothel gick jag mer åt det moderna hållet då jag lyssnade på mycket sådant. Under The Silicone Veil så inspirerades jag mycket av popmusik, och efter jag hade släppt den så kände jag att jag ville göra en popplatta. Jag påverkas mycket av vad jag själv lyssnar på och jag vill hela tiden fånga nya intryck. Men självklart har det säkert att göra med vilka personer jag samarbetar med också.
Vad finns i din spellista idag?
– Just idag har jag lyssnat mycket på Amy Winehouse. Jag vill verkligen se den dokumentären för jag har inte hunnit se den än. Jag såg trailern igår och så insåg jag att när Winehouse var som störst så lyssnade jag aldrig på de hela albumen. Jag hörde någon enstaka låt på radio eller så. Så nu tänkte jag att jag ta tag i det där och lyssna ordentligt.
Finns det någon akt som du planerar att se under din vistelse i Göteborg och Way Out West?
– Jag har faktiskt ingen koll på vilka som spelar om jag ska vara ärlig. Men jag hade verkligen velat se Kleerup då. Hoppas han spelar samma dag!
Hur ser framtiden ut? Har du några planer vad gäller nytt material och spelningar?
– Jag vill turnera lite mer. Och så vill jag jobba lite mer själv i studion. Jag vill utforska en gammal synth som jag har köpt. Den är trasig, vilket är lite av en bummer, men jag vill prova att laga den och sedan se vad jag kan göra med den. Så det kommer jag nog göra i vinter och i vår.
Kan man förvänta sig ett nytt album redan nästa år?
– Nej, det tror jag inte. Jag vill komma ut med ny musik så snart som möjligt, men det blir nog inte förrän om ett och ett halvt år eller något sådant. Jag vet inte, jag har inte börjat skriva på det än.
